Min fotosommar började med många vindstilla dagar och avslutades med några stormiga dagar på Bohuskusten. En stor fördel med blåsiga dagar på sommaren är att alla turister är som bortblåsta från klipporna. Känslan liknar den jag har på vintern, då det är ganska folktomt, vilket förhöjer naturupplevelsen.
Följande tre bilder är tagna på samma ställe med lite olika utsnitt. Första bilden med direkt solljus och de två därefter utan direkt solljus. Tuffa fotografer fotar i soligt väder. Fegisar åker endast ut när det är mulet. 🙂
När det är pustigt behöver man vindtäta och varma kläder även under den varma årstiden. Ett zoomobjektiv är perfekt eftersom man vill undvika att byta objektiv. Man måste gå bra en bit från vattnet och hitta lä för att kunna byta. Luften är fylld av ett grått dis med saltvatten. En vanlig plastpåse runt kameran med öppningen vid objektivet och ett gummiband framtill runt objektivet för att hålla tätt är perfekt för att skydda kameran. Baktill brukar jag pilla upp ett lite hål i påsen som jag trär runt sökaren för att kunna se klart genom den. Framför frontlinsen har jag ett UV-filter som skydd. Sedan gäller det att aldrig släppa taget om stativet eftersom det i så fall blåser omkull när det är storm. Väl tillbaka i lugnet i bilen, efter några timmar i vinden, tror jag att jag får en känsla av hur det är att ha tinnitus. Det brusar i öronen men oljudet har försvunnit innan jag kommer hem.
Med ett gråfilter går det att skapa lugna bilder även under blåsiga dagar.
Min fotosommar har varit både lugn och stormig. Det började med många stilla morgnar med dimma och ibland även någon fin soluppgång. Slutet blev stormigt hemma på Bohuskusten vilket jag återkommer till i ett senare inlägg.
I Halland, där vi har vår sommarstuga, finns det ett antal fina sjöar ganska nära stugan. Eftersom jag gick upp tidigt ville jag inte ha så långt till fotoplatserna. Det är framför allt över sjöar och öppna landskap det bildas dimma på sommaren. Temperaturen bör helst ned till 10 grader för att det ska bli dimma. För att det ska bildas dimma över ängar är en fördel om det har kommit regn dagarna innan.
Det är något alldeles speciellt med en vindstilla tidig sommarmorgon. Det enda som hörs är ljud från fåglar, djur och någon gädda som jagar småfisk i vassen. Även om det är högtryck och varmt mitt på dagen finns det en uppfriskande kyla på morgonen. Alla människor bortsett från oss naturfotografer ligger hemma i sängen och sover.
När det fina ljuset och dimman har gett sig brukar jag åka hem, äta frukost och sova några timmar. Sedan är det som om jag vaknar upp till en helt ny värld. Stark sol, hög värme och semestrande människor. En skön sommardag.
Kameran underexponerar (bilden blir för mörk) ofta ett motiv med mycket dimma eftersom den vita dimman påverkar mätaren. Jag brukar överexponera lite till en början och sedan öka överexponeringen tills kamerans display varnar att dimman fräter ut. Sedan väljer jag någon av bilderna tagna innan bilden med utfrätt(kritvitt och saknar detaljer) dimma. Det är också bra att titta på histogrammet för att se att den högra delen av tonkurvan ligger långt till höger.
Jag har vid åtskilliga tillfällen varit med om att hästar kommer fram och kollar in utrustning och fotograf innan de ställer upp på bild, så även denna morgon. Den bruna hästen kollade först in stativet nerifrån och upp. Därefter lite sniffande på kameran och sist ett litet försök att nafsa i min ärm. Jag lät den hållas och var observant på om den skulle försöka gnaga i utrustningen men det skedde inte. Efter kontrollen ställde hästen upp på bild.
Det fanns även en svart häst i hagen. Den hade sett att jag var kontrollerad och kom därför inte fram till mig.
Solen värmer, himlen är blå och vinden svag. Utsikten över en glest tallbevuxen dal med berget Morro De Santiago i fjärran är betagande. Jag och min fru har nyss startat dagens vandring och vi skojar om att vi som vanligt har för många klädesplagg nedpackade i ryggsäckarna.
