Vandring i Värmland

Första veckan på semestern vandrade jag och min fru dagsturer i Värmland. Vi bodde i två olika stugor, tre nätter strax utanför Kristinehamn och fyra nätter mellan Torsby och Hovfjället. Båda stugorna var fina, prisvärda och stugvärdarna var mycket trevliga.

Kristinehamn

När vi installerat oss i stugan och stugvärden bjudit oss på kaffe med smörgås och kaka, åkte vi till Picassostatyn som ligger strax söder om Kristinehamn. På återvägen stannade vi till vid en fin badplats och njöt av det varma vattnet i Vänern. Det var faktiskt det varmaste badet för mig i sommar och när jag badat i Vänern förut har det alltid varit svinkallt.

Naturreservat Nötön-Åråsviken

I naturreservatet finns tre leder, Prästöleden, Nötöleden och Arskogsleden. Vi vandrade de två förstnämnda.

Prästöleden

På Prästöleden passerade vi först Linsöstugen, där det såg ut som att man kunde övernatta om man velat det. Sedan gick vi till östra udden och där såg vi en havsörn. Längst söderut på leden heter området Prästudden. Ett vackert område med många fina ekar i ett öppet landskap.

Nötöleden

Första och sista delen på Nötöleden är samma. Vid ledens delning valde vi att först gå öster ut. Delvis gick stigen genom fina alkärr och ganska tät lövskog. Leden vände sedan söder ut och därefter åt väster mot Österstugan. Vid stugan som ligger mitt på halvön finns det några ängar. Leden fortsatte väster ut mot Hästudden. Här ändrade skogen karaktär och övergick till gammal granskog. Framme vid udden öppnade skogen upp sig och det var en vacker udde som såg ut att vara en perfekt tältplats för paddlare eller vandrare. Efter udden vandrade vi norrut till delningen och samma väg åter till bilen.

Sammanfattningsvis var det ett flackt område med trevliga leder och fin skog. Jag lyckades emellertid inte ta en enda bild värd att visa. Vi såg inga andra människor och heller inga andra bilar på reservatets parkeringar.

Vandring på öar och fotografering av lavar

Vi ställde bilen på parkeringen avsedd för Picasso statyn och gick den korta biten till bryggan, där båten låg förtöjd, som skulle ta oss till Vålön. Överfarten till Vålön tog bara 10 – 15 minuter och där vi gick iland låg två badplatser. Vi vandrade leden söderut mot Kalvön och när vi gått över bron till Kalvön var vi inne i Sibberöns naturreservat. Vi fortsatte mot nästa ö, Sibberön. Där gick vi ut på Västra Lakholmsudden som längst ut bestod av kala klippor. Solen sken och en svag vind smekte över Vänerns vatten. Vi stannade på udden och njöt av vistelsen. Min fru löste korsord och jag letade motiv. På vissa klippor och stenar växte fina lavar och jag roade mig med att ta bilder på olika mönster.

Innan vi vandrade tillbaka gick vi ut på Östra Lakholmsudden. Vi hade gott om tid tills båten skulle avgå och vi passade på att bada vid en av stränderna nära båtbryggan.

Sandgrund med Lars Lerin

En dag när väderprognosen spådde regn åkte vi till Karlstad och tittade på Lars Lerins konstverk på Sandgrund. Som jag har skrivit i tidigare inlägg kan konst vara en utmärkt inspiration och utvecklande för oss fotografer. Förutom konstupplevelsen utspelade sig ett drama i utställningslokalen. Plötsligt hördes en kraftig smäll från krossat glas när ett stort verk föll i golvet. Kraschen följdes av höga upprörda skrik från en besökare som hastigt lämnade lokalen. Jag befann mig i andra delen av rummet och såg inte vad som hände. Området med glas på golvet spärrades av och sedan kom en av personalen bärande på själva konstverket som såg ut att ha överlevt kraschen. På golvet syntes ett spår av blodstänk som gissningsvis kom från personen som lämnade lokalen.

