I år tycker jag att höstfärgerna på västkusten är ovanligt fina. Kanske beror det på en nederbördsrik sommar. Jag har åkt runt med bilen och letat efter färggranna träd. På grund av att jag opererade en lilltå för ett tag sedan blir det inga långa promenader. Min brutna handled börjar så smått återhämta sig och jag kan hantera ett stativ om jag använder min högra hand när det krävs lite mer kraft som till exempel lossa eller spärra stativbenen.
Bland annat har jag fotograferat spegelbilder med höstfärger.
Nedanstående bild valde jag att vända upp och ned, det vill säga 180 grader. För att bilden skulle se lite mer naturlig ut gjorde jag den nedre delen lite mörkare i efterbehandlingen.
Man kan även testa och vrida en bild 90 grader vilket jag har gjort med följande bild.
Nu var det ett tag sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Det beror på att jag bröt vänster handled för fyra veckor sedan och jag har knappt använt datorn sedan dess. Nu har jag blivit av med gipset och börjar så smått träna upp handleden igen. Tyvärr blir det nog ingen naturfotografering med stativ och teleobjektiv i höst för min del. Dels på grund av handleden och dessutom ska jag operera en lilltå om ett par dagar. Jag kan nog hitta andra motivområden än vilda djur till exempel gatufoto.
I somras regnade det mycket vid några tillfällen och efter ett regnoväder försökte jag fotografera strömmande vatten. Jag letade först efter stående vågor och hittade ett ställe där vågorna skapade en liggande v-form eller kil. Först provade jag mig fram till en slutartid där jag tyckte att vattnet fick lagom rörelseoskärpa. Vad som blev lagom berodde helt på min egen smak. I det här fallet fastnade jag för en slutartid på 0,3 sekunder. Sedan tog jag många bilder tills jag kände att jag hade minst en bild som jag var nöjd med.
Därefter försökte jag hitta ett ställe med en jämn och vågformad vattenföring. Efter lite sökande fann jag ett motiv och där kom jag fram till en slutartid på 0,4 sekunder.
Jag gillar den här typen av motiv där man först måste visualisera hur det kan bli på bild. Ögat kan ju inte addera ljus och rörelse över tid på det sätt som en kamera kan. Dessutom blir alla bilder unika eftersom ingen blir exakt likadan som någon annan bild.
En tidig morgon, i början av min semester, åkte jag en sväng med bilen och tittade efter djur. Antalet djur var få, en älgtjur såg jag dock och den var fin. Bilden nedan är kraftigt beskuren för att visa hur grann tjuren var.
De tre nästkommande kvällarna satt jag vid veteåkern och hoppades på att få se tjuren igen. Andra kvällen anade jag en älg i skogskanten en bra bit bort, till vänster om mig. Där hade jag inte räknat med att den skulle komma. När älgen gick ut i åkern såg jag att det inte var den stora tjuren som jag hade hoppats på. Först trodde jag att det var en kviga. Så småningom gick den åt mitt håll och betade ett tag rakt framför mig. Då kunde jag se att det var en liten tjur med endast små pluttar till horn. Det kom alltså en tjur till slut men det var inte den jag hade hoppats på.
I går morse ringde väckarklockan 03:30 och när jag kokat vatten till te styrde jag kosan mot Trollhättan och dess vilda invånare. Min plan var rådjursfotografering men det skulle även kunna bli fin dimma eftersom det hade regnat mycket dagen innan. Dimman var inte tillräckligt bra men däremot såg jag flera rådjur. Två olika rådjur betade bland höga ormbunkar och oftast skymtade bara huvudet. Jag önskade få en bild med ett rådjurshuvud som stack upp i grönskan och vänt åt mitt håll men det var hela tiden ormbunkar framför huvudena som störde för mycket. Det hade kunnat bli riktigt bra men jag hade inte den där lilla extra turen på min sida. Sedan tog jag bilder på en get som stod i en trädgård med diverse bråte i bakgrunden. Hon betraktade mig ett tag och hade full fokus åt mitt håll. Rätt vad det var kom en katt gående bakom henne. Det syntes att hon hörde katten eftersom hon vred ena örat bakåt.
När jag hade gett upp och åkte iväg från området fanns det en liten höjd där det gått rådjur vid flera tillfällen tidigare gånger och där stod det en get. På den tog jag en lite annorlunda bild som jag inte har sedan tidigare och den bilden blev jag nöjd med.
Efter rådjursfotograferingen åkte jag till badstranden. Inte för att bada utan jag var mest nyfiken på hur hög vattennivån var. För att hitta motiv med sandmönster ville jag ha så låg vattennivå som möjligt men tyvärr var vattennivån mycket hög. Istället för att leta motiv åt jag mina frukostmackor och njöt av utsikten. Vattenytan var nästan spegelblank. Efteråt gick jag en sväng och tittade om det fanns några mönster där jag normalt sett brukar hitta motiv vid lägre vattennivåer. Som jag misstänkte fanns det inga. På väg till bilen gick jag via en liten vik där skogen började nära vattnet och jag kunde undvika att få med en massa sand på stövlarna. I den viken fann jag till min förvåning fina mönster. Där har det inte funnits några motiv förut men nu fanns det flera fina formationer där.