Efter tjugo minuter drar moln in norrifrån och lägger sig som ett lock över landskapet. Med ens faller temperaturen minst tio grader och extrakläderna åker snabbt på. Som lägst ligger molnen femtio meter över våra huvuden och ett tag ser det ut som om vi ska svepas in i en tät dimma. Så småningom stiger molnen samtidigt som vår stig leder kraftigt nedåt och lite av värmen återkommer.
Gran Canarias centrala delar består av berg på upp till knappt tvåtusen meters höjd. Det bidrar till förhållanden där det ofta bildas moln på norra sidan av ön. Molnen kan snabbt svepa in mellan bergen och sänka temperaturen samt ta bort en stor del av en annars storslagen utsikt. Det finns många leder närmare kusten att välja på när väderleksförhållandena är sådana i bergen. Om molnen sluter sig och öppnar sig om vart annat då är det kul att vara fotorgraf. På morgonen kan temperaturen ligga på strax över nollstrecket i bergen och då behöver en ha med vinterkläder. En tunn vatten- och vindtät jacka ytterst, flera varma mellanlager och närmast kroppen något som transporterar bort svett brukar fungera bra. På benen långkalsonger och tunna byxor. Mössa och vantar. Mitt på dagen, vid fint väder, brukar shorts och linne vara bra. På fötterna kan en ha vandringskängor eller bra joggingskor beroende på hur mycket stöd en vill ha för fötterna.
De flesta lederna har bra underlag och är lätta att följa. Det finns flera bra böcker som beskriver vandringsturer på Kanarieöarna samt bra kartor. En bra karta är utgiven av Kompass och heter Gran Canaria. Den är väldigt bra att ha med sig på turen men fungerar också som bilkarta. Ibland kan en undra när en ser framför sig om det verkligen går en led där det enligt kartan ska göra det och om en överhuvudtaget kan ta sig fram där. Men oftast visar det sig vara enkelt att gå när en väl kommer fram.
Nedan har ett träd fallit över leden men det tillhör ovanligheterna.
Vatten är viktigt att bära med sig. Vi hade knappt en liter vatten per person med oss. Är det väldigt varmt behövs mer. Ett bra sätt är att ha vatten i bilen som en kan fylla på med innan och efteråt för att slippa bära så mycket. Till mellanmål åt vi kokta ägg, mackor, nötmix, kakor och frukt.
För turer mitt på dagen räcker det med en mindre ryggsäck. Eftersom vi oftast vandrade på morgonen och ibland på kvällen hade vi säckar med en volym på cirka 45 liter för att få plats till kläder.
För vandring på eftermiddag/kväll och om en inte hinner fram till bilen innan det blir mörkt är det bra att ta med en liten pannlampa eftersom ljuset försvinner ganska snabbt efter solens nedgång. Den är även bra när en vill starta tidigt innan det är ljust.
På Gran Canarias södra udde ligger ett fyra kvadratkilometer stort ökenområde kallat Maspalomas. Inåt land, där sanddynorna tar slut står hotellkomplexen som spön i backen. Området är så präglat av turism en kan tänka sig.
Det är väldigt smidigt att ta sig till Maspalomas speciellt om en kommer dit tidigt på morgonen. Då kör en huvudvägen genom Playa del Inglés nästan ända fram till den avslutande rondellen framför Hotell Rui. Vi kom dock lite fel första gången men det berodde på att verkligheten inte stämde överens med vår karta. På morgonen fanns det gott om parkeringsplatser. Parkeringsavgifterna börjar gälla kl. 10 och då har det fina ljuset försvunnit vilket innebär att det är gratis för naturfotografer.
För att komma till dynorna går en genom hotellet och fortsätter därefter hundra meter tills sanden tar vid.
Fotografering av former och linjer tillhör en typ av fotografering som jag verkligen gillar. Det är jättekul att gå omkring och leta motiv. Jag såg mig för innan jag gick vidare för att inte förstöra något fint motiv med mina fotspår.