Torsby

Hovfjället

När vi hade anlänt till stugan norr om Torsby åkte vi till Hovfjällstoppen och vandrade en kort kvällstur förbi Trekantmyren, Giljankorset och Dammen. Vi hade planerat att gå den längsta leden, som var cirka 12 km, tre dagar senare. Det blev tyvärr inte som vi hade tänkt oss på grund av en punktering i slutet av vistelsen.

Ängenleden

Sydväst om Torsby finns Ängenleden som går runt Ängsjön. Leden är sjutton kilometer och det är ingen naturupplevelse förutom cirka 150 meter som går genom ett litet naturreservat med orörd skog på Flisåsberget. Resterande 16850 meter går genom plantage i olika stadier eller över kalhyggen. Låten ”Ack Värmeland du sköna” bör skrivas om till ”Ack Värmeland du kalhuggna” för att göra Värmland rättvisa. För den kultur- och historieintresserade fanns det många intressanta berättelser att ta del av på leden som passerade många gamla torpgrunder med infotavlor. Dessutom fanns det två områden med gamla fångstgropsystem. Jag valde att inte bära med kamera och stativ vilket efteråt visade sig var rätt beslut. Däremot tog jag bilder med mobilen.

Sundsbergsleden i Sunne

Leden startar och slutar vid Selma Spa. Det var svårt att förstå var man fick parkera men bortanför parkeringen för Selma Spa fanns en liten parkering där det var tillåtet att stå med bilen.

Vi gick leden medurs och i början vandrade vi genom några fina partier med granskog. Även denna gång gick vi på hyggen och i plantage. Vissa delar hade nyligen blivit gallrade. Det fanns dock några områden med fin natur och dessutom en fin utsiktsplats.

Gultberget

Sista dagen skulle vi ha vandrat en lång led runt Hovfjället men som jag skrev tidigare gick det om intet på grund av en punktering. Istället gick vi till ett naturreservat som låg på lagom avstånd från stugan, eftersom bilen var på verkstad den dagen.

På väg till reservatet passerade vi några ödehus. När jag ser sådana hus hus väcks frågor som vem som bott där, hur var deras liv och när bodde någon där senast.

I reservatet hittade vi den största rotvälta jag hittills sett.

På reservatets infotavla hade vi läst om en fjäril, Pantermätare, som bara förekommer i Värmland och Skåne. Min fru lyckades få syn på fjärilen vilket var kul och intressant. Jag hade bara en normalzoom och därför är bilden nedan kraftigt beskuren. Jag undrar om fjärilen förekommer i helsvarta varianter, annars har den som gett namn åt fjärilen förmodligen aldrig sett en panter. Ett lämpligare namn kanske skulle varit Leopardmätare eller Jaguarmätare.

Fotografering av en ek

Ek

Jag har fotograferat en ensam ek vid flera tillfällen under vinterhalvåret och i veckan tänkte jag försöka fotografera samma ek i sommarskrud. Min förhoppning var att det skulle vara fina moln i bakgrunden till eken men när jag kom fram var himlen nästan molnfri.

Lönn

Jag hade ställt bilen vid en förfallen lada och intill ladan växte en liten lönn. På ladans vägg syntes en fin ådring och många vackra kvistar i träplankorna. Det var oftast helt vindstilla men emellanåt blåste det till i den lilla lönnen. Jag satte skärpan på lönnen som var närmast mig och valde bländare 8 vilket tillsammans med ett ND filter (gråfilter som förlänger exponeringstiden) gav mig en lagom lång slutartid på 0,5 till 1 sekund. När det blåste till i lönnen tog jag bilder. Efter ett tag insåg jag att det var onödigt att sätta skärpan på lönnen eftersom den ändå skulle vara i rörelseoskärpa. Det viktiga var ju att väggen skulle bli helt skarp. Så därför flyttade jag skärpan till väggen istället och tog fler bilder. Efteråt kan jag konstatera att det var bra eftersom jag i det första fallet inte fick full skärpa på väggen. Nu undrar kanske någon varför jag inte bara ändrade bländaren till intervallet 16-32 istället och på så sätt få ett större skärpedjup. Med bländare 8 är mitt objektiv skarpare än med bländare 16 – 32 och därför ville jag hellre använda den bländaren. Typiskt nog fick jag den finaste oskärpan på lönnen på en av de första bilderna innan jag flyttade skärpan. Men det blev två bilder med fin rörelseoskärpa på lönnen och full skärpa på väggen.

