Den senaste tiden har medierna matat oss med hemska bilder och historier från Brasilien där regnskogen brinner på många platser. Det är givetvis tråkigt att regnskog brinner men samtidigt har Brasilien otroligt mycket mer urskog kvar jämfört med Sverige. Trots att vi bara har några få procent ursprunglig och orörd skog kvar avverkas alltjämt sådan skog i vårt land. Det är en skam för oss svenskar när vi ondgör oss över Brasiliens hantering av sin regnskog när vi redan har förstört nästan all vår egen skog. Varför är det så lätt att blunda för det som händer här och samtidigt förfasa sig över något som händer långt borta. Kan det bero på att skogsnäringen i Sverige länge har varit en stor exportvara och genererat många arbetstillfällen vilket direkt eller indirekt varit positivt för alla svenskars levnadsstandard. Det verkar vara mycket enklare att ha synpunkter på avlägsna länders miljöpåverkan vilket inte påverkar vår egen levnadsstandard och samtidigt sticka huvudet i sanden när det gäller Sveriges påverkan eftersom den ger oss ett högre materiellt välstånd. Egentligen borde det vara tvärt om. Vi skulle ha större anledning och möjlighet att värna vår egen natur jämfört med natur långt borta.
I somras bilade jag och en del av familjen från Uddevalla till Åre i Jämtland. Det var en deprimerande resa genom ett landskap bestående av nästan 100% monokultur. Industriplantage, industriplantage, och åter industriplantage i olika stadier var det jag upplevde på den resan. Mellan kalhyggen och tätskogar fanns en och annan myr som varit för sank för skogsbruket samt åkrar med olika typer av monokulturer. De som påstår att Sveriges natur är fantastisk blundar nog för 95% av landets yta. Jag förstår varför utländska turister besöker våra städer men varför många turister besöker monokulturlandsbygden Sverige är för mig en gåta. Är det för att uppleva de få procent av landsbygden som är någotsånär orörd? Förmodligen.
Jag tycker det är bra när det skapas jobb och välstånd i Sverige, därför är det bland annat bra med ett inkomstbringande skogsbruk. Men jag skulle önska att vi hade haft råd med att spara mer urskog än vi har gjort. Jag förväntar min inte att enskilda skogsägare eller skogsbolag ska spara urskog däremot är jag mycket besviken på att vi gemensamt genom staten inte har satsat mer på att bevara orörda skogar. Jag tycker även att det är lite konstigt att inte några av landets mest förmögna människor köpt in urskog och skyddat i all framtid i ”sitt namn” för att bli ihågkomna för framtiden.
Jag tycker väldigt mycket om gamla skogar men tyvärr känner jag endast till några få i sydvästra Sverige där jag bor. De är inga urskogar utan mer naturskogar som vuxit upp där det för drygt hundra år sedan var så kallade utmarker, betade av kreatur. Dessa naturskogar utgör nog inte ens en promille av den totala arealen med industriplantage i sydvästra Sverige. Det är med blandade känslor jag vandrar och fotograferar i en sådan naturskog. Dels för att den är så vacker men också för att den är så extremt ovanlig.
Motiv som särskilt lockar mig är gamla om kullfallna mossbeklädda träd. Dels för att de haft ett naturligt långt liv innan de föll omkull och sedan ligger på marken under lång tid och minner om ett mäktigt träd som levt ett helt liv. Inga träd i industriplantagerna får leva ett helt liv, då har de inget ekonomiskt värde.
I somras besökte jag en naturskog tidigt på morgonen. Det hade regnat under natten och det duggregnade lite till och från på morgonen. Ett perfekt väder för fotografering i skogen. Naturskogen ligger en bit från det ställe där en lång skogsbilväg tar slut och inne i skogen brukar inga andra ljud höras än skogens egna ljud. Denna morgon var dock ett undantag. Det hemskaste ljud man kan tänka sig höra i en naturskog hördes inte långt borta. Det var ljudet av supereffektiva skogsmaskiner, maskiner som kan hugga ner en stor plantage på bara en dag. Jag gick mot ljudet och precis där naturreservatet tog slut började ett nytt kalhygge. En skogsmaskin fällde gran efter gran i rask takt och en annan maskin samlade upp stockarna.
