Årets semester avslutade jag och min fru med en veckas vistelse på Höga Kusten i Ångermanland. Det var vårt första besök i området och vi visste på förhand att vi inte skulle hinna se mer än en liten del av allt fint man kan se där. Vår plan var att vandra dagsturer i naturområden och besöka några små kustsamhällen.
Herrestaberget vid Docksta
På kvällen installerade vi oss i en stuga i Docksta som vi bokat för hela veckan. I området runt Docksta finns ett flertal berg att gå upp på och njuta av fina utsikter. Det mest kända berget är Skuleberget. Vi mjukstartade med en tur runt Herrestaberget som låg nära stugan. När vi rundat berget kom vi till en fin utsiktsplats där vi såg västra delen av Docksta och bortom Gällstasjön reste sig Skuleberget.
Utsikt över Docksta från Herrestaberget
På väg ner gick vi genom Herrestabergets naturreservat, en vacker skog på den branta östsidan av berget. Vi vandrade sedan genom Docksta och vidare till stugan i Sätra.
Vi brukar fira midsommar i sommarstugan i Halland och i år var inget undantag. Däremot var det bara jag och min fru som firade där i år vilket kändes lite ovant. Vår tradition är att först äta sill och potatis med jordgubbar till efterrätt, sedan gå till ett midsommarfirande i närheten och dansa(läs fotografera) runt midsommarstången samt gå poängpromenad och till sist avsluta med att grilla på kvällen.
Allmänt Midsommarfirande
Jag vet inte hur länge det allmänna firandet med bland annat dans, poängpromenad och fiskdamm har hållit på, men det fanns redan när jag var en liten pojke för drygt femtio år sedan. Ett år var det tävling i att gå på styltor, vilket jag blev väldigt fascinerad av. Efteråt frågade min pappa om han fick köpa ett par av styltorna, vilket han fick och så småningom lärde jag mig att gå på dem. Jag övade så mycket att jag till slut kunde hoppa runt på endast en stylta. Styltorna finns kvar och de kommer fortfarande fram då och då.
Tyvärr finns inte det mångåriga firandet kvar. De eldsjälar som tidigare arrangerat firandet år efter år har blivit gamla eller gått bort. Till sist ställdes det in. Sedan några år tillbaka samlas alla som vill och gör en fin midsommarstång dagen före midsommarafton.
Förr var det tradition att männen i byn bar fram midsommarstången ackompanjerade av spelmansmusik, reste den och säkrade stången innan dansen skulle börja. Det verkade vara lite av ett hedersuppdrag att få vara med bland de som reste stången, därför blev jag glatt överraskad när jag ett år blev tillfrågad. Givetvis svarade jag ja. Efter det året har det traditionsenliga firandet vart inställt och kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över, när en sommargäst behövde kallas in för att resa stången.
Experimentell fotografering
I år var det ovanligt mycket knott vid stugan och vi ruckade därför ännu mer på traditionerna genom att grilla mitt på dagen och äta sill med potatis på kvällen istället. Midsommarafton hade vi inlett med en löprunda eftersom vi tänkte att det skulle förmodligen inte vara läge för träning efter grillvinet och inte heller efter snapsarna(Linie Aquavit) till sillen. Mellan gillmaten och sill med potatis gick vi en lång promenad. Min fru fotade sju sorters blommor och jag experimenterade med att röra kameran samt ibland zooma med långa slutartider.
ICM zoom effect
Denna typ av fotografering brukar förkortas ICM på engelska vilket står för ”Intentionell Camera Movement”. Vilket kan översättas till Medveten Kamerarörelse och skulle kunna förkortas MK som i Canon EOS 5D MK IV. 🙂
ICM Intentionell Camera MovementICM Intentionell Camera MovementICM Intentionell Camera MovementICM Intentionell Camera MovementICM Intentionell Camera Movement
Under Kristi himmelfärdshelgen besökte jag och min fru min mamma och bodde över hos henne för första gången sedan pandemin tog sin början. Mamma hade fått två doser vaccin och vi hade fått en. En kväll och en morgon passade jag på att turista i området där jag växte upp, nämligen Torup i Halland. I samhället finns två fina sjöar Prästgårdssjön samt Sjögårdssjön, i utkanten finns ett vattenfall och ett utsiktstorn.
