PAng Foto – May the light be with You
För en och en halv vecka sedan tänkte jag försöka fotografera dovhjort. Då var hjortarna inne i sluttampen av brunstperioden. Jag hörde några bröl på avstånd men lyckades inte få någon möjlighet att ta bilder. Istället använde jag mig av björkar som motiv. Bilderna gjorde jag svartvita med hjälp Silver Efex Pro 2 i Nic Collection. Jag använde preset Pinhole, filmtyp Fuji Neopan Acros 100 och minskade Brightness till 31%.
Vilda djur kan inte regisseras. Ett uttryck jag har hört och läst flera gånger. Det är en svårighet men samtidigt en tjusning vid fotografering av vilda djur att dessa inte kan regisseras. Vid massor av tillfällen under mina drygt fyrtio år som naturfotograf har jag väntat och hoppats på att ett eller flera djur ska ställa sig på ett visst ställe för att det ska bli en bra bild. Även om det oftast inte blivit som jag önskat så vet jag att då och då uppfylls mina önskningar. Förr eller senare tar jag bra bilder bara jag är tålmodig. För varje tillfälle som ett djur går åt fel håll så kommer jag närmare den gång när allt istället stämmer. Om jag har ett skyggt vilt djur framför mig har jag lärt mig att det är oftast bättre att sitta still och hoppas på turen än att avancera och då riskera skrämma djuret. Ett sätt att öka sina chanser är att lägga ut foder åt djuren och sitta i gömsle vilket jag bara har provat med fåglar. Om man matar vilda djur tycker jag att det ska ske med ett så naturligt foder som möjligt och det bör inte ske i sådan omfattning att man påverkar djurstammarna. Det är till exempel inte okej att placera ut sötsaker för att få ett djur till ett speciellt ställe om sötsakerna inte ingår i djurets naturliga diet. Ett sådant beteende från en fotograf kan öka risken för karies hos djuren och påverka dem negativt.
Lyckas man inte ta en bild där hela djuret syns i bild då kan man göra som jag gjort nedan och fota olika delar. Sedan får betraktaren fylla i resten med sin fantasi.
På lördagen, i helgen som gick, var det fint ljus både på morgonen och kvällen. Jag åkte till två olika bokskogar, en i ett kuperat område på morgonen och en annan i ett lite flackare område på kvällen. Morgonljuset tyckte jag bäst om.
Först gick jag upp på en utsiktsplats och inväntade solens uppgång. Det är alltid lite speciellt att blicka ut över ett landskap och se solens första strålar smeka över landskapet. Mer och mer omfamnade ljuset trädtopparna nedanför mig.
En björk i motljus med en ek i bakgrunden.
Jag tog mig ned från utsiktsplatsen och gick in i bokskogen. Kanske skulle jag ha lämnat utsiktsplatsen tidigare eftersom ljuset var väldigt fint i skogen. Jag fotade på tills ljuset blev för starkt och sedan gick jag tillbaka till bilen.
Mitt på dagen åkte jag, min fru och min mamma till Halmstad och promenerade på Galgberget samt besökte Halmstad Konstmuseum. På Galgberget gick vi i bokskog och jag fick nästan en överdos av bokskog denna dag. På museet var det en fotoutställning med Sven Gillsäters bilder och en utställning från museets arkiv. Bägge utställningarna var sevärda.
När det började skymma gick jag till bilen och plockade upp en del skräp på vägen tillbaka. Sedan åkte jag hem och spelade kort med min fru och min mamma.
I veckan som gick lyckades jag glädjande nog ta bilder på vildsvin. Jag satt många timmar på samma ställe och hade turen att det kom tre olika suggor med kultingar där jag satt. Intill en brant fanns en stubbe som blev en utmärkt stol och inklämd mot berget fick jag lite skydd för regnet vilket varade i ett par timmar. Tidigare under året har jag endast sett två suggor med ungar men inte lyckats ta bilder. Därför var det extra kul med så många djur under en och samma dag. Där fanns även en ensam individ som återkom flera gånger och jag antar det var en ung galt.
Vildsvin är mycket trevliga djur att studera och fotografera. De ser dåligt och om en sitter stilla kan de komma mycket nära. I den första samt tredje flocken var kultingarna stora och hade förmodligen fötts någon gång i februari eller mars. Kultingarna i den andra flocken var betydligt mindre och de hade fötts ovanligt sent i år. De små kultingarna var framme vid mina stövlar och nosade på kamouflagenätet medans de större kom som närmast ett par meter från mig. Jag lyckades bara få bilder på de små kultingarna, vilket delvis berodde på att jag i de andra flockarna satsade på att ta bilder på suggorna istället. Om vinden ligger rätt kan en se vildsvinen under en längre tid innan de drar vidare och det tillsammans med att de är sociala samt intelligenta djur gör att jag gillar dem. Det är mysigt att höra deras småprat i form av lågmälda grymtningar och smaskande om de finner något gott. Känner de lukten av människa så ger suggan ifrån sig en hög utdragen grymtning, likt ett morrande och gruppen försvinner så fort de kan.