Vid första besöket var vi där alla tre och gick runt området. Därefter åkte jag dit själv vid två tillfällen till och bara fotograferade. Första gången blåste det en del och jag skyddade kameran med en påse mot den flygande sanden då jag inte fotograferade. En fördel med vinden var att den hade raderat ut spår från dagen innan.
De två andra fototillfällena bjöd på lugnare väder men då fanns det kvar fler spår i sanden.
Trots att det fanns många spår gick det bra att hitta orörda områden med mönster.
Mönster framträdde tydligast när solen kom fram och skapade skuggor i vågmönstret. När klockan var 09:30 tyckte jag att ljuset blev för starkt och gick åter till bilen. Åkte ”hem” till Puerto Rico och åt frukost i solen på altanen.
Det är olika från fotograf till fotograf vilken typ av väder man föredrar. På Maspalomas kände jag att mitt favoritväder var blåst under natten som sopade bort alla spår och sol från klar himmel när solen gick upp för att få fram tydliga mönster i sanden samt ge intressanta skuggor.
Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg här i min blogg. De två senaste veckorna har jag varit på Gran Canaria och innan dess hade jag influensa. Som tur var hann jag precis bli bra tills jag, min fru och äldsta dottern skulle resa iväg. På Gran Canaria bodde vi i Puerto Rico som ligger på södra delen av ön. Den delen är mest solsäker men landskapet där är torrt och kargt. I centrala delarna av ön är växtligheten frodigare och på norra delen vilken vi inte besökte lär växtligheten vara frodigast. Vårt mål med resan var att vandra, sola, bada och äta god mat. Jag hade även ett lite eget inofficiellt mål att ta ett par bilder.
Den första vandringen gjorde vi strax utanför Puerto Rico. Eftersom jag var osäker på min form efter influensan tog vi hyrbilen uppför en backe till en platå där vi sedan gick en kort runda. På vägen till bilen mörknade himlen inåt ön och solen belyste landskapet.
Nästa utflykt blev till ett stort område med sanddynor i Maspalomas. Det återkommer jag till i ett senare inlägg. Missa inte detta. Därefter styrde vi kosan inåt land till en klippa kallad Roque Nublo. Vägarna till inlandet är bra men krokiga. Det är cirka fyra mil från Puerto Rico och det tog oss en och en halv timma att köra dit (utan fotostopp). När vi närmade oss såg vi moln glida över de branta bergskamrarna. Äldsta dottern såg fram emot att få gå i molnen. Väl framme var allt en enda vit blöt sörja. Vatten avsattes på tallskogens barr och vinden gjorde sedan att det regnade ner på oss. Temperaturen visade fem grader. Framme vid vårt mål på artonhundra meters höjd var allt fortfarande vitt men vi började ana en ljusning i molntäcket. Efter ett tag öppnade sig en lucka i molntäcket och en bedårande utsikt visade sig. Tack vare vinden slöt sig molnen och öppnade sig igen under en period vilket var väldigt intressant. Så småningom försvann molnen helt.
Det flesta vandringar gjorde vi på morgonen och förmiddagen. Fördelarna med det var flera. Vi slapp köra om en massa cyklister som tränade på vägarna upp i bergen, få mötande bilar, det var lätt att hitta parkering när en var först på plats, underbart att komma hem till altanen på eftermiddagen och sola samt ta sig ett dopp i poolen.
Ett par gånger vandrade vi dock på eftermiddagen och vid nedanstående tillfälle lyste solen fint på bergen när vi kom tillbaka till bilen efter turen.
Tro det eller ej man jag har gjort en liten trendspaning. Den senaste tiden har jag märkt att inom naturfotografin har det dykt upp grupper av fotografer som har något mer gemensamt än naturfoto. Det första jag lade märke till var en utställning som heter ”48 kvinnliga naturfotografer” där fotograferna har kvinnligt kön som gemensam nämnare. Därefter kom Young Nordic Nature Photographers vilka visar sina bilder på http://y-nnp.com/ och har en ung ålder gemensamt. Den här helgen har sextio kvinnliga naturfotografer som är medlemmar i BIOFOTO premiär på sin utställning ”SIXTY CHICKS * WILD PICS” på Naturfotodagen i Västerås. Dessa utställare har kön och BIOFOTO gemensamt.