Gammal grindstolpe

När jag kände mig klar med lönnen strosade jag runt lite grann och tog bilder på ladan från olika håll. Det hördes ett brus från en bäck i närheten och när jag gick mot bäcken fick jag syn på en sten som antagligen använts som grindstolpe för länge sedan. Även på det motivet utnyttjade jag vinden för att göra motivet mer intressant.

Ek

Hur gick det då med motivet eken? Jag såg att det var moln på väg väster ifrån. Men när molnen väl fyllde ut himlen bakom eken hade solen börjat gå ner bakom en skogsridå och endast övre halvan av trädet var belyst. Jag får åka till eken fler gånger och förr eller senare kanske jag får min bild. När jag tittade på bilderna på datorn upptäckte jag en pinne (som används vid snöröjning) till höger om eken. Den pinnen lade jag ner på vintern när jag tog bilder på eken men den såg jag inte nu för all grönska. Nästa gång ska jag lägga ner pinnen och sätta upp den när jag fotat klart.

Fotografering på första metardagen

När jag var liten pojk kallades Kristi Himmelsfärds dag ”första metardagen”. Därför trodde jag att innan den dagen var det inte lönt att fiska. Det nappade helt enkelt inte innan den dagen inföll. Så småningom förstod jag att det bara var tomt prat som inte innehöll någon sanning.

Bakom uttrycket ”första metardagen” ligger gamla svenska folklivsföreställningar om att detta var första sommardagen då man inledde sommarfisket.

I år inföll ”första metardagen” den 26:e maj. Istället för att meta den dagen åkte jag ut till bohuskusten och fotograferade. Det blåste en kraftig västlig vind och jag hoppades kunna utnyttja den i min fotografering. På parkeringen där jag lämnade bilen stod bara en annan bil parkerad. Där kan det i vanliga fall stå många bilar men som så ofta förr var det ingen trängsel i det hårda blåsiga vädret. Gissa om jag blev förvånad när jag kom fram till stället där jag tänkt fota, där stod redan två fotografer. Så ”trångt” har det aldrig tidigare varit när jag besökt platsen vid denna typ av väder. Eftersom det var första gången jag stött på andra fotografer på platsen passade jag på att ta bilder med dem och de kraftiga vågorna.

Jag förstod snart vilka fotograferna var, nämligen Claes Thorberntsson och Krister Körner. Det var första gången jag träffade dem men jag kände igen de båda från sociala medier. Jag hälsade lite kort på dem eftersom jag inte hade så lång tid på mig innan solen gick ned och jag ville utnyttja tiden. Dessutom var det inget bra väder att pratas vid i. Det hade annars varit intressant att tala mer med dem.

Tyvärr var det molnfritt över havet och därför en ganska tråkig himmel. Jag försökte undvika himlen och istället utnyttja motljuset i den starka solen.

Efter solens nedgång tog jag fler bilder och i nedanstående bild ville jag ta med en fyr och då fick helt enkelt den tråkiga molnfria himlen vara med. Utan moln framträder å andra sidan fyren tydligt.

När jag tog de sista bilderna innan hemgång var det nästan mörkt och då jag gick till bilen åkte pannlampan på. Med tanke på vädret var det nog lika bra att jag hade lämnat metspöt hemma även om det ju var ”första metardagen”. Men vem vet det hade kanske nappat bra, det får jag aldrig veta eftersom jag inte provade.

Våren tog en paus och vintern kom tillbaka

I måndags sprang jag en orienteringsträning. Det var soligt, tio grader varmt och jag fick årets första fästing.

Igår tisdag sken också solen och jag tänkte sluta jobba lite tidigare än vanligt för att sola en stund på baksidan av vårt hus. När jag skulle till att sluta såg jag till min förvåning att det snöade ute. Då blev det fotografering av träden på baksidan istället för att sola. Jag underexponerade det omgivande ljuset och använde blixt i manuellt läge för att lysa upp snöflingorna. Till en början provade jag med en fjärdedels effekt på blixten men sen ändrade jag till full effekt vilket jag tyckte blev bättre.

