I år har det blåst kraftiga och byiga nordostvindar i Uddevalla vid två tillfällen. Det första tillfället var den 1:a juli och det andra tillfället var den 26:e augusti. Där jag bor är det framför allt vindar från norr och öster som märks. Även om jag bor ganska nära havet märks inte västliga vindar särskilt mycket i området där mitt hus är beläget. Det beror på ett höjdparti som ligger mellan huset och havet. Dessa två blåsiga dagar var arbetsdagar och när jag skulle äta lunch satte jag upp kameran på baksidan av huset. Med hjälp av en fjärrutlösare kunde jag ta bilder sittandes vid matbordet medan jag åt min lunch.
Bilder från 1:a juli
Jag använde döda träd i bilderna eftersom jag ville ha några detaljer skarpa. Ovan är det en död tall och nedan är det döda almar.
Bilder från 26:e augusti
Jag testade att göra en bild i svartvitt och då framträder de döda träden mer.
För drygt två veckor sedan gjorde jag och min fru en dagsutflykt till Kinnekulle. Vi åkte till Hjälmsäter och tittade på Guckusko, på Munkängarna njöt vi av vacker skog med en matta av Ramslök och på Österplana hed tittade vi på Sankt Pers nycklar och Gullviva. Endast en del blommor på Guckuskon hade slagit ut och ytterst lite av Ramslöken blommade medan Sankt Pers nycklar och Gullviva blommade för fullt. I år var blomningen senare än när jag var på Kinnekulle första gången vilket antagligen berodde på den kyliga majmånaden vi har haft.
Det regnade mycket förra helgen i Uddevalla. På väderleksprognosen såg det ut som att det skulle hålla upp på kusten på söndag eftermiddag. Min plan blev därför att fota trifft och förhoppningsvis få med en himmel med ovädersmoln i bakgrunden.
Fotograf i regn
När jag kom ut till havet regnade det trots att himlen var blå en liten bit ut över havet. Jag satt kvar i bilen och ringde min äldsta dotter och pratade med henne i en halvtimme. Sedan verkade det som att regnet skulle lätta. Jag satte på mig regnkläder och strosade iväg mot stället där trifften växter. När jag var nästan framme såg jag ett stativ som stod en bit bort på klipporna. Snart skymtade även en fotograf iklädd en poncho. Han satt på en sten och väntade på att det skulle sluta regna. Vi hade en trevlig pratstund innan regnet upphörde helt och vi satte igång att fota.
Fel val av bländare
Jag började med mitt vidvinkel och letade upp en plätt där det växte extra mycket trifft. Hade stativet med kameran nära marken för att få plätten med trifft i förgrunden och himlen med ovädersmoln i bakgrunden. Tyvärr valde jag en för stor bländare och när jag kom hem såg jag att jag inte hade skärpa på trifften som var närmast kameran. Onödigt och klantigt. Det förstörde hela bilden. Jag hade kunnat välja en mindre bländare eftersom det inte blåste särskilt mycket precis efter regnet. Sedan tog jag andra alternativ där jag inte var lika nära trifften i förgrunden men de blev inte lika bra.
Bilden ovan blev inte lika bra som de bilderna där jag hade kameran nära marken. På de bilderna trycktes trifften ihop och den såg ut att växa tätare. Dessutom blev det en tydlig förgrund med en plätt tätt växande blommor. De bilderna får jag ta om något annat år och göra rätt.
Klippor och trifft
Jag tog även bilder på klippor omgivna av trifft samt trifft omgivna av klippor.
Kort skärpedjup
Jag hade med mig ett normalobjektiv. Det har brännvidden 50 mm samt bländare 1.4 och jag provade att ta bilder med kort skärpedjup. En stund efter regnet ökade vinden något och då kunde jag använda korta slutartider tack vare en stor bländare. Jag testade bländare 1.4, 1.8 och 2.8. Den sistnämnda var nog bäst men nedanstående bilder är tagna med 1.8 då de blev bildmässigt bäst.
Stenansikte
Jag kikade även efter mönster i klipporna. På ett ställe kunde jag med lite god vilja se ett ansikte med ögon, en trubbig näsa och en sned men glad mun.
