Långa eller korta slutartider

I förrgår fotograferade jag vid Bohuskusten. Förhållandena var bra. Först blåste det  cirka tio sekundmeter och mot slutet av kvällen mojnade vinden. När det har blåst under en period och sedan mojnar fortsätter vågor att slå in mot klipporna ett tag efter att vinden har avtagit. Då kan man fota vågor som slår upp mot klipporna utan att vinden ger vibrationer i stativet och därför blir det lättare att få skarpa bilder. Jag behövde inte skydda kameran mot saltstänk med en plastpåse. Det var en bekväm fotografering. Tio sekundmeter är lite för svag vind, helst vill jag ha tjugo sekundmeter för att få ordentligt tryck i vågorna. Å andra sidan är allt kaos vid sådana tillfällen och efteråt kan jag känna mig lite sliten.

Jag letade efter klippor där vågorna ”träffade rätt” och provade med olika exponeringstider. Längre tider, en till två sekunder och uppåt, ger vattenstänk och havsytan ett drömlikt och mjukt utseende. Lite kortare tider, en femtedel till en halv sekund, ger mer struktur i vattnet. Det beror givetvis även på hur snabbt vattnet rör sig. Jag brukar prova lite olika varianter.

Slutartid 1,6 sekunder
Slutartid 0,4 sekunder
Slutartid 3,2 sekunder
Slutartid 0,6 sekunder

Hur mycket motivet är belyst påverkar motivet. Ett växlande väder är tacksamt då man får möjlighet att ta olika alternativ som till exempel solbelyst och mulet.

Slutartid 0,3 sekunder och sol
Slutartid 0,25 sekunder och mulet

 

Bokskog

I går fotograferade jag bokskog. Det var ganska blåsigt och min plan var att ta bilder med rörelseoskärpa i lövverket medan bokstammarna skulle bli skarpa. Förmodligen var vindriktningen inte optimal på de två platserna jag besökte ty bladen rörde inte särskilt mycket på sig. Därför tänkte jag om och tog andra bilder i bokskogen istället. Bilden nedan hade jag velat ha med mycket rörelse i lövverket vilket jag tror hade varit effektfullt. Men det får bli vid något annat tillfälle. Nu vet jag i alla fall att det ska inte vara västlig vind på det stället.

Bokskog
Bokskog

Det är så tråkigt att se att någon har ristat i barken på bokstammar. Det försvinner aldrig och trädet är märkt för resten av sitt liv. I bilden nedan har jag ruskat i grenen till höger för att få till en rörelseoskärpa. Det fungerar bra med en gren men inte en hel skog, då behövs hjälp av vinden.

Bokskog
Bokskog
Bokskog

I förrgår blåste det också en hel del i mitt område och då var jag på ett tredje ställe och där var det mer rörelse i bokskogen.

Bokskog

Rådjur

Förra helgen åkte jag en tur med bilen och fotograferade rådjur. Det är ett effektivt sätt att använda bilen dels för att man täcker en stor yta på kort tid och dels för att bilen fungerar lite som ett gömsle. Däremot är naturupplevelsen inte så stor jämfört med när man vandrar fritt i naturen eller sitter på ett ställe och väntar på att det ska dyka upp ett djur. Jag brukar kombinera en biltur med en promenad till någon fin plats där jag äter frukost i väntan på att något djur ska dyka upp.

Råbock

Vinterpälsen har börjat falla av med början i ansiktet och på nacken.

Råbock
Råget i vårgrönska
Råbock

Den här unga råbocken är sen med att feja bort basthuden på hornen. Eventuellt tror den att om den väntar tillräckligt länge så växer hornen ut till sex taggar.

 

Gitzo stativ

Det är sällan jag skriver om utrustning här men nu vill jag berätta lite om mitt stativ, ett Gitzo G1325. Det köpte jag år 2004 och det var dyrt. Men med tanke på hur mycket stativet har blivit använt och hur bra det fortfarande är måste jag säga att med facit i hand så var det ett mycket prisvärt köp. För mig är ett stativ det i särklass viktigaste tillbehöret och jag använder det i mer än 95% av all min naturfotografering. Jag använder det till allt förutom när jag fotar macro, till exempel reptiler och blommor. Mitt Gitzo G1325 har varit med på alla fotoresor sedan 2004 och under tiden stativet funnits med mig har ett antal kameramodeller passerat revy. Jag tycker om att gå långa sträckor när jag fotograferar och bär då stativet med kameran över axeln. Det känns nästan som om stativet blivit en del av mig själv. När jag förflyttar mig korta sträckor kan jag ha stativbenen utdragna annars brukar jag skjuta in dem vid längre promenader.

