Ett sätt att utvecklas som fotograf är att ge sig själv olika övningsuppgifter. Det viktigaste är nog inte vilken uppgift en väljer utan att en gör något som är kul. En sådan övning är att ta bilder på ett visst tema. Det finns oändligt många teman. Jag har övat på teman som till exempel sand, is, klippor, asfalt, rör och jättegrytor. En måste tänka till lite extra för att komma på olika varianter på temat och det blir lätt en sporre att försöka ta bättre bilder på temat vilket är utvecklande. Nedan visar jag några bilder på temat sand.
Jag har börjat visa bilder på Instagram och om du vill se fler bilder på temat sand kan du följa mig där.
Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.
På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.
Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.
Abiskojokk med Peter i förgrunden. Foto: Cecilia Corin
Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.
Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.
Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?
Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De ”vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.
Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.
Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.
Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.
Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: ”-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.
Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.
Sälkastugorna
Drakryggen
En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.
Fjället Madir vid Singistugorna
Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.
Sälkaglaciären
På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.
När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.
Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.
Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.
Tolpagorni
Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.
Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.
Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.
Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.
I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.
På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.
Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.
Den 1:a och 2:ndra oktober genomfördes Tjurruset i Stockholm. Min fru och dotter var anmälda sedan länge men tråkigt nog var den ena skadad och den andra förkyld. Därför ställde ingen av dem upp vilket var synd men helt rätt beslut. Det var bara jag i familjen som genomförde min ursprungliga plan, nämligen att ta bilder på loppet, trots en liten blåsa på lilltån. Fotografer är hårda.
Starten på loppet var tuff. Banan började nedanför en slalombacke och gick upp till toppen av backen. Längden på tävlingen var 10 kilometer. Slutet var blött och lerigt. Strax innan mål gick loppet i ett dike. Jag placerade mig så klart vid diket.
Deltagare som gick i mål tidigt hade en lätt resa genom diket jämfört med hjältarna mot slutet.
Det fanns rep att hålla sig i till en början. Efter ett tag låg en del av repen under det dyiga vattnet och löparna fastnade ibland i repen.
Med tiden blev vattnet bara smutsigare och smutsigare. Kanterna blev hala och fler var tvungna att ”springa” mitt i diket.
Några crawlade till min stora förtjusning.
Underbart med personer som ger uttryck för glädje och galenskap.
Vissa löpare bjöd verkligen på sig själva. Hade de vetat att det bara var en amatörfotograf från Uddevalla med en okänd blogg hade de kanske inte gjort så. Jag är i alla fall väldigt tacksam.
Min fotosommar började med många vindstilla dagar och avslutades med några stormiga dagar på Bohuskusten. En stor fördel med blåsiga dagar på sommaren är att alla turister är som bortblåsta från klipporna. Känslan liknar den jag har på vintern, då det är ganska folktomt, vilket förhöjer naturupplevelsen.
Följande tre bilder är tagna på samma ställe med lite olika utsnitt. Första bilden med direkt solljus och de två därefter utan direkt solljus. Tuffa fotografer fotar i soligt väder. Fegisar åker endast ut när det är mulet. 🙂
När det är pustigt behöver man vindtäta och varma kläder även under den varma årstiden. Ett zoomobjektiv är perfekt eftersom man vill undvika att byta objektiv. Man måste gå bra en bit från vattnet och hitta lä för att kunna byta. Luften är fylld av ett grått dis med saltvatten. En vanlig plastpåse runt kameran med öppningen vid objektivet och ett gummiband framtill runt objektivet för att hålla tätt är perfekt för att skydda kameran. Baktill brukar jag pilla upp ett lite hål i påsen som jag trär runt sökaren för att kunna se klart genom den. Framför frontlinsen har jag ett UV-filter som skydd. Sedan gäller det att aldrig släppa taget om stativet eftersom det i så fall blåser omkull när det är storm. Väl tillbaka i lugnet i bilen, efter några timmar i vinden, tror jag att jag får en känsla av hur det är att ha tinnitus. Det brusar i öronen men oljudet har försvunnit innan jag kommer hem.
Med ett gråfilter går det att skapa lugna bilder även under blåsiga dagar.
Min fotosommar har varit både lugn och stormig. Det började med många stilla morgnar med dimma och ibland även någon fin soluppgång. Slutet blev stormigt hemma på Bohuskusten vilket jag återkommer till i ett senare inlägg.
I Halland, där vi har vår sommarstuga, finns det ett antal fina sjöar ganska nära stugan. Eftersom jag gick upp tidigt ville jag inte ha så långt till fotoplatserna. Det är framför allt över sjöar och öppna landskap det bildas dimma på sommaren. Temperaturen bör helst ned till 10 grader för att det ska bli dimma. För att det ska bildas dimma över ängar är en fördel om det har kommit regn dagarna innan.
