Peter Angvarson – Sida 10 – Peter Angvarson Fotografi

Trifft

Det regnade mycket förra helgen i Uddevalla. På väderleksprognosen såg det ut som att det skulle hålla upp på kusten på söndag eftermiddag. Min plan blev därför att fota trifft och förhoppningsvis få med en himmel med ovädersmoln i bakgrunden.

Fotograf i regn

När jag kom ut till havet regnade det trots att himlen var blå en liten bit ut över havet. Jag satt kvar i bilen och ringde min äldsta dotter och pratade med henne i en halvtimme. Sedan verkade det som att regnet skulle lätta. Jag satte på mig regnkläder och strosade iväg mot stället där trifften växter. När jag var nästan framme såg jag ett stativ som stod en bit bort på klipporna. Snart skymtade även en fotograf iklädd en poncho. Han satt på en sten och väntade på att det skulle sluta regna. Vi hade en trevlig pratstund innan regnet upphörde helt och vi satte igång att fota.

Fel val av bländare

Jag började med mitt vidvinkel och letade upp en plätt där det växte extra mycket trifft. Hade stativet med kameran nära marken för att få plätten med trifft i förgrunden och himlen med ovädersmoln i bakgrunden. Tyvärr valde jag en för stor bländare och när jag kom hem såg jag att jag inte hade skärpa på trifften som var närmast kameran. Onödigt och klantigt. Det förstörde hela bilden. Jag hade kunnat välja en mindre bländare eftersom det inte blåste särskilt mycket precis efter regnet. Sedan tog jag andra alternativ där jag inte var lika nära trifften i förgrunden men de blev inte lika bra.

Bilden ovan blev inte lika bra som de bilderna där jag hade kameran nära marken. På de bilderna trycktes trifften ihop och den såg ut att växa tätare. Dessutom blev det en tydlig förgrund med en plätt tätt växande blommor. De bilderna får jag ta om något annat år och göra rätt.

Klippor och trifft

Jag tog även bilder på klippor omgivna av trifft samt trifft omgivna av klippor.

Kort skärpedjup

Jag hade med mig ett normalobjektiv. Det har brännvidden 50 mm samt bländare 1.4 och jag provade att ta bilder med kort skärpedjup. En stund efter regnet ökade vinden något och då kunde jag använda korta slutartider tack vare en stor bländare. Jag testade bländare 1.4, 1.8 och 2.8. Den sistnämnda var nog bäst men nedanstående bilder är tagna med 1.8 då de blev bildmässigt bäst.

Stenansikte

Jag kikade även efter mönster i klipporna. På ett ställe kunde jag med lite god vilja se ett ansikte med ögon, en trubbig näsa och en sned men glad mun.

Bokskog i Halland

I mitt förra inlägg skrev jag om mitt besök i Torup. Efter det åkte jag till sommarstugan ett par dagar. Där fotograferade jag bokskog. Boklöven var lagom utslagna och de hade fortfarande kvar sin skira ljusgröna färg. Det var tämligen vindstilla vilket också var en fördel. Ska det blåsa så vill jag att det blåser mycket. Då kan jag utnyttja rörelsen i bladverken när jag fotograferar.

Döda träd

Jag gillar skogar med inslag av döda träd vilket det tyvärr inte finns så gott om. Döda träd bevuxna med tickor som fortfarande står upp eller ligger ner kan användas som huvudmotiv i bilderna.

Skoglöst land

För hundra år sedan fanns det nästan ingen skog i Halland. Den del av landskapet som inte var odlad bestod ofta av ljunghed och de träd som fanns då stod ensamma eller i skogsdungar. På väldigt gamla granar syns det på ett välutvecklat och tätt grenverk som börjar nära marken. Tyvärr finns det ännu färre skogar i Halland i dag än det gjorde för hundra år sedan. Landskapet består nästan uteslutande av virkesplantage, gröna industrier, granmonokulturer eller virkesåkrar vilket man väljer att kalla det. Ädellövskogen, där bokskogen ingår, växer idag endast på tre procent av Hallands landareal. Så sent som 1950 var den halländska skogen variationsrik och jag som är född 1962 minns många fina områden med blandskog och en stor variation av växter på marknivån. I dessa skogar som jag sprang orientering i och fotograferade i, växer det idag bara gran och marken är näst intill steril bortsett från lite mossa. Det är förskräckligt och sorgligt att se. Överallt är det även utdikat vilket gör plantagerna sårbara för torra somrar som i sin tur medför ökad risk för insektsangrepp. Utdikningen är också ett stort hot mot våra vattendrag och de arter som lever där.