Nu börjar träd och buskars blad att slå ut. Naturens färg övergår succesivt till grön. Det känns konstigt att landskapet för bara en och en halv vecka sedan var helt vitt av snö. Då åkte jag till ett alkärr där jag visserligen fotograferat många gånger förr men inte när det legat så fin snö på alla grenar.
Jag försökte använda liggande grenar i kärret som huvudmotiv. Den vita snön på grenarna mot en mörkgrå vattenyta gjorde att grenarna blev tydliga och kunde fungera som huvudmotiv med snötyngda buskar i bakgrunden.
I bilden nedan ville jag ta en bild med trädet som bildade en halvcirkel i bakgrunden. Den liggande stammen får leda blicken mot det böjda trädet.
Även i nästa bild valde jag ett böjt träd som ett viktigt element i bilden. Det ramar in grenarna närmast kameran och håller ihop motivet.
Här utgör grenarnas mönster hela motivet.
I de tre sista bilderna finns inget tydligt huvudmotiv. Det är mer en fråga om en förgrund i form av ett mönster. Grenar och träd utgör bakgrunden.
På sista bilden har solen börjat belysa motivet. Snart sken solen från en knallbå himmel och skapade ett vykortslikt landskap. Jag fortsatte givetvis fotograferandet tills ljuset blev alldeles för starkt och snön började drösa ner fån grenarna.
När jag var ung vandrade jag i fjällen nästan varje sommar. Dels tillsammans med olika fiskekompisar, dels tillsammans med min fru. Ett område som jag besökte några gånger för 40 år sedan har jag varit sugen på att återvända till igen. I och med att jag har tränat mycket orientering de senaste åren har tanken väckts att passa på när min fysik fortfarande är god. Dessutom har jag bantat min packning mycket sedan sist jag vandrade. Förr vägde min packning runt 25 kilo när turen inleddes och nu vägde den 15 kg.
Under senvåren 2023 genomförde jag en vandring med två övernattningar i tält för att prova och lära känna den delvis nya utrustningen. I månadsskiftet juli/augusti 2023 blev det så äntligen av. Åtta dagar med vandring, flugfiske och fotografering.
Dag 1 – vandring till lilljokken
Det började med att jag inte hittade leden och yrade runt i ett stugområde. Med facit i hand var det tur eftersom himlen öppnade sig och regnet vräkte ner innan jag fann leden och hade lämnat de sista stugorna. Jag tryckte mig tätt intill en igenbommad stuga tills ovädret gett med sig.
Två timmar senare lyste solen från en blå himmel.
Mitt första mål var ett sammanflöde av två små jokkar som låg drygt en mil bort. För fyrtio år sedan var leden inte namngiven och vi mötte få andra vandrare då. Nu hade den fått ett namn och jag hade därför räknat med att se många fler vandrare den här gången.
Mängden mogna hjortron utmed leden gav hopp om att det kanske fortfarande var få vandrare som använde leden.
Glädjande nog mötte jag inga andra personer den första dagen. Leden var lika otrampad och lika dåligt underhållen som förr i tiden.
Efter cirka en mils vandring vek jag av från leden och gick mot sammanflödet. Det var större och med mer vatten än jag mindes. Jag hade en ganska klar bild av var vi tältade förra gången men även där var minnet inte så bra. Då tältade vi nära lilljokken men nu hittade jag inte den tältplatsen. Istället slog jag upp tältet en bit bort men med sammanflödet inom synhåll.
Flugspöt tacklades och därefter betraktade jag fiskevattnet en tag för att se om det fanns några insekter och om någon fisk vakade, det vill säga åt insekter på eller precis under vattenytan. Tyvärr var det ont om insekter och vak. Jag knöt på en klassisk ”pheasant tail nymph” och direkt fick jag ett par öringar på två-tre hekto som jag försiktigt släppte tillbaka. Sen högg en betydligt finare fisk.
Två gånger försökte fisken gå ner i strömmen nedanför höljan. Det hade varit svårt att följa efter och därför var jag tvungen att sätta hård press på fisken. Det gjorde att den istället simmade in bakom videbusken längst till höger i bilden nedan. Där fastnade såklart linan. Jag minskade pressen, väntade och hoppades på att fisken själv skulle dra loss linan från busken. Det gjorde den båda gångerna vilket var väldigt turligt.
Så småningom kunde jag försiktigt bogsera in en vacker öring på grunt vatten. Där fotograferade jag den och lossade flugan. Jag blötte händerna i vattnet för att mina torra händer inte skulle skada öringens omgivande slemskikt. Sedan flyttade jag den långsamt till ett vattendjup som täckte hela fisken så att den kunde ha ryggen upp och var vänd mot strömmen. När den var vänd mot strömmen fick den hela tiden syrerikt vatten. Där höll jag den så pass länge att jag var säker på att den hade återhämtat sig. Det blev kallt om händerna i det kyliga vattnet. Ett tag betraktade jag öringen innan den simmade ut i höljan igen.