En kan fundera på vad motsvarande utställning med manliga fotografer skulle kunna heta. Jag slog upp chicks i Google translate och det översattes till kycklingar. Lite speciellt eftersom kycklingar inte säger något om kvinnligt eller manligt kön. Ett ord istället för kycklingar men med manligt genus kan vara tuppar. Då kan utställningen heta ”SIXTY COCKS * WILD PICKS. Om jag ska komma på en namn på en utställning med könsneutrala fotografer måste jag ta till det lite mesigare svenska språket, ”SEXTIO HENS * VILDA BILDER”. Kanske kommer naturfotografer med samma religion haka på trenden. Om till exempel medlemmar i Frälsningsarmén har en utställning kan den heta ”SIXTY SOLDIERS * WILD SHOTS” eller om fotografer med samma sexuella läggning visar upp sina bilder ”SIXTY S&Ms * WILD HITS”.
Det är kul när naturfotografin utvecklas och det bildas nya grupperingar som inte till större delen består av gubbar. Dessa nya grupper kan stötta och stimulera sina medlemmar till att visa upp sina bilder. Men jag vill inte väga in vilken grupp en fotograf kommer från när jag betraktar en bild. Då vill jag att innehåll, form, känsla och mina referenser ska styra min upplevelse.
Ett motiv som kan varieras på många olika sätt är träd. Ett eller flera träd, med löv eller utan löv, döda eller levande och så vidare. Ett ensamt träd är nog det mest klassiska motivet.
Jag hade önskat mer frost på det här ensamma trädet. Motivet ligger nu i min minnesbank med motiv och om rätt förhållanden infinner sig en dag kanske jag gör ett nytt försök.
Alla goda ting är tre heter det och just tre träd fungerar bra.
Ek tillhör enligt mig ett av de vackraste och mest intressanta träden. I Västra Tunhem vid Hunneberg finns ett område med fina ekar. Dessa träd är populära motiv bland traktens fotografer. Under årtusendena har det förmodligen tagits miljontals bilder på ekarna.
Förra helgen åkte jag till Ramsvik och kom dit innan solen gick upp. Termometern visade ett par minus och det blåste en kall vind på morgonen som så småningom bedarrade något. När jag hade fotat klippor och jättegrytor och skulle återvända till bilen för att äta mina medhavda frukostmackor upptäckte jag ett område med ilandblåst tång. Tack för det stormen Helga! Det var ett nytt motiv för min del och några timmar spenderades bland tången. Plötsligt insåg jag att nu var kvällsljuset inte långt borta. Därför fortsatte jag med motiv som klippor och vatten tills solen gått ned. Sedan återvände jag till bilen och åt en något försenad frukost.
I mitten av september åkte jag till Italienska nationalparken Gran Paradiso. Den ligger i alperna i nordvästra delen av landet. Här finns bland annat Italiens högsta berg, 4061 meter över havet, som också det heter Gran Paradiso. Mitt mål med resan var att se och fotografera, för mig, nya vilda djurarter och ett storslaget landskap. Djuren var framför allt stenbock, gems och murmeldjur. I parken finns även andra djur som till exempel hare, rådjur, rödräv och varg.
Gems
Parken har funnits sedan 1922 och besöks främst av vandrare och klättrare. Jag såg inte någon annan turist som såg ut att vara där bara för att fotografera. Dessutom träffade jag inte på någon annan nordbo under de tio dagar resan varade. På hotellen och alpstationerna (rifugios) kunde några i personalen lite engelska. På campingen i Lillaz, där jag bodde fyra nätter, kunde kvinnan som hade hand om stället inte ett ord engelska och jag kunde inte ett ord italienska. Det gav åtminstone en äkta utlandsupplevelse.
Gems
Djuren höll till på ganska hög höjd. Dalarna ligger på knappt tvåtusen meter och där såg jag bara murmeldjur utom vid ett tillfälle då jag hade tur att se en liten flock gems som för ovanlighetens skull var ganska orädda. Övriga djur såg jag när jag vandrat upp till 2500 – 2700 meters höjd och enligt vad andra berättade var de flesta djuren ännu högre upp. Kanske var det därför jag inte såg så många djur som jag hade räknat med.