Naturfotograf turistar i sin hembygd

Under Kristi himmelfärdshelgen besökte jag och min fru min mamma och bodde över hos henne för första gången sedan pandemin tog sin början. Mamma hade fått två doser vaccin och vi hade fått en. En kväll och en morgon passade jag på att turista i området där jag växte upp, nämligen Torup i Halland. I samhället finns två fina sjöar Prästgårdssjön samt Sjögårdssjön, i utkanten finns ett vattenfall och ett utsiktstorn.

Bosgårdsfallet

Fallet ligger nära vägen som går till Falkenberg precis där bebyggelsen tar slut. Där har det legat både såg, kvarn och småindustrier som drevs av ett kvarnhjul. Alla byggnader är borta numera men gamla stengrunder finns kvar. Där har bland annat tillverkats stenkulor och jag minns att jag hittade sådan kulor där som barn.

Sjögårdssjön

Sjön ligger mitt i samhället. I den har jag fiskat och badat massor av gånger. Jag fångade abborrar och braxen där som ung pojke. Badade gjorde jag också, både avsiktligt med badbyxor på och oavsiktligt med vanliga kläder på. Jag och min kompis Anders drattade i ett antal gånger av misstag. Vid ett tillfälle när Anders råkat blöta ner kläderna var vi oroliga för vad hans mamma skulle säga och vi försökte därför torka hans byxor med en cykelpump, vilket så klart var lönlöst. På vintrarna åkte jag skridskor och spelade bandy på sjön.

På morgonen, innan solen gått upp, stannade jag till ”framme” i samhället. När jag bodde där sade vi alltid att vi skulle ”gå fram” när vi skulle till Torups centrum. Det berodde nog på att det var och fortfarande är ett litet samhälle och det kändes inte som ett centrum. På en gräsmatta vid sjön spatserade en igelkott när jag gick ner till en brygga vid Torups Gästgivaregård.

Ramnåsberget

När en åker mot Rydöbruk från Torup ligger Ramnåsberget på höger sida om vägen. Jag tänkte att det kanske kunde vara fint med dimman som bäddade in landskapet. På berget finns ett utsiktstorn som gör det möjligt att komma upp över skogen och se milsvida omkring. En ser även en del av Torup och framför allt kyrkan. När jag kom upp i tornet var det bara översta delen av kyrktornet som stack upp över dimman och talade om var den låg. Istället för att fota det nätt och jämt synliga kyrktornet tog jag en bild mot norr där delar av skogen skymtade genom dimman.

När solens strålar började värma slog sig en duva ned på räcket högst uppe på tornet. Den satt där ett tag och det såg ut som om den ville värma sig i solen. Duvan brydde sig inte om mig och när den verkade nöjd flög den iväg och försvann ner i dimman långt borta.

Lövskog sedd från utsiktstornet på Ramnåsberget

Jag gick ner från tornet och in i en bokskog som ligger söder om tornet. Som liten lekte jag ofta i skogen och ibland gjorde jag lite längre utflykter. En sådan tur var till Ramnåsberget och framför allt till bokskogen. På den tiden fanns inte utsiktstornet, det byggdes långt senare. Men bokskogen fanns som sagt och det var ett trevligt återseende.

Bokskog på Ramnåsberget, Torup, Halland.

I väntan på älgar

I går morse åkte jag till en högmosse där jag såg en älg förra helgen. Då gick älgen över den stora mossen men tyvärr för långt bort från mig för att det skulle bli några bra bilder. Så jag tänkte göra ett nytt försök vid mossen i går och hoppades på att älgen skulle gå där jag önskade. Det var 4-5 minusgrader och på vissa ställen låg det en fin dimma. Tuvorna på mossen var täckta av frost och det var svårt att tänka sig en finare miljö.