Jag glömde mina frukost- och lunchmackor hemma, de stod kvar i kylen. Tur att jag inte direkt har några hungerkänslor, det blev en kombinerad frukost/lunch vegetarisk burgare mellan klockan fyra och fem på hemvägen till Uddevalla istället.
Trots att temperaturen inte var särskilt låg och trots bra med kläder kände jag mig ganska frusen innan hemfärd. Det berodde nog på en kombination av långt stillasittande, regn, blåst och inget energiintag.
På samma sätt som det varje år är extra kul att fotografera när löven spricker ut på våren så är roligt att fota när höstfärgerna kommer fram. Tidigare i veckan gick jag en promenad på stan och letade efter tidiga höstfärger. Det som är intressant i början av hösten är att det går att finna röda färger tillsammans med gröna.
En spegelbild, av eträd klätt i gul dress, i en svagt blåfärgad vattenyta fångade mitt intresse. Jag tog många bilder med olika långa slutartider men jag tyckte inte att det var någon variant som stack ut i mängden.
Jag provade även att ta abstrakta mönster. Men det tycker jag inte blev någon stor hit. Så här blev det.
När jag skriver detta inlägg är det söndag seneftermiddag och det har regnat hela dagen samt nästan hela lördagen. Den här helgen har jag inte tagit en enda bild, inte ens med mobilen, vilket är ovanligt. Istället har jag tittat på Världscupen i orientering på TV, vilket var spännande och roligt.
I onsdags besökte jag två mossar. Den första hade jag varit vid tidigare och vid ett par tillfällen lyckats ta bilder på älgar. Denna gång var mossen tom men frukosten smakade lika bra som vanligt.
Den andra mossen gick jag till för första gången och när jag närmade mig den från söder fick jag ge upp på grund av en alltför bred bäck som jag inte kom över. En älg hade inte haft några problem att hoppa över bäcken men mina ben var för korta och spänsten var för dålig. Jag gick till bilen och åkte en runda på cirka en mil och provade att gå till mossen norrifrån. Det gick utmärkt även om det var en bit att gå. På vägen hittade jag två råbockshorn. Även denna mosse var tom på älg. Det enda intressanta var en markering på en tall där en tjur hade skavt av barken. Riset på mossen hade fått fina höstfärger och det hade varit en dröm ifall en älgtjur travat fram i den miljön. Hur mycket jag än önskade att drömmen skulle bli sann dök ingen älg upp. Jag hade nöjt mig med ett cykelstyre men den drömmen förblev en dröm. Efter några timmars väntan och efter att ha studerat alla martallar många gånger om gav jag upp. Jag kom inte så långt att jag gav tallarna namn men det kommer säkert bli fler besök till mossen och tid att göra det. Jag tog några bilder och återvände till bilen.
I år har det blåst kraftiga och byiga nordostvindar i Uddevalla vid två tillfällen. Det första tillfället var den 1:a juli och det andra tillfället var den 26:e augusti. Där jag bor är det framför allt vindar från norr och öster som märks. Även om jag bor ganska nära havet märks inte västliga vindar särskilt mycket i området där mitt hus är beläget. Det beror på ett höjdparti som ligger mellan huset och havet. Dessa två blåsiga dagar var arbetsdagar och när jag skulle äta lunch satte jag upp kameran på baksidan av huset. Med hjälp av en fjärrutlösare kunde jag ta bilder sittandes vid matbordet medan jag åt min lunch.
Jag använde döda träd i bilderna eftersom jag ville ha några detaljer skarpa. Ovan är det en död tall och nedan är det döda almar.
Jag testade att göra en bild i svartvitt och då framträder de döda träden mer.
Vi steg upp tidigt och när vi lämnade stugan skingrades dimmorna över Docksta gamla kyrka.
Vi parkerade bilen vid entré väst och gick mot Norrsvedjebodarna. Det var en fin vandring genom orörd skog, under förutsättning att en blundade för Naturvårdsverkets härjningar i nationalparken. Tyvärr tyckte jag att den fina skogen var ganska tråkig och ointressant att fotografera från leden. Därför roade jag mig med att fotografera Naturvårdsverkets härjningar istället. Det verkade som om ett absolut krav på Naturvårdverkets anställda var att de skulle ha utbildning som skogshuggare.
Jag förstår att det ibland måste ha varit nödvändigt att röja undan träd som fallit över leden. Men det skulle höja min naturupplevelse om ett och annat träd legat kvar över leden, även om jag hade varit tvungen att lyfta på benen. Dock skulle en bryta av kvistar på träden precis vid leden för att inte vandrare skulle välja att gå runt trädet, då det i så fall skulle ha ökat slitaget. Det fanns några leder som var anpassade för rörelsehindrade och på dem var det givetvis nödvändigt att såga bort alla nedfallna träd. Jag skulle även önska att det fanns ett verktyg som gjorde det möjligt att splittra de kapade ändarna på de träd som var tvungna att sågas itu. Då skulle det se mer naturligt ut.
När vi kom fram till Norrsvedjebodarna låg alla övernattande besökare fortfarande och sov. Där förstod jag anledningen till varför alla träd var kapade. Nationalparkens onyktra och festande besökare skulle ha snubblat och fått blåmärken på knäna om det hade legat träd över lederna. Då skulle Naturvårdsverkets överhuggare riskera bli stämda.