Numera hörs och skrivs det om hur läkare skriver ut vistelse i natur, då främst skog, på recept. De flesta som vistas ute i naturen känner nog av dess läkande förmåga och även forskning har visat att naturen påverkar oss människor positivt. Men hur kan läkare skriva recept på något som nästan inte finns.? En plantage ger inte samma positiva effekt som en naturlig skog och riktiga skogar är extremt sällsynta, åtminstone i södra och mellersta Sverige där det bor flest människor.
Jag tog fler bilder allteftersom ödlan kröp längre ut från sitt gömställe.
Efter en tag kröp den vidare till ett område med störande pinnar, jag lämnade den därför och letade lite längre bort i backen. Där hittade jag inga och gick sedan tillbaka till ödlan. När jag såg den igen upptäckte jag ytterligare en något större ödla alldeles intill den första.
När jag fotograferar ödlor använder jag ett 200 mm macro objektiv. Det gör att jag kan hålla ett lite längre avstånd till modellerna än om jag hade haft ett objektiv med till exempel 100 mm brännvidd. Då minskar risken att jag ska skrämma reptilerna. Fokuspunkten lägger jag oftast på ögat. Jag försöker använda en liten bländare för att få större delen av huvudet på ödlan skarpt, gärna 16 eller mindre. Om förgrund eller bakgrund innehåller störande element provar jag även med en större bländare och ett kortare skärpedjup. I vanliga fall använder jag alltid stativ men vid fotografering av reptiler gör jag oftast inte det. Därför behöver jag en kort slutartid om bilderna ska bli skarpa. Tyvärr har objektivet inte bildstabilisering. Slutartiden reglerar jag med hjälp av ISO-talet. Kameran är inställd på seriebildstagning och jag bränner av serier med exponeringar. Förhoppningsvis blir någon bild i serien skarp. Ligger man platt och stadigt på marken fungerar det väldigt bra. Det är svårare i till exempel en brant backe. Efteråt raderar jag de bilder som blivit oskarpa direkt i kameran.
Led 4 följde en bergskam med vackra betesmarker och betande kossor. Inte någonstans i Sverige har jag sett kossor som har det så bra som dessa kossor hade det.
Det var väldigt lättvandrat och många vandrare passade på att vara ut i det fina vädret. Sista biten innan vi kom fram till rifugio Sasso Piatto följde leden en liten väg.
I ett STORT torkrum på nedre plan hängde massor av vandringskängor i långa rader på tork, en mindre förmögenhet med tanke på hur dyra dessa skor brukar vara.
Vi hämtade kamerorna, gick ut och fotograferade tills det blev mörkt.
Det blev en väldigt fin avslutning på den dagen.
Vi korsade Seiser Alm och gick genom en fin barrskog ner till Ortisei där vi startat vår vandring. Lederna var i tur och ordning 1, 5, 6 (passerade förbi hotell Panorama, Ritsch Schwaige och Icaro) och sista biten ned i dalen till Ortisei följde vi led 15.
Landskapet var vackert med ett överflöd av blommor på sina ställen. Det var även ett överflöd av människor eftersom det ligger flera hotell på slätten och det är enkelt att ta en linbana dit från Ortisei. Stundtals mötte vi fler människor än på Kungsgatan i Uddevalla centrum, vilket i och för sig inte säger så mycket.
Vädret var toppen även denna dag och vi njöt av den fina vandringen. På platsen där nedanstående bild är tagen skulle jag vilja fotografera någon gång när det är fint ljus och lite lagom dimmigt.