Gems
Gemsen var väldigt försiktiga. Redan på 150 meters håll kunde de springa iväg om de upptäckte en människa. I terrängen över trädgränsen blev det därför svårt att komma nära dem.
Enda tillfället då jag kunde studera och fotografera gems utan att de sprang iväg.
Kanske vandrar gemsen periodvis utanför parken och blir jagad där eller blir de kanske bortdrivna av bönder som har sina får och getter högt upp i alperna. Det liknade lite förhållandena i svenska fjällen där en liten priviligierad skara samer håller massor av tamrenar som betar ner och utarmar markvegetationen. Överallt fanns det flockar med får och getter, även i de områden där jag var som högst upp på 2700 meters höjd. Parken har stenbocken som symbol men det hade varit mer korrekt och ärligt att ha en tamget som symbol.
När jag hade vandrat upp tusen meter från dalbottnen var det ytterligare tusen meter upp till topparna runt omkring mig. Naturligtvis blev det massor av bilder på alper. Det finns utrymme för rensning bland alpmotiven så småningom.
Utsikt över Cognedalen med parken Gran Paradiso på vänster sida om dalen.
Murmeldjur
Murmeldjur fanns lite varstans. De gillade sydsluttningar med stenskravel och gräs. Även de var mycket försiktiga. Jag hade förväntat mig att de som höll till nära leder skulle vara vana och orädda för människor eftersom djuren ser vandrare med jämna mellanrum. På ett ställe verkade murmeldjuren lite mer tolleranta och där spenderade jag några timmar. Annars gav de oftast ifrån sig ett högt varningspip och försvann ner i sina hålor.
Lammgam
Vid ett tillfälle hade jag turen att se en lammgam under en halvtimmes tid. Den flög utmed alpsidan och emellanåt vilade den på någon sten. Vid två tillfällen passerade den över mig. Lammgamen har ett vingspann på 235 – 275 centimeter att jämföra med havsörn vars vingspann är 200 – 245 cm.
Stenbock
De djur jag helst ville se var stenbockarna med sina maffiga horn. Under tio dagar såg jag tyvärr stenbock endast på ett ställe under två dagar. De ska vara vanliga och höll antagligen till högt upp där det inte gick tamdjur.
Stenbock
De stenbockar jag såg var precis så orädda som jag förväntat mig. Man kunde röra sig sakta och sitta i närheten av dem utan att de verkade särskilt oroade.
Stenbock
Den timmen när jag satt tjugo meter från den fina stenbocken var höjdpunkten på hela resan. Den lade sig ned i sluttningen och idisslade. Bergen runt omkring oss gav en fin inramning och härlig frihetskänsla. Det var värt varenda steg uppför och varenda svettdroppe för att få uppleva detta. Den låg kvar när jag vandrade tillbaka till alpstationen för att äta en trerätters middag.
Vid Fisketången, nära Kungshamn, finns just nu en grindval. Den simmar runt runt runt, samma varv hela tiden. Man tror att den inte mår bra och därför har uppsökt grunt vatten. Trots att den höll sig på samma plats var den svår att fotografera, speciellt om jag ville få med andningshålet på bild. Det var svårt att förutse var på varvet den skulle dyka upp och när den gjorde det såg jag inte utandningshålet särskilt lång stund. I början försökte jag fota genom att titta precis ovanför kameran och sedan snabbt förflytta ögat till sökaren när valen dök upp. Då lyckades jag bara få bild på ryggfenan. Därefter bytte jag från mitt teleobjektiv till 70-200 zoom och försökte med handhållen kamera. Det gick inte mycket bättre. Till slut bytte jag tillbaka till teleobjektivet på stativ och provade att inte titta i sökaren alls. Jag bara siktade så bra jag kunde och när valen dök upp flyttade jag kameran snabbt och tryckte av utan att som sagt se i sökaren. Massor av bilder blev naturligtvis dåliga men jag lyckades få med utandningshålet på några. Bästa platsen var att stå på en lång flytbrygga vilken gungade dels på grund av vågor och att det var många valskådare som gick på bryggan. Detta gjorde att jag ville ha korta slutartider för att undvika skakningsoskärpa.