Växtfotografering i snö

När det slutat snöa gick jag en sväng i Uddevalla och fotograferade krokus samt några andra motiv.

Morgon och förmiddagsfoto

Dagen efter snöfallet gav jag mig ut på morgonen. På många ställen såg det ut som ett sagolandskap.

När solen stod ganska högt på himlen satte jag på ett polarisationsfilter och vred filtret till max polarisation.

När solen kom ännu högre upp på himlen och strålarna började värma steg en fin dimma upp från sjön. I samma veva började värmen även påverka snön som låg på grenarna. Till en början drösade lite snö ner på vattenytan som sedan följdes av mer o. Snart skulle all magi vara borta och temperaturen skulle stiga till fem plusgrader mitt på dagen. Dags att åka hem, äta frukost och sedan krypa ner i sängen och sova en stund.

Snötyngda grenar och dimma stiger upp från sjö.

Stormigt fotoväder på Bohuskusten

Under februari månad har vi haft några dagar här i Bohuslän med kraftig vind. Jag hade möjlighet att åka ut vid två tillfällen. Förutom upplevelsen av ett mäktigt skådespel bjuder ett stormigt väder på fina fotomöjligheter.

Fototillfälle 2022-02-05

Vid det första tillfället blåste det från väster och jag hade, efter en titt på sjökortet, därför planerat att gå till en plats som var exponerad för västlig vind.

Nedanstående klippa har jag fotograferat tidigare men förhållandena varierar från gång till gång och därför blev det bilder på klippan även vid detta fototillfälle. Jag ville ha vatten som rann nerför klippan och samtidigt en våg som gav stänk i övre vänstra hörnet. Det krävdes många försök innan allt stämde men till sist fick jag den bild jag hade hoppats på. Helst hade jag velat ha en kortare exponeringstid på stänket. Då hade stänket fått mer struktur vilket varit en fördel. Men jag prioriterade vattnet som rann nerför klippan och behövde där en längre exponeringstid.

I nedanstående motiv ville jag får ”lagom” mycket vatten som sköljde över klippan. Det är så klart subjektivt vad ”lagom” mycket vatten är. Bland många exponeringar valde jag till slut ut denna bild.

För att visa hur det såg ut när det enligt mitt tycke blev för mycket av det goda tog jag med nedanstående bilder.

Fototillfälle 2022-02-12

Det blåste en sydlig vind vid det andra tillfället och då gick jag till ett ställe där klipporna var flacka och vette mot söder. Där skvätte inte vattnet upp utan sköljde över de platta klipporna. Jag tog bilder dels när vågorna tryckte på in över klipporna och dels när det rann tillbaka.

Sony World Photography Awards 2022

Då och då skickar jag in bilder till fototävlingar. Dock inte lika ofta nu för tiden som förr när jag fotade analogt med diafilm. Då fanns det inte lika många sätt att synas med sina bilder som det gör nu med alla sociala medier och via hemsidor. Förr såg jag fototävlingar bland annat som ett sätt att visa mina bilder om de placerade sig och blev publicerade.

Sweden National Award

Vid tre tillfällen har jag deltagit i Sony World Photography Awards och i år blev en av mina bilder vinnare i National Award. Tredje gången gillt alltså. National Award innebär att det utses en vinnare bland alla bidrag som lämnats in i Sverige. Det var väldigt kul och överraskande eftersom jag gissar att det har lämnats in många bra bilder. Jag vet inte hur många bilder det har lämnats in från Sverige. Men i den öppna klassen, där jag deltog, har 170000 fotografer deltagit med över 340000 bilder från hela världen.

Vid den första anblicken av min bild har betraktare sett på motivet på olika sätt. En tolkning är att det rör sig om en stor sandbank fotograferad med drönare, en annan att det rör sig om en sandrevel som är två till tre meter lång fotad på stranden och en tredje att det är ett utsuddat fotspår. För tio år sedan skulle nog inte så många människor ha fått associationer till en drönarbild men nu när den typen av bilder är vanliga är det inte konstigt att till en början tänka på den typen av bilder. Efter en stund landar flertalet betraktare på att det är en två till tre meter lång sandformation, vilket är korrekt.

