Förra helgen åkte jag till en sjö för att leta efter grodor och ormar. Tyvärr hittade jag inga ormar men i sjökanten fanns det gott om grodor och även paddor. Min tanke var att fota en groda som stack upp huvudet ovanför vattenytan från samma nivå som grodan och därför letade jag efter ett ställe där det skulle gå att ligga ner på magen med kameran på marken. En plan klippa intill vattnet fungerade utmärkt och dessutom fanns där flera grodor och paddor i vattnet intill klippan. Efter en halvtimme på mage med kameran på klippan gav jag upp. Åldern satte sina spår och min kropp pallade inte mer än så. Sedan satt jag på klippan och tittade på grodorna och paddorna samt en liten fisk som såg ut som en spigg. Solen sken och det var skönt i den värmande solen. Så småningom kom några grodor och paddor upp från bottnen och in över klippan. Jag tog bilder med mitt makro-objektiv rakt ner och snett uppifrån. Det blev inte den bilden jag hade hoppats på men det var en fin naturupplevelse. Mina kunskaper när det gäller grodor och paddor är högst bristfällig. Jag tror att bilden nedan är på en groda men är osäker på vilken art.
Detta gissar jag är en vanlig padda.
På hemvägen från sjön stannade jag till på ett ställe där jag fotade en tjäder för två år sedan. När jag gått genom området där den höll till förut, utan att se något, vände jag tillbaka mot bilen. Plötsligt stod tjädern framför mig och jag blev glatt överraskad. Han började omedelbart spela och det dröjde inte länge innan han sprang mot mig. Då reste jag mig snabbt upp och backade. Sen spelade han en kort trudelutt och gick åter igen till attack. När vi kom i utkanten av hans område gick jag i en cirkel för att komma in i området igen. Kom han för nära höll jag försiktigt ett av stativbenen mot hans bröst och då kunde han inte komma närmare. På så sätt var det ingen risk att han eller jag skulle bli skadad. Så länge jag inte snubblade och föll bakåt förstås, vilket jag lyckades undvika. Om jag backade lite för långt hände det att han istället för att gå flög rakt mot mig. Det gav lite extra puls eftersom han landade precis framför mig.
När jag kom hem och jämförde dagens bilder på tuppen med bilderna tagna för två år sedan insåg jag att han var mycket finare nu. För två år sedan hade tjädern varit i slagsmål. Han hade skador på hals, ögonbryn och stjärten. Med anledning av detta besökte jag honom även i torsdags morse. Men då hade tyvärr tuppen slagits och fjädrar saknades på halsen.
Efter ett tag tyckte jag mig höra ett svagt sisande ljud en bit bort i skogen. Det slutade och jag tänkte att det var nog något annat ljud. Men efter ytterligare en stund hördes ett tydligt tjäderspelande läte närma sig. En annan tupp spelade medan den gick mot oss. Så spännande, då skulle nog ”min” tupp öka sitt spelande. Tänk om det blev slagsmål. Jag satt stilla för att inte skrämma den nyanlända tuppen. Den var förmodligen inte lika spelglad och skulle säkert bli skrämd om den såg mig. Den nya tuppen stannade väldigt nära men jag kunde inte se den. Ljudet från den tuppen var mycket finare och till min förvåning blev ”min” tupp allt mer inaktiv. Till slut fällde han ner de ståtliga stjärtfjädrarna och började äta istället. Väldigt intressant och märkligt. Jag hade väntat mig en motsatt reaktion. Då började min gamla kropp klaga över stillasittandet och jag reste mig försiktigt. Då slutade den andra tuppen spela tvärt och därefter hördes den inte mer. Tjädern måste ha sett mig men den flög inte iväg, det hade hörts.
Jag försökte mig på lite motljusbilder. Om jag hade backat lite och fått med mer av utandningsluften över tuppens huvud, då hade bilderna blivit bättre.
Dagen efter hade jag ganska mycket träningsvärk i sätesmuskeln och låren. Det hade blivit många snabba knäböj med stativ och kamera dagen innan.