Det är viktigt för mig att släppa tillbaka fisk på ett så skonsamt sätt som möjligt. Jag försöker undvika att ta upp fisken ur vattnet och lossar kroken med hjälp av en peang, en långsmal tång som man kan sticka in i munnen på fisken. Med den får jag bra tag i flugan och kan trycka flugan i motsatt riktning som den sitter fast, vilket oftast är inåt i fiskens mun. Sedan stöttar jag fisken tills den har kommit över den värsta mjölksyran. Jag måste använda långsamma rörelser för att inte skrämma fisken, annars kan den bli rädd och simma iväg innan den återhämtat sig.
Lite längre uppströms sammanflödet fanns ett utlopp från en sjö. Där hade jag för fyrtio år sedan på en av de största fiskarna som hittills har tagit min fluga. På bilden nedan syns strömmen som utgjorde själva utloppet. Fisken gjorde som den ville. Den simmade ner en bra bit i selet och till motsatta sidan där det fanns ett gäng stenar, där lossade den.
Det blev några öringar i strömmen men ingen riktigt stor. Nedanför strömmen kom ett sel och därefter smalnade selet av. Där stannade jag lite ovanför det avsmalnande partiet. När min fluga gled över den smalaste delen blev det ett jätteplask i närheten av flugan. Fisken tog inte flugan utan jag tror snarare att den blev rädd. Det hade varit roligt att veta hur stor den fisken var.
Efter en god natts sömn och frukost följde jag lilljokken nedströms min tältplats. Jokken bildade ett sel där vattnet flöt stilla fram. Där simmade ett gäng halvkilos öringar och åt sporadiskt av insekter som låg på ytan. Jag bara njöt av synen. Det fanns ingen bra möjlighet att landa en fisk där. Det var cirka två meter djupt precis intill den höga strandbrinken.
Dag 2 – vandring till storjokken
Efter den lilla fisketuren nedströms tältplatsen återvände jag och packade ihop alla prylar i ryggsäcken. Sedan gick jag till leden och fortsatte min vandring på den. En kilometer senare korsade ett fyrhjulingsspår leden. Sådana spår fanns inte för fyrtio år sedan. De människor som åker fyrhjulingar i fjällnaturen måste sakna all känsla och omtanke för den. Vilken förstörelse! Spåren kommer finnas kvar tills nästa istid.
Leden gick parallellt med en sjö under drygt två kilometer. Halvvägs utmed sjön passerade jag två vandrare som hade tagit matrast nere vid sjön. Landskapet varierade mellan fjällbjörkskog och öppna myrar där jag stannade och åt hjortron på flera ställen. Solen sken och det var högsommarvärme. Jag lämnade den stora sjön bakom mig och efter någon kilometer skymtade en mindre sjö genom björkskogen. Snart skulle jag lämna leden och styra kosan mot storjokken. Leden passerade en liten jokk som rann ut i den lilla sjön, där pausade jag och åt lunch. Efter måltiden njöt jag en stund i solen. Då kom de två vandrarna jag sett förut. Jag satt tre meter vid sidan om leden men de såg mig inte, båda stirrade ner på marken. -Hej, sa jag, när de var i höjd med min plats. De hajade till, stannade och vi hade en trevlig pratstund, innan de gick vidare. Bland annat berättade de att deras tur skulle pågå i fyrtiofem dagar och genast kändes min åtta dagars tur inte särskilt lång.
Efter lunchrasten lämnade jag leden och styrde kosan mot nordost. Två kilometer bort hägrade storjokken. I området mellan mig och storjokken låg fem små sjöar. Jag tog sikte på en punkt på ett kalfjäll långt bort för att kunna hålla riktningen. Jag sökte mig till öppna myrar som var lättvandrade såvida det inte växte tät vide. Ett område var väldigt stenigt vilket jag rundade för att minimera skaderisken. I den typen av terräng är det ofta gott om håligheter i marken som kan vara svåra att upptäcka. Jag hade fiskat på ett flertal ställen i storjokken både uppströms och nedströms platsen som var mitt mål för dagen, men just här hade jag aldrig varit.
Jag tänkte tillbaka på den mörka kvällen i vintras då jag låg i sängen och tittade på satellitbilder och till min förvåning upptäckte ett kort parti med forsar i storjokken som såg helt underbara ut för fiske. Flera kilometer nedströms och uppströms flyter jokken stilla och i mycket djupa sel. Efter den upptäckten tog det flera timmar innan jag kunde komma till ro och somna.
Jag var spänd på hur det skulle se ut och framme vi storjokken kunde jag nöjt konstatera att det var ännu bättre än jag hade drömt om. Det var fem korta forsar med små lugna partier mellan. Men det var svårt att hitta en tältplats, till och med för mitt lilla enmanstält. Till slut fann jag en liten plan plätt högst upp på en liten kulle.
Fisket lockade men först tältresning och iordningställande av liggunderlag samt sovsäck. Därefter tog jag fram min lilla lätta fiskeryggsäck och flugspöt. Strax nedanför min tältplats mynnade den nedersta forsen i ett flera kilometer långt sel. På avstånd tornade stora regnmoln upp sig.
Det högg öringar på alla ställen där forsarna mynnade ut i lugnare partier. En öring rusade uppför forsen förbi mig utan att jag kunde rubba den i den starka strömmen. Sedan for den runt i poolen ovanför och rusade därefter ner för strömmen igen, förbi mig, ner i poolen där den tog flugan. Så småningom kunde jag ta in den, försiktigt lossa flugan och hålla den tills den simmade ut i storjokken igen.