Det är något alldeles speciellt med en vindstilla tidig sommarmorgon. Det enda som hörs är ljud från fåglar, djur och någon gädda som jagar småfisk i vassen. Även om det är högtryck och varmt mitt på dagen finns det en uppfriskande kyla på morgonen. Alla människor bortsett från oss naturfotografer ligger hemma i sängen och sover.
När det fina ljuset och dimman har gett sig brukar jag åka hem, äta frukost och sova några timmar. Sedan är det som om jag vaknar upp till en helt ny värld. Stark sol, hög värme och semestrande människor. En skön sommardag.
Kameran underexponerar (bilden blir för mörk) ofta ett motiv med mycket dimma eftersom den vita dimman påverkar mätaren. Jag brukar överexponera lite till en början och sedan öka överexponeringen tills kamerans display varnar att dimman fräter ut. Sedan väljer jag någon av bilderna tagna innan bilden med utfrätt(kritvitt och saknar detaljer) dimma. Det är också bra att titta på histogrammet för att se att den högra delen av tonkurvan ligger långt till höger.
Jag har vid åtskilliga tillfällen varit med om att hästar kommer fram och kollar in utrustning och fotograf innan de ställer upp på bild, så även denna morgon. Den bruna hästen kollade först in stativet nerifrån och upp. Därefter lite sniffande på kameran och sist ett litet försök att nafsa i min ärm. Jag lät den hållas och var observant på om den skulle försöka gnaga i utrustningen men det skedde inte. Efter kontrollen ställde hästen upp på bild.
Det fanns även en svart häst i hagen. Den hade sett att jag var kontrollerad och kom därför inte fram till mig.
Nu har det gått lång tid sedan mitt senaste inlägg. Jag håller på med en ny bok som tar mycket tid och fotograferar en hel del som vanligt. När Silver Efex Pro 2 släpptes fritt laddade jag ned och installerade det. Programmet ingår i ett paket av program och de övriga som ingår i paketet har jag inte provat än. Silver Efex Pro 2 används för att konvertera bilder till svart/vitt. Det finns ett antal fördefinierade stilar som är enkla att prova. Därefter kan en göra modifiering i vald stil. Här har jag provat några stilar på ett motiv med storlommar och inte gjort några ändringar utan använt stilarnas original inställningar. Det går snabbt och är kul att prova olika stilar. Om det är en bild som passar i svart/vitt hittar en ofta någon stil som passar. I Photoshop öppnar en färgbilden och sedan startar en Silver Efex Pro 2. När en är klar i Silver Efex Pro 2 och avslutar hamnar den svartvita bilden i ett eget lager i Photoshop.
För två veckor sedan gick jag och min fru en prommenad i Åkulla bokskogar. Vädret var perfekt och löven var skirt gröna. Varmt, soligt och vindstilla. Som att vandra i en sagovärld.
Stigen var ganska kuperad och erbjöd fin utsikt på ett par ställen.
Det enda man behöver tänka på för att ta bilder med vårgrönska är att komma ut vid rätt tid och hitta ett område med stort inslag av lövskog.
På kvällen, när solen stod lågt över horisonten, lyste den på bokstammarna uppe på höjderna.
På hösten leker havsöringen i bäcken. Då är det intressant att se honorna gräva gropar åt rommen med hjälp av vibrerande stjärtfenor och hanarna kämpar om att få befrukta rommen med sin mjölke. Nu på våren simmar små havsöringar omkring i bäcken och när de blir tillräckligt stora, om ett par år eller så, tar de ett stort steg och simmar ut i havet.
Jag hade tänkt fota den tidiga vårgrönskan vilket jag i och för sig gjorde men framför allt blev det många spegelbilder. Ljuset ska helst vara lite starkare för den här typen av bilder än det var på kvällen när jag var ute. Anledningen är att jag förutom långa slutartider vill ha möjlighet att variera med korta tider utan att behöva använda höga iso-tal. Himlen ska helst vara blå för att få med den färgen i speglingen. När löven på träden slagit ut helt går det att hitta speglingar med en blandning av blå och gröna färger.
Solen värmer, himlen är blå och vinden svag. Utsikten över en glest tallbevuxen dal med berget Morro De Santiago i fjärran är betagande. Jag och min fru har nyss startat dagens vandring och vi skojar om att vi som vanligt har för många klädesplagg nedpackade i ryggsäckarna.
Efter tjugo minuter drar moln in norrifrån och lägger sig som ett lock över landskapet. Med ens faller temperaturen minst tio grader och extrakläderna åker snabbt på. Som lägst ligger molnen femtio meter över våra huvuden och ett tag ser det ut som om vi ska svepas in i en tät dimma. Så småningom stiger molnen samtidigt som vår stig leder kraftigt nedåt och lite av värmen återkommer.
