Förra helgen när jag tränade orientering hördes plötsligt ett obekant ljud som kom från en plats bara fem meter framför mig. Intill en liten gran stod en tjädertupp och gav ifrån sig ett hest läte. Jag ville inte bli anfallen av tuppen och sprang därför i en vid halvcirkel för att passera vid sidan om den. Sedan fortsatte jag mot nästa orienterings kontroll.
Spelgalen tupp
I normala fall när man kommer nära en tjädertupp flyger den hastigt iväg med högljudda vingslag. Då och då uppträder så kallade spelgalna tjädertuppar. Deras nivåer av hormoner är onormalt höga och de ser allt som rör sig som rivaler och är totalt orädda. De två tuppar som jag sett tidigare var väldigt fina i fjäderdräkten. Därför verkade de inte ha varit i slagsmål med andra tuppar. Det hade däremot den här tuppen. Två stjärtfjädrar var borta, den hade en reva på framsidan av halsen där det saknades fjädrar och bakom båda ögonen fanns skador. Längst ned på nacken var det en stor fläck som helt saknade fjädrar. Som tur var syntes fläcken bara när tuppen vände sig bortåt och samtidigt spärrade ut sina nack- och halsfjädrar. Den hade slagits och fått en del stryk.
Kompassen utbytt mot kameran
Ett par dagar senare tog jag med mig kameran och besökte tuppen. Den höll till på samma ställe i närheten av en stig. Direkt kom den ut på stigen och började spela. Den vände sidan till och visade upp sig. Sedan vände den sig åt andra hållet och gav ifrån sig sitt läte igen. Jag tror det var knäppningar men den lät lite hes. Min erfarenhet av tjäder är liten, jag har träffat på två spelgalna tuppar tidigare, men däremot inte sett ett tjäderspel med flera tuppar och hönor. Efter att tuppen gått lite åt ena hållet och lite åt andra hållet, avancerade den framåt. Då backade jag eftersom jag ville undvika att den skulle anfalla. Jag försökte hålla ett avstånd som gjorde att tjädern fyllde ut bilden något sånär men att hela tuppen rymdes i sökaren. När tuppen verkade tycka att jag flyttat mig tillräckligt långt från dess spelplats slutade den att gå mot mig och sen blev den mer intresserad av en rotvälta där den succesivt klättrade upp.
En gång klättrade den upp överst på rotvältan.
Två gånger förlorade den balansen och trillade ner från övr av rotvältan, tyvärr på baksidan, vilket gjorde att jag inte såg fallet. Det hördes ett kraftigt flaxande och en duns när den drösade i backen.
När tuppen var klar vid rotvältan gick den ut på stigen och bortifrån mig. Den passerade ett krön och försvann ur synhåll. Jag tänkte att det skulle bli fint om den stod på krönet. Hela tuppen skulle synas och skogen i bakgrunden låg en bit bort vilket borde ge en fin oskärpa. Jag ställde upp stativet på lagom avstånd från krönet och gick sakta framåt. Väl uppe på krönet syntes inte tjädern till. Det visade sig att den gått in i en tät granskog en bit bort. När jag närmade mig kom den ut på stigen och sedan spelade den som förut men avancerade bara en halvmeter i taget. Därför tog det tid tills den kom upp mot krönet. När den nästan var uppe gick jag raskt bort mot stativet. Innan jag hunnit halvvägs kom tuppen flygande mot mig och min taktik misslyckades. Jag gissar att krönet var strategiskt viktigt och när tuppen kom dit ansåg den sig troligtvis som en segrare. Samtidigt som jag gick rakt bort från krönet kände den sig antagligen ännu mer segerviss och fick mod att göra en flygtur mot sin rival.
Efter ett bra tag gick den åter bort ifrån mig och mot krönet. Långsamt kom den närmare krönet och till slut stod den där.
Andra fototillfället
Två dagar senare återvände jag. Försiktigt närmade jag mig eftersom jag vill se vad tuppen höll på med. På håll syntes den på stigen och den stod där och spelade. Ena stunden vänd åt ena hållet och andra stunden åt andra hållet.
När jag sakta gick framåt och tuppen upptäckte mig kom den mot mig. Den här gången lät jag den komma ett snäpp närmare än förra gången. När den var som närmast tog jag ett par snabba bilder och innan den spelat klart retirerade jag. Det fungerade och jag kunde ta närbilder utan att bli anfallen.
I sociala medier är det många naturfotografer som under våren visar bilder fotograferade från gömsle på spelande tjäder. Det verkar vara en fin upplevelse och i bästa fall kan fotograferna även ta bilder på hönor som besöker spelplatsen.
Att fotografera en spelgalen tupp är definitivt en spännande upplevelse. Det är en stor och imponerande fågel. Har man nån gång blivit anfallen så försöker man undvika det igen. Det är framför allt näbben som jag vill slippa få ett nyp från. Den boxar även med vingarna men det är inte något större problem.
