I slutet av oktober och början av november inföll dovhjortarnas brunst. En kväll närmade jag mig en äng där tre hjortar hade kämpat sig till varsin del av ängen. En av hjortarna, den minsta av de tre, höll till i ett hörn av ängen. Jag hade helst velat ta bilder på någon av de andra två lite större hjortarna men vinden gjorde att jag bara kunde närma mig ängen där den minsta hjorten var. Sista biten var jag tvungen att krypa på alla fyra, fram till en stenmur, för att inte bli upptäckt. Om du har försökt hålla ett stativ med en kamera och ett långt teleobjektiv i ena handen och krypa över trädrötter förstår du hur obekvämt det var. Jag kom fram till muren utan att bli upptäckt vilket var det viktigaste. Sedan skulle jag resa upp stativet och succesivt förlänga benen mycket långsamt så att kameran nådde högre än stenmuren vilket också gick vägen.
En platshjort är fullt upptagen med att imponera på hindar, köra bort konkurrenter och hämta tillbaka hindar som vill lämna platshjortens område.
En av konkurrenterna passerade mellan mig och platshjorten och kom därför ganska nära.
När jag var nöjd utförde jag samma procedur som när jag närmade mig, fast omvänt. Efter att ha krupit tillräckligt långt in i skogen reste jag mig försiktigt för att sedan gå bort från ängen. Då rök platshjorten ihop med en annan hjort precis bortom stenmuren som jag nyss lämnat. Jag följde slagsmålet på håll och de båda kämparna var jämbördiga ty fighten pågick ett tag. Plötsligt gav utmanaren upp och kom springande i full fart in i skogen mot mig med platshjorten hack i häl. Förloraren passerade cirka fem meter från mig. Platshjorten stannade upp precis framför mig. Vi stirrade rakt in i ögonen på varandra. För ett tag stod tiden still. Det enda som hördes var hjortens kraftigt flåsande andetag efter den stora ansträngningen. Han vände om, gick sakta tillbaka mot ängen och tiden började rulla igen.