Vi hade planerat att äta frukost vid Norrsvedjebodarna men valde att fortsätta till den närbelägna sjön, med det roliga namnet Skrattaborrtjärnen.
Efter frukosten vandrade vi samma väg tillbaka och på hemvägen tog vi svängen om Långtjärnhällorna samt en led anpassad för rörelsehindrade.
När vi tidigare i veckan vandrade från entré syd låg det spänger lång väg. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur många normalstora kalhyggen allt virke som använts i nationalparken hade genererat. Det var lite makabert att en skyddad skog hade orsakat kalhyggen någon annan stans. Men det låg förmodligen i linje med Naturvårdsverkets exploateringsstrategi.
Den sista delen gick leden utmed Kälsviken och där tog jag också bilder på träd.
Vi hade även den stora turen att få se och höra Naturvårdsverkets medarbetare jobba med naturvård inne i parken.
Det har nog inte varit en lätt gränsdragning mellan att skydda naturen och att göra den lättillgänglig för besökare. Jag skulle önska att Naturvårdsverket eller varför inte kalla det Naturvanvårdsverket istället, hade satsat mer på att skydda naturen än att att göra den lättillgänglig jämfört med vad som är gjort hittills.
Under två dagar i Skuleskogens Nationalpark såg vi totalt två ekorrar, inga andra djur. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att all jakt är förbjuden i våra Svenska nationalparker. Tyvärr känner jag inte till en enda svensk park där ett helt ekosystem är skyddat. I det avseendet är Sverige ett u-land när det gäller naturskydd.
Första båten till Trysunda avgick från Köpmanholmen klockan nio. Vi kom fram till Trysunda drygt trettio minuter senare. Båten lade till i en vik kantad av fina sjöbodar. Innanför bodarna låg små bostadshus. Det gamla fiskeläget, med sitt kapell från 1654, var ett litet och pittoreskt samhälle.
Vi började med att gå upp på en liten kulle strax öster om fiskeläget och tog bilder över viken med sjöbodar.
Sedan vandrade vi upp till ett utsiktsberg och där fikade vi.
Sedan gick vi runt östra delen av ön. Vi kom först till Storviken, en strand fylld med stenar i olika storlekar samt en del klippor. Där hade jag gärna fotograferat i ett fint morgon- eller kvällsljus. Nu var det istället ett stenhårt ljus från en blå himmel. Jag provade lite med ett gråfilter och tog bilder som jag annars inte hade tagit ifall jag varit där enbart för att fotografera. Då hade jag som sagt fotat tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Reflexerna i vattnet gjorde att bilderna blev lite annorlunda.
Nästa vik vi kom till var en fin badvik och där fanns det en del båtar med människor som åkt dit för att bada. Efter det gick vi till en liten göl med näckrosor. Där hittade jag inget motiv. Vi följde norra stranden västerut och passerade en del båtar och tält på stranden. Hela ön är ett naturreservat och ändå fick man tälta. Det kändes lite ovant med alla tält eftersom det i Bohuslän inte är tillåtet att tälta på det viset.
Det var en vacker ö och den som vill åka dit för att fotografera kan bo på ett vandrarhem. Under vintern lär det endast bo två personer på ön.
Vi inledde dagen med sovmorgon och sedan tittade vi på olympisk damhandboll. Sverige vann sin kvartsfinal mot Korea med 39-30. Därefter sprang jag en löprunda på tio kilometer och under tiden köpte min fru jättegoda chokladpraliner i Docksta för tjugo kronor styck. Det kan tyckas dyrt men de var verkligen goda.
På eftermiddagen stannade vi till vid Docksta gamla kyrka. Den var stängd och vi beskådade den från utsidan. Jag tyckte mig se en utomjording på en av väggarna.
På kvällen gick vi upp på Vårdkullberget som låg nära Docksta. Min fru hade med sig något att läsa och efter det tänkte hon plocka blåbär. Det gjorde att jag kunde fotografera och ha gott om tid på mig.
När vi vandrade var jag annars tvungen att fatta snabba beslut när jag ville fotografera. Därför hade jag alltid kameran på ett stativ som jag bar på axeln. Då kunde jag snabbt sätta upp stativet och ta en bild. Jag hade bara ett objektiv med mig på resan, ett normalzoom 24-105 med bländare 4.
Det var härligt att i lugn och ro gå omkring på berget och leta motiv. Solen var ännu lite för stark och därför började jag på skuggsidan av berget. Jag letade efter döda träd och fina mossor samt lavar. Eftersom mossan var kruttorr undvek jag att trampa på den och det gällde att se sig för. Jag ville inte förstöra mossan genom att gå på den.
Jag försökte hålla koll på solen och när den stod lite lägre drog jag mig uppåt toppen på berget.
När solen hade gått ner avslutade jag kvällen med fotografering på ett klapperstensfält. På väg mot bilen hittade jag min fru som hade plockat ett par liter blåbär som vi njöt av på frukosten dagen efter.