Inga vak efter insekter syntes, vilket inte var konstigt eftersom det knappt fanns några insekter. Inte ens mygg som det vanligtvis brukar myllra av. Jag kan inte minnas att jag ens varit i närheten av så få mygg i fjällen som den här sommaren. Kanske var det en förklaring till att öringarna var ganska smala.
Molnen i öster mörknade mer och mer, samt kom sakta närmare. Men de rörde sig också norrut vilket gjorde att jag slapp det som såg ut som ett kraftigt ösregn.
När solen närmade sig horisonten var himlen nästan helt molnfri.
Mitt i natten kom kylan, dimman lyfte från vattnet och skapade magi.
Dag 3 – vilodag
Nästa dag vaknade jag upp till ännu en fin sommardag. Min frukost bestod av havregrynsgröt med knäckebröd och te. En typisk standardfrukost för mig i fjällen.
Kristallklart och väldigt gott vatten kändes lyxigt.
Överallt i strömmen var botten helt täckt av gröna alger.
På vägen till den översta forsen intog jag hjortron till frukost-efterrätt.
Ovanför den översta forsen fick jag några öringar. Nedströms gjorde jokken två kraftiga krökar. Där var det djupt och med riktigt stora stenar på botten.
I bortre delen av den andra kröken stod också några öringar.
På kvällen började jag fisket där forsen, nära tältet, mynnade ut i selet. Det dröjde inte särskilt länge tills en fin öring tog nymfen. Precis när jag närmade mig med peangen för att lossa flugan knyckte öringen till och den smala peangen spetsade fisken strax bakom gällocket. Så snopet och trist. Jag avlivade omedelbart öringen eftersom den antagligen inte skulle överleva.
Det blev ett kort kvällsfiske. Istället satte jag igång att rensa och tillaga fisken. I ryggsäcken fanns lite folie ifall det skulle behövas. En liten bit ifrån kanten, där forsen slutade, låg en stor hög med lagom stora pinnar. Troligtvis hade en vattenvirvel skapat högen vid högvatten. Pinnarna var kruttorra och det blev enkelt att göra upp eld och få till en fin glöd där fisken sedan stektes. Nedanför den högsta strandlinjen, intill pinnhögen, fanns en bra plats för elden. Efter nästa högvatten skulle inga spår efter elden finnas kvar.
Fisken smakade bra och jag blev proppmätt.
Dag 4 – vandring till övre delen av storjokken
Nästa dag packade jag ryggsäcken igen och vandrade vidare. Mitt mål var samma jokk, fast cirka åtta kilometer uppströms. Sedan tidigare vandringar visste jag att det skulle löna sig att inte följa jokken utan istället gå tillbaka två kilometer till ledan, följa den och sedan gå ner till jokken igen. Utmed jokken var det bitvis väldigt högt och svårgenomträngligt vide och sankt.
Även nu blev mitt vägval de öppna och lättgångna myrarna. Mellan myrarna tog jag kortaste vägen genom fjällbjörkskogen. Ännu en dag med härlig sommarvärme. Det blev en svettig vandring uppför mot leden. Men jag gillar värme och en fördel när man vandrar själv att det spelar ingen roll hur illa man luktar, ingen annan behöver ha ont av det. En annan stor fördel är att man kan göra allt i sin egen takt. När jag fiskade tog jag det väldigt lugnt. Jag kunde sitta och titta på vattnet en lång stund innan jag började fiska och jäktade inte vidare till nästa fiskeplats. Den här turen ville jag använda vandringsdagarna som träningspass inför höstens orienteringstävlingar och höll därför ett hyfsat tempo utan särskilt många raster.
Innan jag lämnade leden ville jag njuta en stund av utsikten över jokken i dalen. För fyrtio år sedan hittade vi ett bra vägval ner till jokken. Jag hade för mig att vi då höll åt väster men jag gick nog inte tillräckligt långt västerut ty jag hamnade i ett blött och risigt område innan jag till slut nådde fram till jokken.
Det såg ut som jag mindes det med den stora skillnaden att för fyrtio år sedan fanns det inga spår efter något tält eller eldstad. Nu hade nyligen ett gäng fiskare varit där. De hade lekt scouter och byggt en torkställning.
Dessutom hade man byggt en gedigen rök. Ingången till röken, där elden hade varit, började vid stenen ända nere vid vattnet. Sedan ledde en lång gång under stenar fram till mynningen, där fisken hade legat på ett galler av kvistar. Antagligen hade någon typ av påse legat över träställningen och hållit kvar röken.
Naturen är till för alla men det är långt ifrån alla som har där att göra. Den typen av människor som till exempel i det här fallet bygger torkställning, rök och stor eldstad utan att röja bort spåren efter sig innan de tar helikoptern hem tycker jag ska stanna hemma och bygga på sin tomt istället. Sedan kan de åka till butiken och köpa fisk till sin rök. Det måste inte vara så men troligtvis har man rökt fisk och tagit med den i helikopter hem. Jag tycker det är helt okej att flyga men inte att ta med fisk hem. Vattnen i fjällen är ganska känsliga och det är helt i sin ordning att ta upp så mycket fisk man vill äta på plats, men om många även tar med fisk hem då kan det ta lång tid innan ett fint fiskevatten återhämtar sig. Om många idkar rovfiske, då kan det gå så långt att man tvingas stänga vatten helt från fiske för ge det en chans till återhämtning. Tyvärr inte helt ovanligt.