Jag har spenderat många timmar på stränder och letat efter sandmönster. På den stranden där fotot är taget kom det en gång ut en man från ett hus som låg inom synhåll och undrade vad jag höll på med. Jag kan förstå att folk undrar vad jag gör med mitt stativ och kamera då jag går runt på en strand i flera timmar. En rolig och fascinerande sak med att fota sandmönster är att man kan besöka samma strand många gånger och det ser olika ut vid varje tillfälle.

Jag är såklart glad och stolt över att vinna den nationella kategorin. Samtidigt är jag medveten om att det har skickats in en hel del bra bilder från Sverige som precis lika gärna hade kunnat ta hem den nationella segern. Förutom att man måste skicka in en bra bild så behöver man också ha turen att juryn gillar just den bilden bäst av alla bra tävlingsbilder.

Via länken nedan kan man se alla vinnare i National & Region Awards 2022.

2022 National & Regional Awards Winners | World Photography Organisation

Annandagsfotografering

Efter julfirandet åkte jag ut till Bohuskusten på Annandagen. Vi hade haft minusgrader ett tag och jag hoppades att det inte hade snöat på kusten. Min tanke var att fotografera is. I Uddevalla hade vi några centimeter snö och då kan det vara snöfritt vid öppet hav. Tyvärr visade det sig att det låg minst lika mycket snö vid kusten som i Uddevalla. Då gick det inte att fota is eftersom snön dolde den. Jag noterade att det var vindstilla och ändrade mina planer. Tidigare har jag fotat en klippa och dess spegelbild. En enda gång var det helt vindstilla vid klippan och då var spegelbilden perfekt. Denna dag var det inte lika stilla men jag tog några bilder eftersom ljuset var lite annorlunda med ett starkt sidoljus. En knipa och två svanar förstörde spegelbilden med sina rörelser i vattnet emellanåt.

I efterbehandlingen har jag roterat bilden nittio grader. Det är på rätt sida om min gräns för vad jag gör i Camera Raw och i Photoshop. Jag har en tydlig gräns, jag tar inte bort eller lägger till något i mina bilder. Inte ens det minsta grässtrå eller en ack så liten gren tas bort. Självklart tar jag bort fläckar som beror på damm på sensorn, de hör ju inte till motivet. Däremot kan jag rotera mina bilder eller göra dem uppochner. Det gjorde jag även på den tiden när jag fotograferade analogt med diafilm. I mina diaprogram hade jag ibland med roterade diabilder. Även om jag har satt upp tydliga regler för vad jag gör och inte gör i efterbehandlingen har jag inga synpunkter på vad som allmänt sett är rätt eller fel. Varje enskild fotograf gör som den vill, men jag uppskattar om andra naturfotografer är ärliga med vad de gör och inte gör med sina bilder.

Jag insåg att spegelbilden inte var perfekt och då provade jag ICM, Intentional Camera Movement, avsiktlig kamerarörelse på svenska.

På hemvägen åkte jag utmed Åbyfjorden och det var ett vackert ljus med blått närmast horisonten som övergick i ett rosa fält. Jag stannade till vid Nordens Ark och gick ned till fjorden. Jag tänkte ta en bild på bergen på andra sidan och letade efter en bra förgrund. Efter en kort promenad hittade jag ett parti där stenar under isen hade skapat ett mönster och det fick duga som förgrund.

Fotografering i dimma

Nu har nästan all snö försvunnit i Uddevalla. Ett par dagar innan vädret slog om åkte jag till ett naturreservat och fotograferade träd i dimma. Förutom att skapa en lite mystisk känsla döljer dimman störande detaljer i bakgrunden. Det kan en fotograf utnyttja vid till exempel fotografering av träd, speciellt ensamma träd kan se ännu mer ensamma ut i dimma.

