Författare: Peter Angvarson

Igår kväll bjöd vädret på skön värme och stiltje. Eftersom min digitala systemkamera är på service letade jag fram min gamla analoga Hasselblad som legat oanvänd i många år. Längst ner i frysen hittade jag några gamla Velviafilmer. Frågan var om jag skulle komma ihåg hur man laddar bladaren med film. Tänkte att det bästa var att inte tänka alls och det fungerade. Handlaget satt kvar i händerna och även om det var länge sedan så har jag laddat tusentals filmer under årens lopp. Trodde att jag allra mest skulle sakna möjligheten att se bilden på kamerans display i samband med fotograferingen men det jag saknade mest var det digitala vattenpasset och att inte kunna titta på bilderna på en stor skärm direkt efter hemkomsten.
Kvällen var ljuvlig och havet utanför Tjörn låg nästan spegelblankt. Endast några havsöringar förstörde den blanka havsytan då och då i sin jakt på småfisk. Myggen hade kommit igång och jag fick nog fler bett igår än totalt under hela sommaren.
Det ska bli spännande att se om filmen har klarat alla år i frysen utan att åldras för mycket och naturligtvis hur bilderna blir. I inlägget bjuder jag istället på två bilder från Söderåsens nationalpark, tagna i våras med digitalkamera. Den största svårigheten vid fototillfället var den branta sluttningen träden växte i. Byte av objektiv var inte att tänka på när bilden här under togs. Hade jag lagt fotoryggsäcken på backen skulle den ha åkt kana likt ett tefat femtio meter innan marken började plana ut. Jag var hela tiden tvungen att ta bort löst material från marken, innan skorna kunde få fäste, för att inte själv bli till ett mänskligt tefat i backen.

Det finns idag så få orörda skogar i södra och mellersta Sverige att de flesta människor aldrig får uppleva en riktigt gammal skog. Till och med i så kallade skogsnaturreservat förvaltar länsstyrelser och stiftelser skogen istället för att skydda den. Dessa organisationer anlägger vägar, bygger parkeringsplatser, sätter upp informationskyltar, hugger ned träd och drar vandringsleder med fula ledmarkeringar samt spänger. Det rörliga friluftslivet verkar alltid gå före en orörd skog och naturligtvis ser dessa organisationer till att utveckla sin egen verksamhet för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag känner tyvärr inte till någon skog som har klarat sig undan förvaltarnas motorsågar. Min önskan är att organisationer som har ett intresse av att skydda orörda områden istället för att förvalta dem fick ta över ansvaret.

Här kommer några bilder som visar exempel på hur det kan se ut i en gammal skog. Denna skog finns i Halland och är förvaltad (förstörd) men det syns inte i mina bilder. I en gammal skog är det oftast ganska rörigt. Det ligger en mängd omkullfallna träd kors och tvärs på marken. Dessa är ofta övervuxna med lavar och vackra gröna mossor. Skogen består av en otroligt vacker röra av unga och mycket gamla träd. En stor mängd olika växter och svampar trivs här.

De två översta bilderna visar mitt favoritträd, en gran, från två olika håll. Stammen som växer rakt upp är död och det är bara den kraftiga grenen vilken växer ut från stammen, nära marken, som fortfarande lever.

En gång visade jag en gammal skog för en familj med två barn. Jag berättade om den gamla skogen och försökte få dem att förstå hur speciell den var. När vi var på väg ut ur skogen hör jag sonen i familjen säga till sin pappa ”- Pappa, om de hade tagit bort alla omkullfallna träd, då hade det kunnat vara fint här.” Då kände jag mig lite misslyckad.

Jag föredrar att fotografera en skog när det är mulet, regnar eller efter solens nedgång. Då är ljuset jämnt vilket underlättar väsentligt.

Regnet föll vid tillfället när dessa bilder togs. En stor fördel med regn är att grönt får en extra fin och mättad färg då. Jag skyddade kameran med en plastpåse och använde en normalzoom för att slippa byta optik.

Som ett exempel visar jag med en bild nedan hur det ser ut i mer än 99% av Hallands skogar. Kalhygge, tätskog (vilket inte syns i denna bild) och raka välordnade stammar.