I slutet av förra året var jag på Halleberg och fotograferade. Jag skulle bara förflytta mig en liten bit och bar som vanligt stativet över axeln med benen utdragna. På ett ställe stod en bil parkerad och när jag gick förbi såg den tom ut. Strax efter det kom en vägbom och när jag var framme vid bommen hörde jag hur bilen startade. Lite förvånad vände jag mig om och tittade mot bilen som jag trott var tom samtidigt som jag fortsatte att gå. Knak hördes det när den smalaste delen på ett av stativbenen hade kommit in mellan två rör i bommen och knäckts. Så tråkigt, riktigt dålig känlsa. Det kändes nästan som om jag mist en god gammal vän. Funderade på om det kunde finnas begagnade stativ att köpa så jag skulle kunna byta ut det trasiga benet på mitt stativ. Jag visste att modellen G1325 inte funnits att köpa nytt sedan många år tillbaka.

Väl hemma sökte jag fram att det var Tura Scandinavia AB som hade service och support för Gitzo i Sverige. Utan några större förhoppningar skickade jag ett mail med en fråga om det fanns reservdelar till mitt gamla trasiga stativ. Dagen efter kom svaret att det fanns det och med frakt skulle allt kosta 285 kronor. Oj, vad imponerad jag blev! Efter ett par dagar kom det en reservdel och när den var ditsatt fungerade stativet som vanligt igen. När det handlar om bra kvalitet kan en pryl som verkar dyr vid köptillfället visa sig vara mycket prisvärd det i långa loppet. 

Här är några bilder som jag tagit i vinter med hjälp av mitt Gitzo 1325. Det hade varit omöjligt att ta dessa utan ett bra stativ.

 

 

Skogsväsen

Under hösten 2019 var vädret grått och solen lös med sin frånvaro flera månader i sträck. Det var fantastiskt fina förutsättningar att fotografera i skogen, vilket jag också  passade på att göra. Tyvärr finns det nästan ingen skog i min del av Sverige, plantager och hyggen breder ut sig överallt. Jag känner bara till några små områden med skog och de utgör promille av den totala arealen. Jag önskar att staten hade kunnat skydda lite mer av den ursprungliga skogen.

För att utmana mig själv hittade jag på ett projekt som gick ut på att försöka göra bilder med skogsväsen. Det var svårare än jag först trodde och det krävdes stort tålmodigt sökande efter motiv som med en hel del god vilja kunde associeras med något slags väsen. Dessutom insåg jag att det behövdes en mörk och deppig känsla i bilderna för att locka fram dessa väsen. Därför gjorde jag bilderna i svartvitt och mycket mörka. Så här blev resultatet av mitt lilla projekt.

Skogsväsen
Skogsväsen

Den här typen av motiv är det omöjligt att finna i monokulturella plantager.

Skogsväsen
Skogsväsen
Skogsväsen

Nyligen hörde jag Johan Åberg processförvaltare på Skogsstyrelsen berätta på radio att man för att förhindra granbarkborrens utbredning ska fälla angripna granar och granstammar ska barkas av i våra sista orörda skyddade skogar.

Fällda och avbarkade träd kommer att förstöra dessa skogar för lång tid framöver. Detta gjorde man i en av mina favoritskogar i Halland efter stormarna Gudrun(januari 2005) och Per(januari 2007). En utvärdering av barkningsförsöken visade att metoden minskade mängden tillgängligt substrat för granbarkborren att föryngra sig i, men det gick inte att se någon minskning av granbarkborrens reproduktionsframgång. Idag syns dessa avbarkade stammar fortfarande tydligt och det förstör känslan av en orörd skog.