På den här platsen hade jag och en fiskekompis ett fantastiskt fiske då vi besökte den för drygt fyrtio år sedan. Vi fick mycket fisk, både öring och röding. Ingen fisk var under halvkilot. Nu var jag spänd på hur fisket skulle vara. Med tanke på hur tältplatsen såg ut, hade ett gäng fiskare varit där alldeles nyligen. Om de hade varit kvar när jag kom då vet jag inte var jag tagit vägen. Det fanns inte några andra bra alternativ i närheten. Min förhoppning på fisket hade sjunkit. På kvällen hade jag ändå ett trevligt fiske med många hugg, men den största fisken låg nog på cirka halvkilot.
Dag 5 – vilodag
Efter frukost provade jag fisket men det var ingen fart på fisken. Vädret var fortfarande fint men det hade börjat blåsa. Jag spenderade många timmar med att bara sitta och titta ut över jokken. Ett tag studerade jag en liten gnagare som höll till i den byggda röken. Den kanske hittade lämningar efter fisk eller små rötter som blivit tillgängliga. Jag hade tänkt riva röken och återställa naturen men i och med att gnagaren höll till där fick röken vara kvar. Plötsligt kom en havsörn flygande på låg höjd över jokken och försvann österut. En härlig naturupplevelse. Vi såg örn även för fyrtio år sedan och då såg vi också många älgar. På en av turerna såg vi tretton älgar. En av älgtjurarna var tämligen orädd och en annan tjur var väldigt stor, kanske den största jag sett i Sverige. Det här året såg jag ingen älg över huvud taget vilket var lite sorgligt.
Till lunch blev det ett frystorkat mål mat.
På eftermiddagen gick jag runt i närheten av tältet och fotograferade olika fjällbjörkstammar.
På kvällen hade jag ännu ett trevligt fiske men inga stora fiskar.
Dag 6 – vandring till rödingsjön
Så var det dags att vandra vidare och lämna storjokken för den här gången. Jag vandrade upp mot leden och korsade den. Fortsatte uppför i en dal.
Jag passerade högsta punkten i dalen och efter ett tag kunde jag se sjön jag vandrade utmed under dag 2. Sedan gick vandringen utmed en fjällsida mot söder. Vädret försämrades och det blev molnigare samt blåste en del.
I lä av en stor sten värmde jag min lunch.
Efter ytterligare några kilometers vandring kom jag in i ett besvärligt område. Det var småkuperat och stenigt vilket gjorde det svårt för mig att göra bra vägval eftersom jag inte såg hur terrängen såg ut. Här gick jag och min fru en gång i tiden men jag hade glömt hur besvärligt det var. Sjön som var mitt mål låg i riktning mot den högra delen av fjället till vänster i bilden nedan. Till vänster i bilden syns även en jokk som jag skulle vada över. Min plan var att vada över den om drygt en kilometer men jag styrde kosan mot jokken istället eftersom det såg betydligt mer lättvandrat ut på andra sidan.
Turligt nog fanns det ett ställe där det gick att vada över, där var jokken bredare och vattnet grundare . På andra sidan var underlaget rena rama motsatsen till stenlandskapet jag nyss lämnat.
Fjällabb, ljungpipare och rödbena hördes över fjällheden.
När fjällsjön som var målet för dagens vandring kom inom synhåll syntes en båt med två fiskare på sjön. Då bestämde jag mig istället för att slå upp mitt tält vid en mindre sjö intill. Enligt kartan låg det en renvaktarstuga vid den stora sjön och det var inte förvånande att det höll till fiskare där. Det är mycket vanligt att renvaktarstugorna hyrs ut till sportfiskare och sportfiskestugor vore ett mer passande namn.
Jag hittade en fin tältplats vid den mindre sjön. Där fick jag en fin röding på spinn för fyrtio år sedan och därför kändes det som ett bra alternativ till den större sjön.
På kvällen fiskade jag en stund i den lilla sjön och hade en röding som simmade efter flugan, men den högg inte.
Dag 7 – vandring till vattenfallet
På morgonen sken solen igen och jag kunde vädra mina prylar innan de packades ned i ryggsäcken.
Hela vandringen gick parallellt med en jokk. Terrängen utmed vattendraget var lättvandrad och på backen växte många blommor, bland annat den ståtliga Kung Karls spira.
Berget i och vid sidan om jokken bestod till stor del av skiffer och på sina ställen hittade jag vackra mönster.
När jag och min fru vandrade utmed jokken för fyrtio år sedan lyfte plötsligt sju örnar och därefter kom en järv springande över fjällheden efter att den hade passerat jokken.