Så är nu våren här. Instagram och Facebook svämmar över av bilder på orrspel samt tjäderspel och jag tänker ”inte en tjäder eller orre till för då kräks jag”. Det är säkert fantastiska upplevelser naturen bjuder på när dessa fåglar spelar och jag förstår att många vill dela med sig av fina bilder. Jag har endast fotat spelgalna tjädrar och rackelhanar än så länge. Så småningom kanske även jag ligger i ett gömsle och fotar spelande fåglar på våren och lägger ut bilder.
Andra exempel på vanliga vårmotiv är blåsippor och vitsippor. Även om jag har fotograferat dessa sippor nästan varje vår i 40 år så är det svårt att motstå och varför skulle jag det. Jag tycker fortfarande det är kul trots att jag annars inte är särskilt intresserad av blomfotografering. Varje årstid är lika intressant för mig men när våren och den första värmen kommer är det svårt att motstå motiven. Den senaste tiden har dock värmen lyst med sin frånvaro. En fördel är att våren dröjer kvar lite längre och allt slår inte ut på en gång.
Det är svårt att variera bilder på vitsippor när en har fotograferat länge. Några nydanande bilder lär det inte bli då det redan finns miljarder fina vitsippebilder tagna av duktiga fotografer. Men det spelar ingen roll, så länge en tycker det är roligt ska man hålla på.
Soliga dagar kan skuggor av träd utnyttjas för att skapa ett mönster i bilden.
I bilderna nedan har jag använt ett 35 mm objektiv med kort skärpedjup för att lyfta fram en blomma och få med mer av miljön runt omkring.
För att ta bilder där sipporna ser ut att sträva upp mot ljuset behöver en ha kameran ända nere på backen. Då uppstår ett dilemma. Var kan en lägga sig ner utan att platta till en massa fina sippor?
Jag brukar hålla koll på bakgrunden. Oftast blir det bättre om blomman hamnar mellan två stammar. Jag tycker det är störande om en tydlig stam i bakgrunden är precis bakom blomman.
I dessa bilder har jag använt ett 180 mm makro-objektiv och fotograferat genom havet av sippor, vilket kan ge en mjuk känsla.
Här har jag rört kameran för att få rörelseoskärpa.
Jag kommer säker fotografera vitsippor i backarna även nästa år och ta bilder som liknar de jag redan tagit. Men vad spelar det för roll?
Kanske lägger jag även ut vitsippsbilder på Facebook eller Instagram, vilket kan få en och annan fågelfotograf att bli lite illamående. 🙂
Den senaste tiden har medierna matat oss med hemska bilder och historier från Brasilien där regnskogen brinner på många platser. Det är givetvis tråkigt att regnskog brinner men samtidigt har Brasilien otroligt mycket mer urskog kvar jämfört med Sverige. Trots att vi bara har några få procent ursprunglig och orörd skog kvar avverkas alltjämt sådan skog i vårt land. Det är en skam för oss svenskar när vi ondgör oss över Brasiliens hantering av sin regnskog när vi redan har förstört nästan all vår egen skog. Varför är det så lätt att blunda för det som händer här och samtidigt förfasa sig över något som händer långt borta. Kan det bero på att skogsnäringen i Sverige länge har varit en stor exportvara och genererat många arbetstillfällen vilket direkt eller indirekt varit positivt för alla svenskars levnadsstandard. Det verkar vara mycket enklare att ha synpunkter på avlägsna länders miljöpåverkan vilket inte påverkar vår egen levnadsstandard och samtidigt sticka huvudet i sanden när det gäller Sveriges påverkan eftersom den ger oss ett högre materiellt välstånd. Egentligen borde det vara tvärt om. Vi skulle ha större anledning och möjlighet att värna vår egen natur jämfört med natur långt borta.
I somras bilade jag och en del av familjen från Uddevalla till Åre i Jämtland. Det var en deprimerande resa genom ett landskap bestående av nästan 100% monokultur. Industriplantage, industriplantage, och åter industriplantage i olika stadier var det jag upplevde på den resan. Mellan kalhyggen och tätskogar fanns en och annan myr som varit för sank för skogsbruket samt åkrar med olika typer av monokulturer. De som påstår att Sveriges natur är fantastisk blundar nog för 95% av landets yta. Jag förstår varför utländska turister besöker våra städer men varför många turister besöker monokulturlandsbygden Sverige är för mig en gåta. Är det för att uppleva de få procent av landsbygden som är någotsånär orörd? Förmodligen.