Min gissning är att skogsägarnas utdikning av alla plantage och skapande av monokulturer utan naturliga fiender mot granbarkborren starkt bidrog till granbarkborrens härjningar efter den torra sommaren 2018. I första hand medför uttorkning av gran att dess motståndskraft minskar och risken för angrepp av granbarkborre ökar. Skogsägarnas utdikning ökade på effekterna av den torra sommaren. Det finns även en ökad risk för angrepp av granbarkborre i nyupptagna kanter i granplanteringar och i nygallrade granbestånd. Nu vill skogsägarna istället lägga över skulden på de extremt få orörda skogar som finns kvar.

Referens:

Henrik Malm och Anders Hejnebo: Stormskador på skog i Hallands naturreservat och konsekvenser för skötsel, Länsstyrelsen Halland, 2011

Skogsväsen
Skogsväsen

Varför heter det minneskort?

Under lördagen, i helgen som gick, regnade det och stormade på Bohuskusten. På söndagen åkte jag från Uddevalla till Tjurpannans naturreservat söder om Strömstad i norra Bohuslän. Vinden hade avtagit och jag hoppades på stora vågor efter stormen från dagen innan. Reservatets stora parkeringsplats var nästan full av bilar. Det var fler än jag som ville uppleva det storslagna skådespelet. Noterade bilar från Tyskland och Danmark. Efter cirka en kilometers promenad kom jag fram till havet och det var precis som jag hade hoppats på. Det blåste men inte så mycket och mäktiga vågor rullade in med stor kraft mot klipporna. Jag hade varit ute i blåst vid ett flertal tillfällen den senaste tiden men dagens förutsättningar var de bästa hittills. Jag satte en plastpåse runt kameran och objektivet som skydd mot saltvattenstänk. Duscharna jag hade fått gången innan fanns i färskt minne. Det var som om någon hade kastat en hink full med saltvatten på mig. Nu skulle jag bara kolla exponering och tider innan det var dags att sätta igång. På kameradisplayen visas No Card! NEEJ!!! Jag som inte hade något extra minne med mig.
Ett tag betraktade jag det fantastiska skådespelet med blandade känslor och sedan återvände jag till bilen utan en enda bild. Det var första gången jag glömt ta med minneskort. Hur kan det heta minneskort när man kan glömma bort det? Vem kom på ett så missvisande namn?

Nedan, en bild från ett fototillfälle tidigare i år då det inte var lika fina förutsättningar.

 

Halmstad Throwdown 2020

Ibland är det kul och utvecklande att fotografera nya typer av motiv. Jag fotograferar vanligtvis landskap och vilda djur. Oftast är det genom min familj som jag kommer i kontakt med nya motiv som inte är från naturen. Förra helgen deltog min ena dotter och hennes kompis på Halmstad Throwdown, en tävling för dem som tränar CrossFit. Mest intressant tyckte jag det var att fotografera när deltagarna tyngd lyfte. De tog i maximalt och visade upp kraftfulla ansiktsuttryck. Efteråt insåg jag att jag skulle ha lagt ännu mer tid på det än vad jag gjorde.

Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020
Halmstad Throwdown 2020

 

Inspiration Del 2

Det grå, regniga och blåsiga vädret håller i sig här i sydvästra Sverige. I mitt tidigare inlägg skrev jag om böcker och tidningar som kan ge inspiration. Ett annat media som innehåller mängder av inspiration är Youtube. Man ska bara sålla bort alla videos om tekniska prylar och istället tittar på filmer om hur man fotograferar. Youtube har jag själv inte använt så mycket än så länge och därför kan jag inte ge några bra tips. Däremot har jag lyssnat på en pod ”Fotografen och Landskapet” där Theodor Paues pratar med svenska landskapsfotografer om deras fotografering. Jag gillar att lyssna på andra fotografers syn på sin fotografering och har hört alla avsnitt. Ganska många av de medverkande fotograferna har jag varit vän med på Facebook under en längre tid men inte träffat i verkligheten och det är extra kul att höra dem berätta. Sök på ”Fotografen och Landskapet” så hittar du den.

