Peter Angvarson Fotografi

En dag i mitten av november hade jag under morgonen väntat och hoppats på ett älgmöte i skogen. Tyvärr missade älgarna att komma i tid till mötet och innan jag åkte hem tänkte jag gå genom ett nytt område som hade sett lovande ut på kartan. Omedelbart visade det sig vara snårigt och eländigt, inte alls som jag hade hoppats på. Mitt i området var jag tvungen att korsa ett dike vilket var svårare än det sett ut på kartan. På andra sidan diket fortsatte den täta skogen och jag tänkte att det var bortkastad tid eftersom där kunde väl ingen älg gilla att hålla till. Så kom jag fram till en granplantering med gallrade träd på marken. Det såg ännu värre ut och jag ville inte gå in där. Istället följde jag kanten på planteringen och jag hade inte gått mer än tjugo till trettio meter så syntes plötsligt bakdelen på en älg. Jag fällde ut stativbenen och lade mig på knä. Det blåste en kraftig vind den dagen och tack vare det hade älgen inte hört mig. Älgen stod stilla och betade. Jag hoppades på att den skulle vända framdelen mot mig och inte gå åt det hållet den var vänd åt. Den gången var turen med mig och det visade sig vara en älgtjur som åt kvistar av något slag. Tyvärr var ljuset hårt men det gjorde å andra sidan det svårare för tjuren att upptäcka mig. Jag fotade, vid de få tillfällen, när han tittade upp. Älgen kände sig förmodligen säker i det täta och den betade med huvudet ner i riset det mesta av tiden.

Jag hoppades på moln framför solen och vid ett tillfälle skedde det samtidigt som tjuren tittade upp.

Efter ett tag vände han sig åt vänster igen och betade sakta åt det hållet. När tjuren varit utom synhåll ett tag reste jag mig försiktigt och gick åt höger istället för att inte skrämma älgen.

Den här dagen besökte jag ett helt nytt skogsområde som jag haft i åtanke en längre tid. Under natten hade det snöat lite och alla färska spår skulle synas tydligt. Bilens temperaturgivare visade -8 grader när jag parkerade. Det var fortfarande helt mörkt och eftersom området var nytt för mig valde jag att vänta en kvart i bilen innan jag gjorde mig klar för att vandra ut i skogen. Då hade det blivit lite ljus som gjorde det möjligt att navigera fram mellan träden. Efter ett par hundra meter öppnade skogen upp sig och jag satte mig ner på min stolsryggsäck med kameran på stativ framför mig. Jag åt min frukost men inga djur visade sig.

Det hade ljusnat betydligt nu, jag beslutade mig för att gå en kort runda och öka blodcirkulationen i kroppen. Med lite tur kanske jag kunde hitta färska spår i snön. Endast rådjur hade lämnat spår efter sig och på ett ställe stod plötsligt en råget uppe på ett litet berg som låg mitt i en granplantage med låga granar. Hon hade nog legat där och rest sig upp när hon anade min närvaro. Hon stod fritt och snyggt på kullen  med en äldre granplantage en bit bort som bakgrund. Sakta försökte jag ställa upp stativet för att ta en bild och precis när jag fått syn på henne i sökaren gick hon nerför berget och försvann innan jag hunnit ta en bild. Typiskt, det kändes som om detta hade hänt hundratals gånger förut, att så fort jag sett djuret i sökaren och innan jag hunnit komponera bilden så gick djuret. Om det bara stått kvar i tre sekunder till. Den tanken hade jag tänkt vid otaliga tillfällen förut. Inga älgspår syntes under min runda och jag styrde kosan mot bilen.

Framme vid bilen korsade jag vägen och gick in i skogen på andra sidan. Hundra meter in och snett till höger låg en liten avlång, halvöppen mosse. Färska älgspår ledde ut på mossen och här kunde det alltså finnas älg i närheten. Jag tog mig långsamt fram över den närmaste delen av mossen. Den var sur och varje steg gick i slowmotion för att undvika plaskande ljud. Plötsligt syntes något svart långt bort. Det såg ut som en myrstack men det borde ha legat snö på den och därför stämde det inte. När jag tittade i kameran insåg jag att ”myrstacken” var rumpan på en älgtjur. Huvudet skymdes av en trädstam och horntaggar stack ut på bägge sidor om stammen.