På väg till högmossen

När jag körde till mossen såg jag fem älgar på en jättestor åker. Vid den här tiden på året äter älgen gärna det spirande gräset. När träden slår ut och gräset har vuxit till sig verkar älgen gå över till att beta blad på träd och buskar istället. Nästan framme vid mossen såg jag först en fjolårskalv och en sedan en ko. Kalven var nära vägen men stod vänd med rumpan mot mig. Jag lockade lite försiktigt och det räckte för att den skulle vända sidan och huvudet mot mig. Jag passade på att ta några bilder på den innan den travade iväg bort mot kon som befann sig mycket längre bort. Älgkorna stöter bort sina kalvar nu och det var nog därför avståndet mellan djuren var stort. Älgarna gick mot mossen och ännu längre bort skymtade nätt och jämt ytterligare några älgar i dimman.

Älgar i mosskanten

Jag parkerade bilen och gick så snabbt jag kunde mot mossen. Sista biten gick jag väldigt försiktigt eftersom jag anade att älgarna inte var långt borta. I mosskanten stod jag still en stund och tittade noga om någon älg befann sig på den öppna mossen. När jag inte såg någon gick jag ut en liten bit på mossen till en liten gran och satte mig där. Bara någon minut senare kom en älg ut i kanten av mossen åt det hållet där kon och kalven tidigare hade synts till. Nu hade jag ett riktigt bra läge bakom den skyddande granen. Älgen genade över mosskanten och gick in i skogen. Tusan också. Efter ett tag hörde jag älgen inne i skogen. Jag såg den skymta bland träden när den passerade vid sidan om mig. Snart gick ytterligare en älg förbi mig på samma ställe. Med stor sannolikhet var det kon och kalven.

Lek med oskärpa

Bortom mossen började den uppåtgående solen stråla genom träden. När solen nådde över trädtopparna blev det ett magiskt ljus på den frostnupna mossen. Tänk om de andra älgarna jag skymtat i dimman tidigare kunde promenera ut på mossen och gå åt mitt håll. Jag satt där och väntade och önskade. Jag tänkte om och om igen ”snälla, snälla älgar kom nu”. En tanke slog mig att så här skulle en religion kunna uppstå. En naturfotografs önskningar kanske skulle övergå i böner om att älgar ska gå på rätt ställe och på så vis uppfinns den stora älgguden som styr älgarna mot fotografen. Nu hjälpte inte mina önskningar och därmed lades tron på den stora älgguden ned för den här gången. Under min resultatlösa väntan fotade jag några tallar på mossen och lekte med oskärpa. När solen lyser på frost kan det uppstå färgbrytningar i motljuset och det kan bli vackra ringar när en vrider fokusringen till oskärpa. Om frosten tinar till vattendroppar försvinner färgerna.

Tretton älgar på högmossen

Som sagt så kom det inga älgar ut på mossen denna morgon. Däremot hade jag mer tur i höstas/vintras på samma ställe. En av mornarna kunde jag se tretton älgar samtidigt på mossen. Då tog jag följande bilder.

Vitsippor

Så är nu våren här. Instagram och Facebook svämmar över av bilder på orrspel samt tjäderspel och jag tänker ”inte en tjäder eller orre till för då kräks jag”. Det är säkert fantastiska upplevelser naturen bjuder på när dessa fåglar spelar och jag förstår att många vill dela med sig av fina bilder. Jag har endast fotat spelgalna tjädrar och rackelhanar än så länge. Så småningom kanske även jag ligger i ett gömsle och fotar spelande fåglar på våren och lägger ut bilder.

Andra exempel på vanliga vårmotiv är blåsippor och vitsippor. Även om jag har fotograferat dessa sippor nästan varje vår i 40 år så är det svårt att motstå och varför skulle jag det. Jag tycker fortfarande det är kul trots att jag annars inte är särskilt intresserad av blomfotografering. Varje årstid är lika intressant för mig men när våren och den första värmen kommer är det svårt att motstå motiven. Den senaste tiden har dock värmen lyst med sin frånvaro. En fördel är att våren dröjer kvar lite längre och allt slår inte ut på en gång.

Det är svårt att variera bilder på vitsippor när en har fotograferat länge. Några nydanande bilder lär det inte bli då det redan finns miljarder fina vitsippebilder tagna av duktiga fotografer. Men det spelar ingen roll, så länge en tycker det är roligt ska man hålla på.

Soliga dagar kan skuggor av träd utnyttjas för att skapa ett mönster i bilden.

I bilderna nedan har jag använt ett 35 mm objektiv med kort skärpedjup för att lyfta fram en blomma och få med mer av miljön runt omkring.