Jag tycker det är bra när det skapas jobb och välstånd i Sverige, därför är det bland annat bra med ett inkomstbringande skogsbruk. Men jag skulle önska att vi hade haft råd med att spara mer urskog än vi har gjort. Jag förväntar min inte att enskilda skogsägare eller skogsbolag ska spara urskog däremot är jag mycket besviken på att vi gemensamt genom staten inte har satsat mer på att bevara orörda skogar. Jag tycker även att det är lite konstigt att inte några av landets mest förmögna människor köpt in urskog och skyddat i all framtid i ”sitt namn” för att bli ihågkomna för framtiden.
Jag tycker väldigt mycket om gamla skogar men tyvärr känner jag endast till några få i sydvästra Sverige där jag bor. De är inga urskogar utan mer naturskogar som vuxit upp där det för drygt hundra år sedan var så kallade utmarker, betade av kreatur. Dessa naturskogar utgör nog inte ens en promille av den totala arealen med industriplantage i sydvästra Sverige. Det är med blandade känslor jag vandrar och fotograferar i en sådan naturskog. Dels för att den är så vacker men också för att den är så extremt ovanlig.
Motiv som särskilt lockar mig är gamla om kullfallna mossbeklädda träd. Dels för att de haft ett naturligt långt liv innan de föll omkull och sedan ligger på marken under lång tid och minner om ett mäktigt träd som levt ett helt liv. Inga träd i industriplantagerna får leva ett helt liv, då har de inget ekonomiskt värde.
I somras besökte jag en naturskog tidigt på morgonen. Det hade regnat under natten och det duggregnade lite till och från på morgonen. Ett perfekt väder för fotografering i skogen. Naturskogen ligger en bit från det ställe där en lång skogsbilväg tar slut och inne i skogen brukar inga andra ljud höras än skogens egna ljud. Denna morgon var dock ett undantag. Det hemskaste ljud man kan tänka sig höra i en naturskog hördes inte långt borta. Det var ljudet av supereffektiva skogsmaskiner, maskiner som kan hugga ner en stor plantage på bara en dag. Jag gick mot ljudet och precis där naturreservatet tog slut började ett nytt kalhygge. En skogsmaskin fällde gran efter gran i rask takt och en annan maskin samlade upp stockarna.
Numera hörs och skrivs det om hur läkare skriver ut vistelse i natur, då främst skog, på recept. De flesta som vistas ute i naturen känner nog av dess läkande förmåga och även forskning har visat att naturen påverkar oss människor positivt. Men hur kan läkare skriva recept på något som nästan inte finns.? En plantage ger inte samma positiva effekt som en naturlig skog och riktiga skogar är extremt sällsynta, åtminstone i södra och mellersta Sverige där det bor flest människor.
I helgen som gick smög sig temperaturen ner under nollsträcket här i Uddevalla. På lördagen åkte jag ut med kameraten och försökte hitta motiv med frostnupna löv. Det fanns gott om frostiga löv på marken som nyss fallit av träden. Det svåra var att hitta några extra intressanta löv. Innan man börjar fotografera på ett ställe är det bra att ta en ordentlig titt innan man sätter igång. Det är trist om man efter en stund upptäcker ett jättefint motiv med ett tydligt avtryck från ett stativben mitt i motivet.
Snart dök det upp ett mer spännande motiv än frostbitna löv. Nedanför en klippbrant hade droppande vatten frusit till is på marken. Löv och kvistar var glaserade av fruset vatten. Det droppade och skvätte vatten vilket gjorde fotograferingen lite besvärlig. Plastkassen som alltid finns med i ryggsäcken kom till användning för att skydda kameran och objektivet. Ett makroobjektiv med brännvidd 180 mm gjorde att jag kunde hålla ett visst avstånd till ”duschen” för att själv inte bli alltför blöt. Efter en timme började jag frysa om händer och knän. Det var nog första gången under denna höst som jag frusit. Det kändes härligt att därefter tillbringa lördagkvällen och söndag förmiddag på spa med varma bad och varm bastu. Efter spa-vistelsen åkte jag givetvis tillbaka till isen och då hade jag på mig knäskydd i neopren för att skydda mina knän från markkylan.