Ett bra tag stod jag där och funderade på vad jag skulle göra. En rörelse till vänster om mig fångade mitt intresse. En annan älgtjur passerade en glugg i skogen på väg i riktning mot den vilande tjuren. Det skulle inte gå att närma sig den liggande tjuren från min position och jag bestämde mig efter en stund för att gå rakt bakåt, sen gå i en halvcirkel åt vänster mot det stället där den andra tjuren passerade för att tag sedan. Där fanns några små höjder som jag kunde använda mig av för att smyga närmare. När jag gått så långt bakåt att den vilande tjuren inte längre kunde se mig vek jag av och följde min plan. Knappt hade jag gått tio meter förrän en liten älg rusade iväg, som tur var sprang den i riktning bort från de två tjurarna. Vinden låg på åt det hållet där den yngre älgen var och jag hade inte kunnat undvika upptäckt. Jag fortsatte framåt men hann inte så långt förrän en älgtjur stod rakt framför mig. Samtidigt fick jag syn på en tredje tjur som låg ner och då hade jag inget annat val än att stanna bakom en liten gran. Snart gick den stående tjuren och lade sig i närheten av den liggande tjuren. Nu var det omöjligt att följa planen jag hade tänkt för att fota den första tjuren(myrstacken). Dessa två tjurar låg precis där jag hade velat gå. Sakta lät jag ryggsäcken glida av och satte ner den på marken. Jag stod upp och fotograferade älgtjurarna. Från ingenstans dök en ko upp och hon hade nog legat ner utan att jag lagt märke till henne. Hon stirrade misstänksamt åt mitt håll och måste ha sett någon rörelse. Där stod hon länge och jag höll mig blick stilla.

Hon tog två kliv framåt och fortsatte sen att titta åt mitt håll. Till sist gick hon lugnt åt vänster där hon inte syntes längre och så småningom kom hon tillbaka.

Kon stannade till mellan tjurarna, gick sedan lite till höger och lade sig ner utom synhåll för mig.

Sakta satte jag mig ner på min stol och väntade. Efter ett par timmar reste sig den närmsta tjuren, en tiotaggare, upp. Huvudet hamnade bakom en tallstam och det var verkligen inte det jag hade drömt om. Tänk om han hade vänt sig rakt mot mig och stått lite till höger om tallstammen istället. Han vände om, gick in bland tallarna till höger och sen syntes han inte till mer.

Sist reste sig den mindre tjuren och gick runt lite innan även han försvann.

Jag avvaktade en stund och sen smög jag framåt. Älgarna syntes inte till och jag gick mot den första tjuren(myrstacken) i skydd av små höjder. När jag till sist stack upp huvudet över den sista höjden och kunde se den plats där den första tjuren hade legat kunde jag tyvärr konstatera att han hade gått därifrån. Spåren ledde mot vägen som han hade korsat och gått in i det område där jag ätit min frukost på morgonen. Det hade blivit så pass mörkt att det dags för mig att återvända till bilen.

Jag var nöjd med dagen även om det inte hade blivit några bra bilder, för med lite mer tur hade det kunnat bli det. Jämfört med alla dessa tillfällen där inga älgar har synts till överhuvud taget hade detta ändå varit en toppendag.

God Jul!

Hoppas Tomten kommer med en säck som innehåller många nya och fina fototillfällen till alla fotografer som har varit snälla under 2024.

Det hade börjat ljusna lite när jag lämnade bilen och styrde kosan mot samma ställe där jag fotade den lilla älgtjuren som jag skrev om i mitt förra inlägg. Den halvt igenvuxna skogsmaskinvägen syntes nätt och jämt. Tur att jag hade gått här förut. Jag lämnade de djupa hjulspåren och började traggla mig genom ett område med granplantage. Det fanns en passage bestående av en rad med små berg där det inte kunde växa några träd som gjorde det möjligt att ta sig genom plantaget. Plötsligt dök två rådjur upp i dunklet och jag stannade en stund tills de gått in den täta skogen. Framme vid mitt mål gick jag upp på en höjd och satte mig till rätta. Där hade den unga älgtjuren gått några dager tidigare.