För att ta bilder där sipporna ser ut att sträva upp mot ljuset behöver en ha kameran ända nere på backen. Då uppstår ett dilemma. Var kan en lägga sig ner utan att platta till en massa fina sippor?

Jag brukar hålla koll på bakgrunden. Oftast blir det bättre om blomman hamnar mellan två stammar. Jag tycker det är störande om en tydlig stam i bakgrunden är precis bakom blomman.

I dessa bilder har jag använt ett 180 mm makro-objektiv och fotograferat genom havet av sippor, vilket kan ge en mjuk känsla.

Här har jag rört kameran för att få rörelseoskärpa.

Jag kommer säker fotografera vitsippor i backarna även nästa år och ta bilder som liknar de jag redan tagit. Men vad spelar det för roll?

Kanske lägger jag även ut vitsippsbilder på Facebook eller Instagram, vilket kan få en och annan fågelfotograf att bli lite illamående. 🙂

Grodlek

De senaste veckorna har jag vid upprepade tillfällen besökt en göl med förhoppning om att filma grodlek. Inte en enda groda har synts till. Vid det senaste besöket såg jag två salamandrar, vilket i och för sig var intressant. För många år sedan upplevde jag en fin lek i gölen med massor av grodor samt en och annan padda. Gölen ligger inne i storskogen och kanske har det fortfarande varit för kallt i vattnet.

Jag åkte till en annan göl i närheten som ligger i ett område med ängsmark och där var det full fart på grodorna. Tyvärr var det svårt att filma eftersom det ofta kom grenar från små buskar framför grodorna. Jag var tvungen att stå blick stilla. Om jag rörde mig det allra minsta hördes det plopp, plopp, plopp… så var alla grodor försvunna och höll sig gömda i femton minuter. Nedan kan du se ett exempel på mitt misslyckade försök att filma grodor.

Igår var jag åter och tittade efter grodor i gölen i skogen, men inga grodor. När jag åkte till gölen där grodorna spelat tre dagar tidigare fanns där inte en enda groda kvar. Tre högar med grodrom vittnade om leken. Vattnet i gölen hade minskat med ett par decimeter och med tanke på att det inte ska regna de närmaste tio dagarna så kommer nog tyvärr romen torka ut. Jag undrar hur grodorna tänkte när de lade romen där? Det hade med all säkerhet inte kollat väderprognosen.

På väg till bilen fick jag syn på en fladdermus som jagade insekter vid middagstid i strålande solsken. Ett tag flög den precis ovanför mig och jag kunde se den på nära håll. Kanske hade den vaknat till i vårvärmen och varit hungrig. Eftersom nätterna har haft temperaturer under noll var antagligen enda chansen att fånga insekter mitt på dagen.

Påverkad av det magra resultatet från letandet efter grodlek bestämde jag mig för att idag satsa på lite större djur istället. Innan solen gick upp var jag ute i skogen och hoppades få bilder på hjort, mufflon eller vildsvin. Men under morgonen och större delen av förmiddagen såg jag bara en dovhjort som dock upptäckte mig först. Från bilen hade jag emellertid sett hjortar som betade mitt ute på stora fält men det var inte den typen av bilder jag ville ha.

I slutet av förmiddagen bytte jag område och efter ett tag fick jag syn på några dovhjortar som låg och vilade i skogskanten intill ett kalhygge. Om de skulle gå mot några tallstammar tio meter från hjortarna kunde det bli fina bilder. När jag tittat på dem en stund insåg jag att det var lika bra att även jag vilade. Jag lade mig ner på marken med min ryggsäck som kudde och det dröjde inte så länge innan jag somnade. På den platsen har jag sovit många gånger förut och jag sov gott. När jag vaknade satte jag mig sakta och försiktigt upp. Dovhjortarna hade rest sig och två var på väg mot tallarna. Tyvärr gick de inte precis där jag önskade och det blev inga bilder. När jag nätt och jämt kunde skymta djuren långt bort i skogen gick jag därifrån utan att de såg mig. Nu var ljuset stenhårt. Inte ett moln på himlen och klockan var tolv. Då beslutade jag att det var dags att återvända till bilen för hemresa. Lunch och kaffe i solen på baksidan av huset där hemma hägrade. Halvvägs till bilen kom jag fram till en äng. En flock dovhindar var på väg ut för att beta och jag satte mig i kanten av ängen. Flocken gick rask ut på ängen och försvann strax bakom ett krön. Kvar gick tre fjolårsvildsvin. Plötsligt kom det ett djur gående i granplanteringen där jag satt. Det var ett vildsvin som gick ut på ängen. Ljuset var som sagt hårt och det är tur att man kan lätta upp skuggorna i raw-konverteringen. Det dröjde inte länge förrän vildsvinet vädrade misstänksamt. Då förstod jag att vinden var lite oberäknelig. Dovhjortarna hade inte märkt något men de har inte samma skarpa luktsinne som vildsvinet. Det vände om och gick in i skogen ganska nära mig och försvann sen ur sikte.