Konstutställningar av olika slag och med skilda inriktningar är en fin inspirationskälla. Näst efter foto är jag mest intresserad av måleri eftersom det ligger närmast fotografering. Jag besöker mitt lokala museum i Uddevalla när det kommer nya utställningar och när jag besöker storstäder brukar jag passa på att besöka konstmuseer. Roligast är fina museer där det är tillåtet att fotografera. Det skall dock tilläggas att mina barn inte alltid har uppskattat museerna lika mycket som jag gjort.

The Metropolitan Museum of Art, New York.

Deltagande i workshop är också en bra källa till inspiration. Det finns ett stort utbud av naturfotoworkshops att ta del av. Jag har dock inte deltagit i någon naturfotoworkshop däremot i en workshop om modellfotografering, vilket var kul.

Det konstverk som givit mig den största kicken är varken en fotobok, en fotoutställning eller konstutställning utan en konsert med Lady Gaga, The Monster Ball Tour. Den innehåller allt i form av en grymt bra fysisk dans, visuella effekter och en fantastisk musik. Konserten visades på TV vid ett tillfälle för knappt tio år sedan och jag kollade ett tag i början tillsammans med resten av familjen innan jag smet iväg till datorn och arbetade med mina bilder. Dagen efter kom vi i familjen att tala om konserten och jag påstod att Lady Gaga bara var en mindre bra kopia av Madonna. Det skulle jag inte ha sagt ty jag möttes av ett kraftigt mothugg från de andra som mycket bestämt upplyste mig om hur fel jag hade. Konserten gick i repris samma dag och för att bekräfta att jag hade rätt kollade jag på hela konserten och efteråt kunde jag konstatera att jag hade haft helt fel. Jag beställde konserten på blue-ray och har sett den många gånger sedan dess.

 

Inspiration Del 1

Vädret i västra Sverige, där jag bor, kan under hösten och ”vintern” hittills sammanfattas med några ord som grått, regnigt och blåsigt. Grå dagar med vindstilla och uppehåll har varit perfekta tillfällen att fotografera i skogen. Till exempel är grön mossa i skogen otroligt fin nu efter all nederbörd. Det har även varit fint vid kusten och det mest spektakulära vädret vid kusten har förstås varit hård vind. Då jag gillar att fota på både kusten och i skogen har jag fotat ungefär lika ofta som annars även om vädret varit som det har varit men det har blivit lite enformigt. I väntan på variation i form av frost, is och snö kan man på lite olika sätt hämta inspiration under de mörka vinterkvällarna.

Den här bilden visar den typ av väder vi har haft i västra Sverige under hösten och ”vintern”.

Ett sätt är att läsa fotoböcker och fototidningar. Har man som jag nära till ett bibliotek finns det oftast en stor mängd fotoböcker och ett par fototidningar att låna. Annars är ett utmärkt sätt att köpa begagnade böcker på nätet eller i ett antikvariat. Genom att prenumerera på en digital tidningstjänst som till exempel Readly eller Nextory  kan man läsa många olika fototidningar, svenska som utländska, utan det orsakar granplantager och kalhyggen. Nedan ska jag ge några tips på böcker och en naturfototidning som jag gillar.

Först två kunskapsböcker:

Konsten att ta vinnande bilder
Författare: Göran Segeholm
pagina bokförlag
ISBN 978-91-636-9942-8

Med Fotografens Ögon
Författare: Michael Freeman
ICA Bokförlag
ISBN 978-91-534-3541-9

Böcker med landskapsbilder för inspiration:

Så Skimrande
Fotograf: Jan-Peter Lahall
Text: Hans Odöö
ISBN 91-97-3510-0-8

Nyans Riket
Fotograf: Jan-Peter Lahall
Text: Clas Thor
91-88238-15-6

En serie böcker med blandade motiv för inspiration:

Fotografernas bästa bilder
Många olika fotografer
pagina bokförlag
1x.com

Naturfototidning:

Camera Natura
Många olika fotografer

För den som vågar ge sig ut i hård vind kan det resultera i bilder med stänk i.