Bosgårdsfallet
Fallet ligger nära vägen som går till Falkenberg precis där bebyggelsen tar slut. Där har det legat både såg, kvarn och småindustrier som drevs av ett kvarnhjul. Alla byggnader är borta numera men gamla stengrunder finns kvar. Där har bland annat tillverkats stenkulor och jag minns att jag hittade sådan kulor där som barn.
Bosgårdsfallet i TorupBosgårdsfallet i Torup
Sjögårdssjön
Sjön ligger mitt i samhället. I den har jag fiskat och badat massor av gånger. Jag fångade abborrar och braxen där som ung pojke. Badade gjorde jag också, både avsiktligt med badbyxor på och oavsiktligt med vanliga kläder på. Jag och min kompis Anders drattade i ett antal gånger av misstag. Vid ett tillfälle när Anders råkat blöta ner kläderna var vi oroliga för vad hans mamma skulle säga och vi försökte därför torka hans byxor med en cykelpump, vilket så klart var lönlöst. På vintrarna åkte jag skridskor och spelade bandy på sjön.
På morgonen, innan solen gått upp, stannade jag till ”framme” i samhället. När jag bodde där sade vi alltid att vi skulle ”gå fram” när vi skulle till Torups centrum. Det berodde nog på att det var och fortfarande är ett litet samhälle och det kändes inte som ett centrum. På en gräsmatta vid sjön spatserade en igelkott när jag gick ner till en brygga vid Torups Gästgivaregård.
Sjögårdssjön i TorupSjögårdssjön i Torup
Ramnåsberget
När en åker mot Rydöbruk från Torup ligger Ramnåsberget på höger sida om vägen. Jag tänkte att det kanske kunde vara fint med dimman som bäddade in landskapet. På berget finns ett utsiktstorn som gör det möjligt att komma upp över skogen och se milsvida omkring. En ser även en del av Torup och framför allt kyrkan. När jag kom upp i tornet var det bara översta delen av kyrktornet som stack upp över dimman och talade om var den låg. Istället för att fota det nätt och jämt synliga kyrktornet tog jag en bild mot norr där delar av skogen skymtade genom dimman.
Utsikt från Ramnåsberget i Torup
När solens strålar började värma slog sig en duva ned på räcket högst uppe på tornet. Den satt där ett tag och det såg ut som om den ville värma sig i solen. Duvan brydde sig inte om mig och när den verkade nöjd flög den iväg och försvann ner i dimman långt borta.
Lövskog sedd från utsiktstornet på Ramnåsberget
Jag gick ner från tornet och in i en bokskog som ligger söder om tornet. Som liten lekte jag ofta i skogen och ibland gjorde jag lite längre utflykter. En sådan tur var till Ramnåsberget och framför allt till bokskogen. På den tiden fanns inte utsiktstornet, det byggdes långt senare. Men bokskogen fanns som sagt och det var ett trevligt återseende.
Bokskog på Ramnåsberget, Torup, Halland.Bokskog på Ramnåsberget, Torup, Halland.
De senaste dagarna har det regnat och blåst mycket här i Bohuslän. Hård vind gillar jag eftersom den kan erbjuda intressanta motiv. Däremot är regn i kombination med hård vind inte så lockande att fotografera i men det kan såklart bli bra bilder i sådant väder också. Generellt tycker jag att det bästa vädret och den bästa årstiden är den som är just nu, oavsett väderlek och tid på året. Sedan jag började fotografera fyrtio år sedan har jag inte haft någon period då lusten att fotografera har avtagit och jag fotar ungefär lika mycket året om.
Under vinterhalvåret jobbar jag dock oftare med bilder i datorn än under sommarhalvåret. Då händer det att jag tittar tillbaka på bilderna från den gångna sommaren. En sommarnatt i augusti passerade ett åskoväder över sommarstugan. När det slutat regna tog jag bilen och åkte ner till dammen. På håll syntes ovädersmoln som någon gång emellanåt lystes upp av blixtar utan att det hördes några knallar. Jag försökte ta bilder när blixten lyste upp molnen och det blev många bilder utan blixtljus. På två bilder lyckades jag få med ljuset från en blixt. En fladdermus svepte över vattenytan i sin jakt på insekter och natten var nästan tom på ljud.