Sedan gick jag en omväg för att inte skrämma hjortarna på ängen. När jag var nästan framme vid bilen fick jag syn på två dovhjortar i skogen. En av dem var vit. Jag tog några bilder innan de gick längre in i skogen.

Det krävdes en del tid vid bildbehandlingen efteråt för att minska de stora kontrasterna i bilden mellan skugga och solbelysta partier.

Pälsätare hos rådjur

För några dagar sedan fotograferade jag ett rådjur vars päls delvis hade blivit uppäten. Det verkar vara vanligt i mina trakter och jag har skrivit om det tidigare. Pälsätande löss orsakar kala områden på halsen eller kroppssidorna. Angreppet är vanligen ofarligt för rådjuren och det syns tydligast tidigt på våren. De angripna djuren utvecklar sedan en normal sommarpäls under senvår och tidig sommar. Pälsätare är några millimeter långa och har det latinska namnet Damalinia cervi. Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt uppvisar angripna rådjur ofta klåda och en viss irritation, vilket jag dock aldrig har sett. Jag tycker emellertid att det bör bli kallt på de områden som inte har en vinterpäls eftersom det under tidig vår är ganska vanligt med minusgrader på nätterna.

Källa: Statens Veterinärmedicinska Anstalt
Pälsätare hos rådjur – SVA

Uddevallabron

Motorväg E6 passerar över Byfjorden väster om Uddevalla. Bron heter Uddevallabron och den invigdes år 2000. Sedan dess har jag tagit många bilder på bron som gör sig bra på bild. Trots det tycker jag att det var synd att det inte byggdes en tunnel istället för en bro. Även om bron är vacker förstör den en fin miljö och natur. Dessutom måste bron stängas av när det blåser mycket vilket man visste om när man planerade bygget. Det man däremot inte förstod var att så fort det är kallt och finns risk för isbildning på stagen som fäster i de två pylonerna måste man också stänga av bron. Annars kan bilisterna få en isbit genom rutan. Då måste all trafik ta den 12,8 kilometer längre vägen genom Uddevalla istället.

När en vistas nära bron hörs ett ständigt oljud från trafiken. Om en vill ta bilder utan lastbilar på bron kan en få vänta ett bra tag. Ett sätt är att använda så pass lång slutartid att lastbilarna inte syns i bilden. Vanligtvis befinner sig ett flertal lastbilar samtidigt på bron. Tanken på vad lastbilarna släpper ut i form av avgaser, hur mycket produktionen av lasten har påverkat miljön och att det finns enormt många vägar med mycket godstrafik i hela världen är svindlande. Det räcker att vistas en timme vid bron och iaktta antalet lastbilar för att inse att allt prat om hållbarhet tyvärr bara är tomt prat. Om en dessutom tänker på att Sverige och många andra länder hela tiden strävar efter att öka sin befolkning förstår en att ekvationen med avseende på miljön inte kan gå ihop. Den som trots allt vill finna lite hopp när det gäller miljön kan ju alltid trösta sig med att vi i Sverige har tagit krafttag för miljön och lagt skatt på plastkassar.

Naturfoto i centrum

När man talar om intressanta platser för naturfotografering tänker man nog inte i första hand på städernas centrala delar. Men det kan finnas motiv för naturfotografer även i stadskärnor. De senaste veckorna har jag fotograferat i Uddevalla centrum vid fyra tillfällen. Genom staden rinner Bäveån förbi Hasselbacken intill Torget, därefter mellan de två hamngatorna och mynnar till sist ut i havet i Uddevalla hamn. Nedströms Hasselbacken finns en fors med större stenar. Stenarna är ditlagda för att skapa en fin miljö bland annat för åns fiskar. Dessutom är det väldigt vackert med en liten fors mitt i staden och ljudet från vattnet skapar en skön känsla. Under den kalla perioden vi hade för ett litet tag sedan bildades det is på stenarna och det tyckte jag var intressant. Ljuset blir lite annorlunda i en stad jämfört med ljuset i naturen. Jag valde att göra några bilder i svartvitt för att framhäva formerna i isen och några bilder i färg för stadsljuset skull.

