Månad: augusti 2015

Sommarens fjällfisketur gick till ett norskt fiskevatten, Rostaelven. Jag och min fiskekompis Krister anlände till Kiruna den 27/7 och ett par timmar senare klev vi ut ur helikoptern på fjället. Efter en kort vandring kom vi fram till den tilltänkta tältplatsen. Tältet sattes snabbt upp, spöna riggades och vadarna åkte på.

Jag gick till ett inlopp i en stor hölja nära tältet. Denna hölja fick vi senare berättat för oss av ”Örebroarna” att den kallades öringhöljan. Jag åt lite nötter medan jag studerade strömmen. Sedan lade jag ut mitt första flugkast i detta klassiska fjällvatten. När flugan bara hade ett par meter kvar att fiskas innan jag skulle påbörja nästa kast stramade det till i linan och omedelbart for linan ut från rullen när en fisk rusade nedströms. Fluglinan tog snabbt slut och backingen tog vid. Jag bromsade rullen med hjälp av högerhanden så hårt jag vågade men öringen bara fortsatte rusningen. Snart skulle den vara på andra sidan höljan där Krister stod och svingade sitt flugspö. Plötsligt slutade rusningen tvärt och flugan hade tappat sitt grepp. Trist men vilken fantastisk upplevelse! Lite senare fick Krister en fin öring i samma hölja. Fisket hade startat bra och vi skulle framöver komma i kontakt med de stora öringarna fler gånger under den kommande veckan.

Naturen i området var intressant med fina fjäll, många fåglar och en del djur. Det fanns gott om olika vadarfåglar och fjällabbar. Vi såg många lämlar, renar, en hermelin och en rödräv.

 

Älven rann ut från en stor sjö och hade ett varierande lopp med strömmar, forsar, lugna sel och pooler. Cirka fyra kilometer från utloppet fanns ett vattenfall och därefter rann älven genom en liten ravin.

I den övre delen dominerade harr och längre nedströms tog öringen över. Området är mycket populärt bland fiskare och under veckan var vi tjugotre personer som fiskade på en sträcka av fyra kilometer. Närmast sjön bodde två fiskare från Linköping, därefter tre Örebroare, två Åkersbergare, jag och Krister, fyra norrmän, två finnar och åtta norrmän.

Tyvärr var vädret dåligt överlag. Två dagar blåste det halv storm och regnade. Ytterligare en dag med dagsregn och en dag med hård vind. Vi fick uppleva en enda underbar dag med sol och vindstilla. Under de tre dagarna med hård vind glömde jag nästan bort att det finns mygg i fjällen. De hade nog blåst ända bort till Finland. Vi är inte de första att drabbas av dåligt väder på denna plats. Rolf Smedman skriver om Rostaelven i sin bok ”Strömmande vatten” från 1974 i kapitlet ”Ett stormigt paradis”, vilket är en talande titel.

 

Min största öring var femtiotvå centimeter lång och Kristers femtionio. ”Var fisken god?” undrar säkert någon. Jag vet inte eftersom vi försiktigt släppte tillbaka all fisk. De stora fiskarna var för vackra och erbjöd en fantastisk fiskeupplevelse vilket gjorde att vi inte ville döda dem. Vi hade planerat äta en mindre fisk vid något tillfälle under veckan men på grund av det dåliga vädret och lathet blev det inte av.

 

 

 

Vi hade störst framgång med olika nymfer försedda med guldskallar och streamern wolly bugger (min favorit). Fisken tog sällan insekter på ytan, däremot såg vi en del fiskar som åt insekter strax under ytan. Under veckan fick jag endast en fisk på torrfluga, en rackelhane. Tyvärr är det tillåtet att fiska med spinn och mete i älven. Ett sådant här fint strömmande vatten skulle jag önska vore tillåtet endast för flugfiske. En kväll kom det fyra norrmän och fiskade en efter en med spinn på de olika fiskeplatserna. Så snart en kastat klart stod näste man där och kastade sitt drag. Rolf Smedman skriver redan 1974 ”Det talas om demokrati även för fisket och att alla ska få fiska överallt. Tanken är nog riktig, men då måste det till metoder som är lämpliga och ordentlig övervakning av alla vatten. Man skulle t.ex. aldrig få droppa en mask eller en spinnare i strömmar av den här typen, gärna i de större selen, men aldrig i de grunda och sårbara strömmarna.” Det har nu gått fyrtio år sedan han skrev detta och inte mycket verkar ha förändrats.

Sista kvällen vid Rostaelven avslutade jag fisket i utloppet till öringhöljan, där jag började fiska en vecka tidigare. Efter en halvtimme hade inget hänt och jag tänkte att nu tar jag sista kastet för denna gång, eventuellt för alltid vid detta vatten. När flugan nästan var vid strandkanten tog jag några kliv i riktning mot tältet och plötsligt virvlade en fisk till strax under ytan. När jag skulle lyfta upp flugan kände jag till min förvåning ett motstånd i linan. Fisken hade tagit min fluga utan att jag hade känt hugget och efter ett tag kunde jag släppa tillbaka en öring på fyrtiosju centimeter. Ett gott slut på sommarens fjällflugfiske.