PAng Foto – May the light be with You
Ljuset påverkar bilders utseende väldigt mycket. I den översta bilden lyser solen med ett direkt ljus på motivet. Det är bara några minuter innan solen försvinner under horisonten och ljuset har en varm ton.
Den undre bilden är tagen drygt en timme efter den översta. I den är landskapet belyst med ett indirekt och reflekterat ljus från himlen vars färg är blå och därför blir det ett kallt ljus.
På väg till den plats där jag hade tänkt fotografera i morse fick jag syn på en älgtjur som betade klöver på en åker. När den var trött på klöver stegade älgen över vägen och gick in i ett villaområde. När tjuren kom ut på andra sidan området tog jag några bilder innan den fortsatte ut på en skördad åker och vidare in i en skog där den uppslukades av träden.
Lokalt föll det massor av regn i Bohuslän igår. Jag såg och fick känna på en del av ovädret när det var på väg in mot kusten. Först fick jag se en mäktig tromb som sög upp mängder av havsvatten högt upp i luften. Sedan kom en vägg av regn farande in mot land och jag tog skydd i lä bakom en klippa. Efter regnet blev himlen full av vackra moln precis som en landskapsfotograf vill ha det.
På vägen hem var E6 avstängd på grund av vattenmassor. Därför körde jag gamla E6 och åkte genom Munkedal där bilen och jag nästan drunknade. Hela tiden lystes himlen upp av blixtrar.
Igår njöt jag av en hel dags vistelse i skogen. Nåja, nästan i alla fall. Mitt på dagen sov jag två timmar i bilen. På morgonen bjöd vildsvinen på fina upplevelser och under eftermiddagen fotograferade jag snokar i en damm. Dagen avslutades med dovhjortar.
Två snokar simmade medsols runt en damm. Någon gång genade de tvärs över vattnet. Jag låg på knä och mitt kamerastativ stod alldeles intill strandlinjen. Första gången en av snokarna kom simmande utmed kanten stannade den en meter från mig. Länge studerade den mig innan den bestämde sig för att fortsätta. Ormen ringlade upp på marken, passerade mellan stativbenen och sedan ner i vattnet igen.
Nu är tiden inne för hjortarna att feja bort basthuden som har täckt hornen under tillväxttiden. De som har fejat har redan börjat småstångas med varandra trots att det är lång tid kvar till brunsten. Dessa två höll på med det när den större hjorten såg en rörelse från mig. Jag stod därefter helt stilla och efter några minuter gick de bort till några andra hjortar där de stannade.
I granskogen föll det då och då kottar till marken. När ekorren bytte träd passade jag på att ta några bilder. Den var jordig runt munnen och behövde tvätta sig, såvida det inte var en jordekorre förstås. Ekorren utgjorde ett trevligt inslag under väntan på att hjortarna skulle stå på rätt ställe.
Det finns idag så få orörda skogar i södra och mellersta Sverige att de flesta människor aldrig får uppleva en riktigt gammal skog. Till och med i så kallade skogsnaturreservat förvaltar länsstyrelser och stiftelser skogen istället för att skydda den. Dessa organisationer anlägger vägar, bygger parkeringsplatser, sätter upp informationskyltar, hugger ned träd och drar vandringsleder med fula ledmarkeringar samt spänger. Det rörliga friluftslivet verkar alltid gå före en orörd skog och naturligtvis ser dessa organisationer till att utveckla sin egen verksamhet för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag känner tyvärr inte till någon skog som har klarat sig undan förvaltarnas motorsågar. Min önskan är att organisationer som har ett intresse av att skydda orörda områden istället för att förvalta dem fick ta över ansvaret.
Här kommer några bilder som visar exempel på hur det kan se ut i en gammal skog. Denna skog finns i Halland och är förvaltad (förstörd) men det syns inte i mina bilder. I en gammal skog är det oftast ganska rörigt. Det ligger en mängd omkullfallna träd kors och tvärs på marken. Dessa är ofta övervuxna med lavar och vackra gröna mossor. Skogen består av en otroligt vacker röra av unga och mycket gamla träd. En stor mängd olika växter och svampar trivs här.
De två översta bilderna visar mitt favoritträd, en gran, från två olika håll. Stammen som växer rakt upp är död och det är bara den kraftiga grenen vilken växer ut från stammen, nära marken, som fortfarande lever.
En gång visade jag en gammal skog för en familj med två barn. Jag berättade om den gamla skogen och försökte få dem att förstå hur speciell den var. När vi var på väg ut ur skogen hör jag sonen i familjen säga till sin pappa ”- Pappa, om de hade tagit bort alla omkullfallna träd, då hade det kunnat vara fint här.” Då kände jag mig lite misslyckad.
Jag föredrar att fotografera en skog när det är mulet, regnar eller efter solens nedgång. Då är ljuset jämnt vilket underlättar väsentligt.
Regnet föll vid tillfället när dessa bilder togs. En stor fördel med regn är att grönt får en extra fin och mättad färg då. Jag skyddade kameran med en plastpåse och använde en normalzoom för att slippa byta optik.
Som ett exempel visar jag med en bild nedan hur det ser ut i mer än 99% av Hallands skogar. Kalhygge, tätskog (vilket inte syns i denna bild) och raka välordnade stammar.
Vid ett tillfälle i år har jag lyckats ta bilder på den vita älgtjur vilken jag tog bilder på förra året. Under alla de andra försöken har det blivit mest bilder på rådjur samt några bilder på bruna älgar och även om jag inte lyckats fota den vita så har det därför inte varit för gäves.
Jag stod gömd i skogskanten vid en äng och den vita älgen eller Gandalf som min dotter döpt den till kom ut ur en skog i bortre kanten av ängen. Den betade löv på buskar i kanten av ängen och spänningen var stor huruvida den skulle gå åt mitt håll eller inte nu när jag äntligen fått syn på den. Efter vad som kändes som en evighet visade det sig att turen var på min sida. Älgen gick sakta ut på ängen och kom snett mot mig. Den passerade cirka trettio meter vid sidan om mig och försvann in i skogen. Kanske hörde den ljudet från kameraslutaren men den varken såg mig eller kände min vittring. För mig är det den optimala foto- och naturupplevelsen att se och få bilder på djur utan att djuren blir skrämda av min närvaro.
Man brukar varna för det svarta bältet på kustens klippor. Det är ett parti en liten bit ovan den normala vattenlinjen och brukar vara några meter brett. Om det svarta på klipporna blir blött är det mycket halt och bör undvikas. Vissa år, som i år, bildas även ett tydligt vitt bälte vid vattenlinjen bestående av havstulpaner. Detta vita bälte ger till skillnad från det svarta ett mycket bra fäste eftersom tulpanerna är vassa. Under kalla vintrar nöter isen bort en stor del av havstulpanerna. Vintern som gick var mild och därför finns förra årets tulpaner kvar och nya har tillkommit.