Kamerans vitbalans

Jag har vitbalansen i kameran inställd på dagsljus och då får bilder tagna i samband med solens nedgång samt i den här typen av väder, en kall blå ton. Jag har låtit den kalla tonen till stor del vara kvar eftersom jag vill ha en kall känsla som förstärker vintermotiven.

Fotografering av träd och landskap i snö

För en och en halv vecka sedan gjorde vintern sitt intåg i mina trakter. När det snöar tidigt på vintern brukar snön sällan ligga kvar någon längre tid. Men den här gången har det varit minusgrader sedan snön kom. Dagen efter att snön föll gick jag en promenad i området där jag bor och fotograferade snöklädda träd och några landskapsbilder. Jag ville passa på eftersom snön oftast blåser av trädgrenar för minsta lilla vindpust och nysnö är så vackert.

Höga Kusten dag 7, den sista dagen på resan.

Vi steg upp tidigt och när vi lämnade stugan skingrades dimmorna över Docksta gamla kyrka.

Skuleskogens Nationalpark

Vi parkerade bilen vid entré väst och gick mot Norrsvedjebodarna. Det var en fin vandring genom orörd skog, under förutsättning att en blundade för Naturvårdsverkets härjningar i nationalparken. Tyvärr tyckte jag att den fina skogen var ganska tråkig och ointressant att fotografera från leden. Därför roade jag mig med att fotografera Naturvårdsverkets härjningar istället. Det verkade som om ett absolut krav på Naturvårdverkets anställda var att de skulle ha utbildning som skogshuggare.

Jag förstår att det ibland måste ha varit nödvändigt att röja undan träd som fallit över leden. Men det skulle höja min naturupplevelse om ett och annat träd legat kvar över leden, även om jag hade varit tvungen att lyfta på benen. Dock skulle en bryta av kvistar på träden precis vid leden för att inte vandrare skulle välja att gå runt trädet, då det i så fall skulle ha ökat slitaget. Det fanns några leder som var anpassade för rörelsehindrade och på dem var det givetvis nödvändigt att såga bort alla nedfallna träd. Jag skulle även önska att det fanns ett verktyg som gjorde det möjligt att splittra de kapade ändarna på de träd som var tvungna att sågas itu. Då skulle det se mer naturligt ut.

Norrsvedjebodarna

När vi kom fram till Norrsvedjebodarna låg alla övernattande besökare fortfarande och sov. Där förstod jag anledningen till varför alla träd var kapade. Nationalparkens onyktra och festande besökare skulle ha snubblat och fått blåmärken på knäna om det hade legat träd över lederna. Då skulle Naturvårdsverkets överhuggare riskera bli stämda.

Vi hade planerat att äta frukost vid Norrsvedjebodarna men valde att fortsätta till den närbelägna sjön, med det roliga namnet Skrattaborrtjärnen.

Efter frukosten vandrade vi samma väg tillbaka och på hemvägen tog vi svängen om Långtjärnhällorna samt en led anpassad för rörelsehindrade.

Skuleskogens nationalpark entré syd

När vi tidigare i veckan vandrade från entré syd låg det spänger lång väg. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur många normalstora kalhyggen allt virke som använts i nationalparken hade genererat. Det var lite makabert att en skyddad skog hade orsakat kalhyggen någon annan stans. Men det låg förmodligen i linje med Naturvårdsverkets exploateringsstrategi.

Den sista delen gick leden utmed Kälsviken och där tog jag också bilder på träd.

Vi hade även den stora turen att få se och höra Naturvårdsverkets medarbetare jobba med naturvård inne i parken.

Det har nog inte varit en lätt gränsdragning mellan att skydda naturen och att göra den lättillgänglig för besökare. Jag skulle önska att Naturvårdsverket eller varför inte kalla det Naturvanvårdsverket istället, hade satsat mer på att skydda naturen än att att göra den lättillgänglig jämfört med vad som är gjort hittills.

Under två dagar i Skuleskogens Nationalpark såg vi totalt två ekorrar, inga andra djur. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att all jakt är förbjuden i våra Svenska nationalparker. Tyvärr känner jag inte till en enda svensk park där ett helt ekosystem är skyddat. I det avseendet är Sverige ett u-land när det gäller naturskydd.