Vädret blev succesivt sämre under dagen och sent på kvällen började det blåsa och regna. Sista kilometrarna vek min rutt av från jokken något och vände upp mot ett pass mellan två fjäll. Den sista biten var besvärlig med puckelpist och mycket ris på marken. När jag kom fram till den led jag skulle vandra på dagen efter, slog jag upp tältet. Normalt sett vill jag inte tälta precis intill en led men vädret var uruselt och jag var väldigt sliten. De två senaste dagarnas vandringar hade varit två tuffa träningspass, precis som jag hade tänkt mig. Jag lade stenar på de mest vindutsatta tältpinnarna. Stenarna lade jag tillbaka innan jag vandrade vidare dagen efter. Nära tältplatsen fanns ett fint vattenfall men det blev inga bilder på det på grund av den hårda blåsten.
Dag 8 – den sista vandringsdagen
Regnet hade upphört under natten men det blåste fortfarande.
Då och då lyste solen genom öppningar i molntäcket och fina solfläckar for över landskapet.
Sista dagen följde jag en led fram till min slutdestination som också var den plats där jag startade min vandring. Trots att det bara var att följa leden tyckte jag om att ha kartan framme och hålla reda på var jag befann mig. Jag hade en tryckt fjällkarta hemma vilken användes vid planeringen av turen. Men med mig hade jag A3 utskrifter från Lantmäteriet och två kartfodral i plast. En tryckt karta hade varit stor och otymplig.
Efter drygt en vecka hade lite fjällskägg vuxit ut.
Sammanfattningsvis hade det varit en fin tur. Överlag mycket fint väder, bra fiske, vackra landskap och nästan inga mygg.
Fotoutrustningen utgjordes av en kompaktkamera Sony RX100 IV, fyra batterier, två minneskort på 32 GB vardera och ett litet jobo ministativ typ gorillapod som bara vägde 33 gram.
De två bilderna här nedan fotograferade jag under en av få vindstilla morgnar vi hade i somras. Jag var i sommarstugan och tog en sväng med bilen ner till ån Ätran. Inte en krusning syntes på vattenytan och det låg en jämn tät dimma över den uppdämda ån. En bit ut låg en liten plastbåt och tack vare vattenspegeln och dimman gick det att få till en minimalistisk bild. Jag tog även bilder där jag placerade båten längre ner i bilden så att det istället blev mer negativ yta över båten. Jag tycker den här varianten ger en större känsla av att båten svävar i tomma intet än när båten är placerad längre ned i bilden. Därför gillar jag den här varianten bäst. Tänk om det istället varit en eka gjord av trä med åror på.
Därefter fotade jag några andra motiv med vatten och dimma innan jag åkte nästan ända hem till stugan igen. Drygt hundra meter från vår tomt står det här ensamma trädet. Fast det var inte så ensamt som det ser ut på bilden för på ängen hade hundra kossor vaknat när jag klev över stenmuren. Av någon anledning som jag inte kunde förstå hade bonden satt ett stängsel som höll kossorna borta från det lilla området runt trädet. Precis så mycket jag behövde för att i lugn och ro dels kunna fota och dels slippa få med kossor i bilden. Nu tycker du kanske det hade varit snyggt med en ensam kossa under trädet eller varför inte tjuren Ferdinand. Jo, visst hade det det. Men med så många nyfikna kossor hade de förmodligen bildat en cirkel runt mig, ty kossor verkar vara väldigt fotointresserade.
Foto i en riktig skog
En annan dag på semestern åkte jag till en fin bokskog som ligger knappt en mil från sommarstugan. I skogar finns ögon och öron har jag hört sägas. Det stämmer nog. Vem vet, skogens herdar Enter, finns kanske på riktigt.
Träning
Just ögonen är extremt viktiga för oss fotografer. Fotograferande är bland annat ett sätt att öva sig på att se. Jag har tränat mina ögon i mer än fyrtio års tid men ibland tvivlar jag ändå på att jag kan lita på dom. I den delen av Sverige där min hemstad Uddevalla ligger har vi ett transportbolag som driver linjetrafik med bland annat bussar i färgerna blått och blått. När jag åker i området ser jag ofta de blå bussarna köra runt i trafiken. Ibland undrar jag om jag verkligen kan lita på min syn när jag ser en blå buss och det står ”Ej i trafik” på bussen. Jag kan svära på att bussen rör sig i trafiken och ändå står det klart och tydligt med stor text att så inte är fallet. Det är vid sådana tillfällen jag börjar tvivla på mina ögon och det ger ingen god känsla för en fotograf.
Tolkningsföreträde
Jag som fotograf kan ha en uppfattning om vilket budskap jag vill en bild ska förmedla. Men en betraktare kan tolka min bild på ett helt annat sätt. Betraktaren kanske har helt andra erfarenheter som ligger till grund för en helt annan tolkning. Det här funderar jag på ibland när jag handlar i en ICA-butik. Jämte prismärkningen på hyllorna står det ofta en tilläggsskylt med texten ”VÅRT PRIS”. Tror ICA-handlarna att kunderna kan tolka det angivna priset som någon annans pris än deras? Skulle kunderna med sina olika livserfarenheter och upplevelser kunna misstolka det som om det är Willys eller Coops priser ICA-handlarna har satt på sina varor? Eftersom betraktaren alltid har tolkningsföreträde verkar ICA ta det säkra före det osäkra. Vad kan vi fotografer då lära av ICA. Jo, om vi vill att betraktaren ska tolka våra bilder på det sätt vi vill förmedla, då ska vi lägga till en text som talar om för betraktaren hur hen ska tolka bilderna. Texten måste vara tydlig och får på intet sätt kunna misstolkas.