I det öppna vattnet uppströms stenarna och träbron hade det samlats många gräsänder och svanar. De flesta svanarna var sångsvanar men det fanns även några knölsvanar. Jag koncentrerade mig på sångsvanarna eftersom jag tycker att de är vackrast. Jag tog många bilder vid varje tillfälle och det tog mig sedan lika lång tid att rensa bort oskarpa och dåliga bilder efteråt som det tog att ta bilderna.

När svanar har putsat fjädrarna brukar de sträcka på sig och slå ut med vingarna ett par gånger. Det ser ut som om de vill lägga fjädrarna tillrätta efter putsningen. En svan kan då bli förvånansvärt hög och det är lätt att huvudet eller fötterna hamnar utanför bild. Det kan gå ganska snabbt så det gäller att zooma ut i förväg, innan den börjar flaxa med vingarna. I bilden nedan hade jag önskat att jag hade fått med lite mer yta ovanför näbben.

När många svanar är samlade på en liten yta händer det då och då att de ger varandra ett tjuvnyp och kanske jagar varandra.

En skolklass kom vid ett tillfälle till Hasselbacken och fick höra en föreläsning av Jan Uddén som kan mycket om fåglar. Även jag lärde mig en hel del som jag inte visste. Eleverna avslutade med att mata fåglarna. Jag tog en bild på den modigaste elevens handske och den modigaste svanen som var en knölsvan.

Det blev även en bild på en gråtrut. Om jag minns rätt så berättade Jan Uddén att den får sin vuxna fjäderdräkt vid fyra års ålder och kan bli 20-30 år gammal. Ungfågeln har en vit-brun spräcklig fjäderdräkt.

Från allra första början var anledningen till att jag gick till centrum för att fotografera en artikel jag läste i tidningen Bohusläningen. Det stod att det hade bildats tallriksis i Bäveån nedanför fallet i Hasselbacken. Det var många tallriksformade små isflak som snurrade runt i strömmen nedanför fallet. När jag kom dit hade tallriksisen frusit ihop. Det var ändå intressant att fota och jag passade även på att ta bilder på det nästan helt istäckta vattenfallet.

Delad glädje är inte alltid dubbel glädje

Det har varit ett vackert och kallt vinterväder i Bohuslän i drygt två veckor. Vi har haft snö och stundtals ganska många minusgrader. Den sjätte februari fotograferade jag på kusten. Under normala år brukar jag oftast vara helt själv på kusten vintertid. Men när jag skulle parkera bilen var det fullt med bilar på parkeringsplatsen. Jag skulle äta några smörgåsar innan jag gick ut och åkte istället till en annan stor parkering där det fanns plats. Efter fikan åkte jag tillbaka och då fanns det som tur var en plats ledig.

Jag gillar att vara själv och fotografera i naturen. Därför är en av de största nackdelarna, för min del med coronapandemin, alla människor som är ute i naturen. För mig innebär det inte att delad glädje är dubbel glädje när det handlar om naturupplevelser. Min upplevelse ökar desto färre människor det vistas i naturen. Jag hoppas att människor börjar umgås hemma igen när pandemin är över. Däremot kan min fotoupplevelse vara stor även om många människor vistas runt omkring som till exempel vid fotograferingen av hägrar jag skrev om i mitt förra inlägg. Där fanns det hela tiden ett gäng fotografer och många andra människor som promenerade. Det var en rolig fotoupplevelse men någon naturupplevelse kände jag inte.

Jag har haft stor nytta av att ha sprungit orientering i min ungdom vilket jag nyligen börjat med igen. Det finns kartor över i stort sett alla områden och jag har aldrig hämmats i min fotografering av att inte hitta ut eller hitta hem. Dessutom orkar jag ta mig till de flesta ställen även med en tung fotoutrustning. För att slippa spår från människor i snön gick jag till ett område som låg långt från parkeringsplatsen.

När det ligger snö på klipporna brukar jag noggrant planera min fotografering, annars kan det plötsligt dyka upp ett fint motiv som blivit förstört av mina egna spår och det vill jag helst undvika.