Innan jag åkte åter till stugan tog jag några bilder på natthimlen som tack vare regnet var ovanligt klar för årstiden. I nedre delen av bilden skymtar ljusen från den lilla byn där stugan ligger.
Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.
På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.
Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.
Abiskojokk med Peter i förgrunden. Foto: Cecilia Corin
Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.
Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.
Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?
Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De ”vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.
Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.
Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.
Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.
Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: ”-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.
Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.
Sälkastugorna
Drakryggen
En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.
Fjället Madir vid Singistugorna
Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.
Sälkaglaciären
På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.
När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.
Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.
Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.
Tolpagorni
Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.
Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.
Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.
Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.
I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.
På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.
Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.
Plötsligt uppstod ett behov av en paus i förberedelserna inför min dotters student. Just nu är det städning. Jag letade upp en bild från Sumpafallen i Halland tagen tidigare i vår och bildbehandlade den i Camera Raw. Därefter gjordes slutskärpning i Photoshop och ovan ser du resultatet. Nu ska jag fortsätta med att städa en toalett. Jippi! : -)
För femton år sedan stannade jag och min fru Sassa till vid Skäralid när vi var på väg till Österlen i Skåne. Vi vandrade en led genom en vacker bokskog och åkte därefter vidare till Österlen. Ända sedan den gången har jag haft planer på att åka till Skäralid och Söderåsens Nationalpark för att fotografera. Förra veckan blev det så äntligen av.
Den sista morgonen låg dimman tät i Skäralid där jag bodde. Då åkte jag till utsiktsplatsen Kopparhatten varifrån man ser ut över östra delen av en sprickdal vilken tar sin början vid Skäralid och sedan skär genom åsen ett par kilometer mot väster. Solen hade ännu inte gått upp när jag kom fram till utsikten. Uppe på åsen var luften klar. Dimman låg vit över slätten och ur den stack det upp skogsridåer. Jag började fota innan solen gick upp och fortsatte tills den stod en bit över horisonten. Under en kort stund strax efter att hela solen visat sig lyste dess strålar upp den övre delen av dimman och skapade ett magiskt ljus.
När ljuset inte längre var lika intressant vid Kopparhatten åkte jag ner till Skärdammen och tog bilder på ett par sångsvanar som håller till där.
Sedan var det dags för frukost. Eftersom jag redan ätit frukost vid dammen en morgon tidigare i veckan for jag tillbaka till Kopparhatten. Där intog jag frukost och passade på att verkligen ta in den härliga vyn över den bokskogsklädda dalen.
Ibland kan jag undra hur många bilder fotografer har tagit på vissa speciellt populära motiv om man skulle summera samtliga bilder tagna där. Skäktefallet vid foten av Halleberg, i närheten av Vargön, är just en sådan plats. Kan det vara tiotusen, hundratusen eller möjligen miljoner bilder tagna där? Jag har varit vid vattenfallet ett otal tillfällen men det var länge sedan nu jag var där senast och därför var det ett kärt återseende igår då det blev en kort tur dit direkt efter jobbet.
Hela dagen hade varit mulen men yr.no hade lovat sol en timme innan solen skulle gå ner. Det var fortfarande gråmulet när jag parkerade bilen inte långt från fallet. Efter ett klädombyte och en fin promenad var jag framme vid fallet. Blåsipporna blommade fortfarande och regnet dagen innan hade fyllt på fallet med vatten. Ännu hade inte solen visat sig och jag började tvivla så smått på yr. Men efter att jag fotograferat en liten stund var det precis som om yr viftade med en trollstav och vips sken solen på berget med fallet.
Det nya fotoåret inledde jag med en fotograferingstur till Gaddesanda vid Vänern. När jag var där förra gången bestod motiven mestadels av klippor. Nu hittade jag intressanta mönster i sand. I ovanstående bild har strukturen på sjöbotten uppstått när regnvatten fört med sig sand från stranden ut i vattnet. Jag använde ett polariserande filter för att minska reflexer i vattenytan och på så sätt göra vågmönstret på botten mer synligt. För att det ska gå att ta den här typen av bild behöver man även ha vädret på sin sida, det får inte vara vågor på sjön.
Hoppas alla får ett bra år 2014 och må ljuset vara med er!
Vissa människor påstår att livet inte är en tävling men det är nog inte fotografer som säger så. För en fotograf gäller att den som tagit flest bra bilder när den dör vinner! 🙂