Den femtonde oktober åkte jag, tillsammans med fotografen Claes Thorberntsson, ut på kusten. Enligt väderprognosen skulle det blåsa kraftigt och det visade sig att det stämde. Vi gick till ett ställe där västvinden låg på med full kraft. Jag har varit ute många gånger när det blåst mycket men det här tillfället slog alla föregående med hårdare vind och större vågor.
På en klippa där jag stått ett tag och fotograferat utan att någon enda våg ens varit i närheten av mig, märkte jag plötsligt i ögonvrån en jättevåg. Jag hann vända mig med ryggen mot vågen innan den med stor kraft sköljde över mig. Jag blev helt genomsur på baksidan av byxorna och det rann ner havsvatten i stövlarna. Det första jag gjorde vid hemkomst var att byta mina genomblöta kalsonger. Nästa gång ska jag förutom regnjacka även ta på regnbyxor.
Ljuset varierade från mörka ovädersmoln till solsken. Jag tog flest bilder med långa slutartider men provade även korta tider när det var ljusare.
I mars månad åkte jag på en fotoresa till Botswana med Wild Nature fotoresor och reseledare var Henrik Karlsson. Där besökte vår grupp, om åtta personer, två nationalparker som heter Chobe och Okavango. Själva fotoresan började i Kasane som ligger vid Chobe Nationalpark. Där bodde vi först tre nätter, sedan flög vi till Okavango deltat där vi stannade fem nätter och resan avslutades med två nätter i Kasane. I Okavango bodde vi i Shinde tältcamp. Det här inlägget handlar om Okavango som är ett enormt inlandsdelta i Botswana. Vattnet når inte till havet utan mynnar ut i Kalahariöknen. Vistelsen i Chobe har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Afrikansk vildhund
Inom området som vi besökte befann sig för tillfället två flockar med vildhundar. Vi hade tur eftersom de rör sig över stora områden och de kunde precis lika gärna ha varit i något annat område. En flock har ett stort territorium som kan vara mellan 50 och 200 km² stort.
Jagande vildhundar
Under jakten kan hundarna nå hastigheter på upp till 60 km/h och de är väldigt uthålliga. Till exempel i Serengeti i Tanzania lyckas jakten i nästan 70 procent av alla försök, som jämförelse är lejonets effektivitet bara 23 procent. De kommunicerar under jakten och stannar då och då för att hålla utkik efter var de andra befinner sig. Vi följde efter ett flock när de var på jakt. Vi hade hundar framför, bredvid och bakom bilen. Men plötsligt tappade vi bort dem.
Vi stannade bilen för att ta något att dricka och plötsligt kom en impala springande i det höga gräset i väldigt hög hastighet följd av ett par hundar. Vi hoppade in i bilen och följde efter jakten. Då och då kunde vi se hundar hoppa över det 2 meter höga gräset. Plötsligt vände vår guide bilen in i gräset och efter 100 meter såg vi en flock hundar i ett moln av damm. Jag kunde inte se impalan förrän efter några minuter och då var det bara ben kvar. Efteråt kan jag inte förstå hur våra guider lyckades följa efter hundarna.
Dammet, ljudet av hundar och doften av död. Det var overkligt.
Fläckig hyena
En dag såg vi en hyena som följde en flock vildhundar. Förmodligen var den ute efter att sno åt sig något ätbart från hundarnas byte. Den skulle även kunna döda en skadad hund som kommit på efterkälken. Flocken gillade förståeligt nog inte hyenans närvaro. Plötsligt omringade några hundar hyenan som tog skydd i högt gräs genom att trycka ner bakdelen, som var mest sårbar, i gräset. Jag såg inte det som hände när hundarna attackerade men ett mycket kraftigt och hotfullt morrande från hyenan skvallrade om att den inte uppskattade attacken. Efteråt drog hyenan iväg bort från flocken. Den passerade nära vår jeep och försvann sedan ur vår åsyn.
En kväll när vi var på väg till campen fick vi syn på en hyena i mörkret.
Nattsafari
En kväll gjorde vi en nattsafari och letade efter nattaktiva djur. Guiden som körde höll i ratten med ena handen samtidigt som han skickligt svepte en ficklampa fram och tillbaka med den andra. På reflexerna från djurens ögon kunde han avgöra vilka arter det var. Han berättade att om det var bytesdjur skulle han inte dröja kvar med strålen från lampan för att inte försämra deras mörkerseende. Han ville inte medverka till att bytesdjuren lättare skulle kunna falla offer för ett rovdjur. Plötsligt stannade han bilen, gick ur och lade en filt på marken. Vi klev också ur, lade oss på filten och tittade upp på en fantastisk stjärnhimmel. Vi hittade inga nattaktiva djur men stunden på filten var en fin upplevelse.