Gran Canarias centrala delar består av berg på upp till knappt tvåtusen meters höjd. Det bidrar till förhållanden där det ofta bildas moln på norra sidan av ön. Molnen kan snabbt svepa in mellan bergen och sänka temperaturen samt ta bort en stor del av en annars storslagen utsikt. Det finns många leder närmare kusten att välja på när väderleksförhållandena är sådana i bergen. Om molnen sluter sig och öppnar sig om vart annat då är det kul att vara fotorgraf. På morgonen kan temperaturen ligga på strax över nollstrecket i bergen och då behöver en ha med vinterkläder. En tunn vatten- och vindtät jacka ytterst, flera varma mellanlager och närmast kroppen något som transporterar bort svett brukar fungera bra. På benen långkalsonger och tunna byxor. Mössa och vantar. Mitt på dagen, vid fint väder, brukar shorts och linne vara bra. På fötterna kan en ha vandringskängor eller bra joggingskor beroende på hur mycket stöd en vill ha för fötterna.
De flesta lederna har bra underlag och är lätta att följa. Det finns flera bra böcker som beskriver vandringsturer på Kanarieöarna samt bra kartor. En bra karta är utgiven av Kompass och heter Gran Canaria. Den är väldigt bra att ha med sig på turen men fungerar också som bilkarta. Ibland kan en undra när en ser framför sig om det verkligen går en led där det enligt kartan ska göra det och om en överhuvudtaget kan ta sig fram där. Men oftast visar det sig vara enkelt att gå när en väl kommer fram.
Nedan har ett träd fallit över leden men det tillhör ovanligheterna.
Vatten är viktigt att bära med sig. Vi hade knappt en liter vatten per person med oss. Är det väldigt varmt behövs mer. Ett bra sätt är att ha vatten i bilen som en kan fylla på med innan och efteråt för att slippa bära så mycket. Till mellanmål åt vi kokta ägg, mackor, nötmix, kakor och frukt.
För turer mitt på dagen räcker det med en mindre ryggsäck. Eftersom vi oftast vandrade på morgonen och ibland på kvällen hade vi säckar med en volym på cirka 45 liter för att få plats till kläder.
För vandring på eftermiddag/kväll och om en inte hinner fram till bilen innan det blir mörkt är det bra att ta med en liten pannlampa eftersom ljuset försvinner ganska snabbt efter solens nedgång. Den är även bra när en vill starta tidigt innan det är ljust.
På Gran Canarias södra udde ligger ett fyra kvadratkilometer stort ökenområde kallat Maspalomas. Inåt land, där sanddynorna tar slut står hotellkomplexen som spön i backen. Området är så präglat av turism en kan tänka sig.
Det är väldigt smidigt att ta sig till Maspalomas speciellt om en kommer dit tidigt på morgonen. Då kör en huvudvägen genom Playa del Inglés nästan ända fram till den avslutande rondellen framför Hotell Rui. Vi kom dock lite fel första gången men det berodde på att verkligheten inte stämde överens med vår karta. På morgonen fanns det gott om parkeringsplatser. Parkeringsavgifterna börjar gälla kl. 10 och då har det fina ljuset försvunnit vilket innebär att det är gratis för naturfotografer.
För att komma till dynorna går en genom hotellet och fortsätter därefter hundra meter tills sanden tar vid.
Fotografering av former och linjer tillhör en typ av fotografering som jag verkligen gillar. Det är jättekul att gå omkring och leta motiv. Jag såg mig för innan jag gick vidare för att inte förstöra något fint motiv med mina fotspår.
Vid första besöket var vi där alla tre och gick runt området. Därefter åkte jag dit själv vid två tillfällen till och bara fotograferade. Första gången blåste det en del och jag skyddade kameran med en påse mot den flygande sanden då jag inte fotograferade. En fördel med vinden var att den hade raderat ut spår från dagen innan.
De två andra fototillfällena bjöd på lugnare väder men då fanns det kvar fler spår i sanden.
Trots att det fanns många spår gick det bra att hitta orörda områden med mönster.
Mönster framträdde tydligast när solen kom fram och skapade skuggor i vågmönstret. När klockan var 09:30 tyckte jag att ljuset blev för starkt och gick åter till bilen. Åkte ”hem” till Puerto Rico och åt frukost i solen på altanen.
Det är olika från fotograf till fotograf vilken typ av väder man föredrar. På Maspalomas kände jag att mitt favoritväder var blåst under natten som sopade bort alla spår och sol från klar himmel när solen gick upp för att få fram tydliga mönster i sanden samt ge intressanta skuggor.