Sen hände ingenting förutom att jag avnjöt mina frukostmackor. Först när klockan blivit tio anade jag något litet ljust på långt håll bland träden som jag inte hade sett förut. I kameran syntes lite av huvudet på en älg hitom det ljusa. Till och från skymtade två älgar och jag höll tummarna för att de skulle komma åt mitt håll. Minst en älg bar horn och älgarna verkade komma mot mig, men väldigt långsamt. Så visade sig en älgko på ett öppet område och jag kunde börja ta bilder. Lite tråkigt med bilder tagna ovanifrån, uppifrån höjden, men å andra sidan syntes älgen fint nu. Tjuren syntes inte till än men den var troligen inte långt bakom kon. När kon betat ett tag gick hon åt höger och skymdes oftast av träd. Lite längre bort syntes ibland en annan älg. Kon kom upp på höjden till höger om mig och där lade hon sig ner. Endast hennes öron syntes från mitt håll.

Plötsligt blev tjurens huvud synligt i en liten öppning innan även han gick lite till höger.

Där kom han fram fint i en större öppning där han betade ett tag innan även han lade sig ner.

Glädjande nog kom ännu en älgko och lade sig till vänster om tjuren. Ytterligare en tjur lade sig till vila längre bort och storleken på den var inte möjligt att se. Nu hade jag två kor och två tjurar som låg ner i området framför mig.

Sen hände ingenting, ingenting och ingenting. Älgarna idisslade och sov om vart annat. En känsla av kissenödighet växte sig allt starkare ju längre tiden gick. Till slut var jag tvungen att i slowmotion ta mig ner på marken bakom min stolsryggsäck och liggande på knä lätta på trycket. Sakta tog jag mig upp på stolen igen och då hade den närmsta älgkon ställt sig upp. Hon måste ha hört skvalandet  och undrat varför det plötsligt rann en bäck nerför berget. Väldigt länge stod hon där och blängde.

Till sist gick hon ner till tjuren och han ställde sig upp. Kon kissade också, sånt smittar av sig, men det berodde snarare på hennes oro. De började beta och efter ett tag lade de två älgarna sig ner igen och jag kunde andas ut.

Min störande kissepaus förde det goda med sig att den andra tjuren började röra på sig och kom betande mot foten av höjden.

Då förstod jag vad det ljusa var för något som jag sett tidigare. Han hade ett hemskt sår utmed hela ovansidan av ryggen. I mitten var det ett öppet sår och på båda sidor om såret var huden bar och nästan vit. Det gjorde ont i hjärtat att se såret och jag led verkligen med tjuren. I vanliga fall hade jag känt en stor glädje om en så fin tjur dök upp men denna gång kändes det inte så.

Han lade sig ner alldeles intill höjden och jag fick på nytt öva mitt tålamod för nu låg alla fyra älgarna ner igen.

För cirka tio år sedan, såg jag under några års tid, en och samma älgtjur som också hade sår på ryggen men den hade betydligt mindre sår. De såren läkte och det gör förhoppningsvis även såret på denna tjur eftersom han var i god kondition. Men det måste ha kliat förfärligt mycket och tjuren hade gissningsvis kliat sig med hornen vilket gett upphov till såret som nu såg ut att göra ont. Han kliade sig emellertid inte med hornen när jag såg honom.

Jag mindes att jag för tio år sedan läste om en undersökning med anledning av liknande sår och efter ett idogt sökande hittade jag rapporten. Statens veterinärmedicinska anstalt gjorde en undersökning mellan 2015 och 2019. Detta är ett utdrag ur slutsatsen i rapporten:

”Grundorsaken till de utbredda sårnaderna har inte kunnat fastställas trots
omfattande undersökningar avseende olika mikroorganismer. Utseendet på
skadorna och de mikroskopiska fynden indikerar att huden under en längre
tid utsatts för skav, och då mest sannolikt att tjurarna kliat sig med hornen.
Flera rapporter från jägare och allmänhet gör också gällande att älgtjurar
med dessa sår gått och kliat sig med hornen på ryggen. Det finns dock några
fall där hudinflammationen sträckt sig hela vägen upp till hornbasen, där
älgen inte har kunnat klia sig med hornen.”

Använd nedanstående länk för att läsa hela rapporten.

Rapport: Undersökningar av hudsår hos älgar 2015–2019 – SVA

Tjuren med såret reste sig till slut och jag kunde ta många bilder när han betade nedanför höjden. Så småningom gick han i riktning bort från höjden och försvann ur sikte.

Den andra tjuren och de två korna reste sig först när det började skymma. Ett tag gick de runt och betade för att sedan gå i riktning bort från mig. Efter att ha sett dessa fyra älgar under en längre tid slår det mig återigen vilket stillsamt liv de för när det inte är brunsttider eller då de inte blir störda av oss människor.