Nya djurarter att fotografera
I Okavango fanns det två vanligt förekommande antiloper som jag inte hade sett förut, tsessebe och lechwe. Tsessebe är bland de snabbaste antiloperna i Afrika och kan springa i hastigheter upp till 90 km/h.
Lechwe finns i sumpiga områden. Bakbenen är något längre proportionellt än hos andra antiloper för att underlätta långdistanslöpning på sumpig mark. De använder det knädjupa vattnet som skydd mot rovdjur. Deras ben är täckta av ett vattenavvisande ämne som gör att de kan springa ganska snabbt i knädjupt vatten.
Fåglar
Babianer
Bilder med blandade motiv
Fokus ligger på att fota djur på safari men när jag fick syn på det här trädet bad jag guiden stanna. Jag klev ur bilen och tog bilder.
Det är sällan jag fotograferar insekter på safari, men här lyckades jag ta en bild på en fluga.
Vi ett tillfälle när vi gick ur bilarna för att fota vildhundar passade jag på att fotografera en vacker trädstam.
Intill den allmänna toaletten på campen stod en stor termitstack. Ett par ekorrar höll på att bygga bo i stacken. Jag satt där ett tag och försökte ta bilder på ekorrarna.
Vi roterade på olika platser i jeepen vilket var bra. Vid ett tillfälle när jag satt längst bak i bilen fick jag syn på ekorrarna precis när vi passerat termitstacken och bad guiden stanna så att jag kunde ta en bild.
När jag fotograferade nedanstående bilder på vårtsvin hade jag klivit ut ur jeepen och låg ner på marken. Det är oftast en fördel att komma ner på samma nivå som djuren, speciellt mindre djur. Det var synd att något djur bitit av svansen på vårtsvinet. Annars brukar den stå rakt upp som en antenn.
På nedanstående bild ser det ut som om det är måndag morgon och vårtsvinet har vaknat på fel sida.
Två stora lejonhannar
Under ett par dagar letade guiderna efter två fina lejonhannar utan att finna dem. Men vi såg och fotograferade många andra djur under de dagarna och det var inte någon bortkastad tid även om vi inte hittade hannarna.
I slutet av vistelsen i Okavango dök de två hannarna upp i närheten av lägret. Personalen hade hört dem tidigt på morgonen och guiderna visste därför var vi skulle leta. De dröjde inte länge förrän vi hittade lejonen. De var väldigt fina i sina mörka manar. Dessutom hade inte solen hunnit stiga särskilt högt och vi fick ett snyggt morgonljus.
Lejonhannarna letade efter ungen du såg på bilden med termitboet och dess syskon. Ingen av hannarna var far till ungarna, om de hittade ungarna skulle de döda dem. Det låter hemskt, men hanarna lever ett väldigt hårt liv och om de lyckas ta över ett revir måste de bli pappor så snart som möjligt för att deras avkomma ska hinna bli vuxna innan någon annan hane tar över reviret.
Zebror
Det vackraste djuret på resan
En morgon hörde vår guide djur som varnade och han förstod genast att ett rovdjur var i närheten. Rätt som det var kom en leopard gående ut ur ett buskage och passerade bara ett par meter från jeepen. Jag blev så betagen av dess skönhet att jag misslyckades med bilderna när den gick förbi. Men vi fick fler chanser och vid två tillfällen klättrade den upp i två olika träd.
Tältcampen i Okavango
Som jag nämnde i inledningen bodde vi i Shinde tältcamp. Tälten som låg lite avskilda från varandra innehöll ett sovrum med dubbelsäng och en toalett med dusch. Det fanns även en dusch på utsidan att välja på. Tält låter kanske inte så bekvämt men standarden var högre än jag behövde. Vi fick inte gå själva mellan tältet och den gemensamma byggnaden utan vi följdes av en i personalen. Det skulle kunna dyka upp djur och vi fick veta att en leopardhona använde campen som gömställe för sin unge. Det hade hon gjort sedan ungen var nyfödd och nu var den 7-8 månader gammal.
Personalen var trevlig och maten god. Guiderna var mycket kunniga.
Den gemensamma byggnaden rymde bar med stor terrass, ett rum för kaffe/the, en toalett och två stora matplatser.
Under min semester var det inte särskilt många vindstilla morgnar med dimma. En enda morgon fotade jag i dimma. Jag åkte en runda i närområdet av vår sommarstuga i mellersta Halland och stannade till i närheten av vattendrag och sjöar. Plötsligt fick jag syn på en annan fotograf. Jag blev verkligen förvånad. Det var första morgonen under sextio år som jag såg en annan fotograf i det området och då förstår du att området inte direkt lockar andra fotografer. Jag åkte en liten bit till och stannade vid en äng med träd. Efter en stund kom den andre fotografen körande och stannade på samma ställe. Vi fotade och pratade. Så småningom gick det upp för oss att vi vuxit upp i samma Halländska by, nämligen Torup och att våra föräldrahem låg ganska nära varandra.
Det var speciellt ett träd som stod fint på en äng. Jag tog olika alternativ allteftersom dimman lättade. Gräset var vackert indränkt i dagg.
I en viss vinkel passade formen på trädkronorna bra ihop.
Nedanstående bild är fotograferad med objektivets minsta bländare 22 för att solen ska få en stjärneffekt.