 

En ovanlig och osannolik upplevelse med dovhjort

Jag har fotograferat dovhjort vid en mängd tillfällen varje år under tjugo års tid. När man har hållit på så länge kan det tyckas konstigt att man inte tröttnar, men varje djur är en unik individ och jag upplever samt lär mig oftast något nytt varje gång. I augusti hände något unikt som jag antagligen bara får uppleva en gång i livet. Jag hade smugit efter en liten ung dovhjort som hade försvunnit bakom en skogsudde på en äng. När jag rundade udden fick jag syn på hjorten i bortre änden av ängen. Den hade lagt sig ned i gräset och idisslade. Jag satte mig alldeles intill en liten brant som var cirka en och en halv meter hög och väntade. Hjorten låg kvar och det hände inget på en lång stund.

Den två år gamla hjorten hade ovanligt klena horn.

Jag tog några bilder men det var mest för att ha något att göra. Så kom jag på att jag kunde filma lite. Då jag filmade syntes plötsligt något stort på kameradisplayen som skymde den unga hjorten. Det var en större hjort som kom ut från skogen mellan mig och den idisslande hjorten.

Dovhjort

Den följdes strax av några hjortar till som började leta efter nedfallna ekollon på marken under en ek. Nu gällde det att fota den hjort som gav den bästa bildmöjligheten utan att röra kameran för fort eller för mycket.

Dovhjort

Djuren hörde inte ljudet från slutaren tack vare att det var väldigt blåsigt den dagen men rätt var det var upptäckte ändå en hjort att jag rörde kameran. Den travade ut på ängen och fortsatte till andra sidan där det växte fler ekar. Där stannade den och började leta ekollon igen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

De övriga följde strax efter och jag trodde att fotofesten nu var över.  Men efter ett tag kom en ny grupp dovhjortar ut ur skogen alldeles framför mig och började även de leta efter ekollon. Stundtals var de väldigt nära mig och jag fick då nätt och jämnt med huvudet i sökaren.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Det var svårt att ta bilder på de hjortar som kom nära eftersom det ofta kom gräs eller pinnar framför huvudena när de satte ned nosen i marken för att hitta ekollonen. Dessutom rörde de sig hela tiden och skärpan hamnade inte alltid på rätt ställe.

Dovhjort

När ett djur såg rörelsen från min kamera och blev oroligt stack det bara iväg till de andra hjortarna på andra sidan ängen och övriga i gruppen följde strax efter. Men snart kom en ny grupp ut från skogen och så höll det på ett tag. Som mest var det elva hjortar som befann sig samtidigt under eken framför mig. Vid ett tillfälle stod en hjort på ovansidan av branten där jag satt. Jag kunde se den i ögonvrån bara två meter ovanför mitt huvud. Vid ett annat tillfälle hade några vildsvin slagit följe med en grupp hjortar och ett av vildsvinen, en sugga, var på väg rakt mot mig. När den bara var en meter från mina stövlar gav jag ifrån mig ett väsande ljud vilket gjorde att den stannade upp och kom sedan inte närmare. Om den hade kommit ända fram till mina stövlar skulle den ha känt min vittring och då hade det varit kört. Då skulle alla djur omedelbart ha försvunnit, vilket jag givetvis ville undvika.

Vildsvin
Vildsvin

Ibland kom hjortar tillbaka från ekarna på andra sidan ängen. En hjort kom ut från skogen precis vid ”min” brant och var då bara cirka en meter framför objektivet, vilket var en bit innanför objektivets närgräns. Den såg mig givetvis men förstod inte vad jag var för något, den blev bara misstänksam och sprang över till andra sidan ängen.

Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Nyfejad spetshjort på väg tillbaka för att leta ekollon under ”min” ek.
Dovhjort
Dovhjort
Dovhjort

Utan att veta om det hade jag haft den enorma turen att sätta mig på ett ställe där en stor flock dovhjortar låg och vilade alldeles intill, inne i skogen. Dessutom gick de ut precis framför mig och letade ekollon när vilan var över. Tack vare den kraftiga vinden var det mycket rörelse och ljud i träd och buskar. Det bidrog mycket till att jag undgick upptäckt och dessutom föll det ner extra många ekollon tack vare vinden. Vinden förde även bort min vittring på ett effektivt sätt åt rätt håll.

En sådan här osannolik upplevelse är jag väldigt glad att ha fått vara med om. Det kändes som att vinna högsta vinsten på lotto i hjortmarkerna.

PAng Foto Menu