Fjällvandring – ett kärt återseende

När jag var ung vandrade jag i fjällen nästan varje sommar. Dels tillsammans med olika fiskekompisar, dels tillsammans med min fru. Ett område som jag besökte några gånger för 40 år sedan har jag varit sugen på att återvända till igen. I och med att jag har tränat mycket orientering de senaste åren har tanken väckts att passa på när min fysik fortfarande är god. Dessutom har jag bantat min packning mycket sedan sist jag vandrade. Förr vägde min packning runt 25 kilo när turen inleddes och nu vägde den 15 kg.

Under senvåren 2023 genomförde jag en vandring med två övernattningar i tält för att prova och lära känna den delvis nya utrustningen. I månadsskiftet juli/augusti 2023 blev det så äntligen av. Åtta dagar med vandring, flugfiske och fotografering.

Dag 1 – vandring till lilljokken

Det började med att jag inte hittade leden och yrade runt i ett stugområde. Med facit i hand var det tur eftersom himlen öppnade sig och regnet vräkte ner innan jag fann leden och hade lämnat de sista stugorna. Jag tryckte mig tätt intill en igenbommad stuga tills ovädret gett med sig.

Två timmar senare lyste solen från en blå himmel.

Mitt första mål var ett sammanflöde av två små jokkar som låg drygt en mil bort. För fyrtio år sedan var leden inte namngiven och vi mötte få andra vandrare då. Nu hade den fått ett namn och jag hade därför räknat med att se många fler vandrare den här gången.

Mängden mogna hjortron utmed leden gav hopp om att det kanske fortfarande var få vandrare som använde leden.

Glädjande nog mötte jag inga andra personer den första dagen. Leden var lika otrampad och lika dåligt underhållen som förr i tiden.

Efter cirka en mils vandring vek jag av från leden och gick mot sammanflödet. Det var större och med mer vatten än jag mindes. Jag hade en ganska klar bild av var vi tältade förra gången men även där var minnet inte så bra. Då tältade vi nära lilljokken men nu hittade jag inte den tältplatsen. Istället slog jag upp tältet en bit bort men med sammanflödet inom synhåll.

Flugspöt tacklades och därefter betraktade jag fiskevattnet en tag för att se om det fanns några insekter och om någon fisk vakade, det vill säga åt insekter på eller precis under vattenytan. Tyvärr var det ont om insekter och vak. Jag knöt på en klassisk ”pheasant tail nymph” och direkt fick jag ett par öringar på två-tre hekto som jag försiktigt släppte tillbaka. Sen högg en betydligt finare fisk.

Två gånger försökte fisken gå ner i strömmen nedanför höljan. Det hade varit svårt att följa efter och därför var jag tvungen att sätta hård press på fisken. Det gjorde att den istället simmade in bakom videbusken längst till höger i bilden nedan. Där fastnade såklart linan. Jag minskade pressen, väntade och hoppades på att fisken själv skulle dra loss linan från busken. Det gjorde den båda gångerna vilket var väldigt turligt.

Så småningom kunde jag försiktigt bogsera in en vacker öring på grunt vatten. Där fotograferade jag den och lossade flugan. Jag blötte händerna i vattnet för att mina torra händer inte skulle skada öringens omgivande slemskikt. Sedan flyttade jag den långsamt till ett vattendjup som täckte hela fisken så att den kunde ha ryggen upp och var vänd mot strömmen. När den var vänd mot strömmen fick den hela tiden syrerikt vatten. Där höll jag den så pass länge att jag var säker på att den hade återhämtat sig. Det blev kallt om händerna i det kyliga vattnet. Ett tag betraktade jag öringen innan den simmade ut i höljan igen.

Det är viktigt för mig att släppa tillbaka fisk på ett så skonsamt sätt som möjligt. Jag försöker undvika att ta upp fisken ur vattnet och lossar kroken med hjälp av en peang, en långsmal tång som man kan sticka in i munnen på fisken. Med den får jag bra tag i flugan och kan trycka flugan i motsatt riktning som den sitter fast, vilket oftast är inåt i fiskens mun. Sedan stöttar jag fisken tills den har kommit över den värsta mjölksyran. Jag måste använda långsamma rörelser för att inte skrämma fisken, annars kan den bli rädd och simma iväg innan den återhämtat sig.

Lite längre uppströms sammanflödet fanns ett utlopp från en sjö. Där hade jag för fyrtio år sedan på en av de största fiskarna som hittills har tagit min fluga. På bilden nedan syns strömmen som utgjorde själva utloppet. Fisken gjorde som den ville. Den simmade ner en bra bit i selet och till motsatta sidan där det fanns ett gäng stenar, där lossade den.

Det blev några öringar i strömmen men ingen riktigt stor. Nedanför strömmen kom ett sel och därefter smalnade selet av. Där stannade jag lite ovanför det avsmalnande partiet. När min fluga gled över den smalaste delen blev det ett jätteplask i närheten av flugan. Fisken tog inte flugan utan jag tror snarare att den blev rädd. Det hade varit roligt att veta hur stor den fisken var.

Efter en god natts sömn och frukost följde jag lilljokken nedströms min tältplats. Jokken bildade ett sel där vattnet flöt stilla fram. Där simmade ett gäng halvkilos öringar och åt sporadiskt av insekter som låg på ytan. Jag bara njöt av synen. Det fanns ingen bra möjlighet att landa en fisk där. Det var cirka två meter djupt precis intill den höga strandbrinken.

Dag 2 – vandring till storjokken

Efter den lilla fisketuren nedströms tältplatsen återvände jag och packade ihop alla prylar i ryggsäcken. Sedan gick jag till leden och fortsatte min vandring på den. En kilometer senare korsade ett fyrhjulingsspår leden. Sådana spår fanns inte för fyrtio år sedan. De människor som åker fyrhjulingar i fjällnaturen måste sakna all känsla och omtanke för den. Vilken förstörelse! Spåren kommer finnas kvar tills nästa istid.

Leden gick parallellt med en sjö under drygt två kilometer. Halvvägs utmed sjön passerade jag två vandrare som hade tagit matrast nere vid sjön. Landskapet varierade mellan fjällbjörkskog och öppna myrar där jag stannade och åt hjortron på flera ställen. Solen sken och det var högsommarvärme. Jag lämnade den stora sjön bakom mig och efter någon kilometer skymtade en mindre sjö genom björkskogen. Snart skulle jag lämna leden och styra kosan mot storjokken. Leden passerade en liten jokk som rann ut i den lilla sjön, där pausade jag och åt lunch. Efter måltiden njöt jag en stund i solen. Då kom de två vandrarna jag sett förut. Jag satt tre meter vid sidan om leden men de såg mig inte, båda stirrade ner på marken. -Hej, sa jag, när de var i höjd med min plats. De hajade till, stannade och vi hade en trevlig pratstund, innan de gick vidare. Bland annat berättade de att deras tur skulle pågå i fyrtiofem dagar och genast kändes min åtta dagars tur inte särskilt lång.

Efter lunchrasten lämnade jag leden och styrde kosan mot nordost. Två kilometer bort hägrade storjokken. I området mellan mig och storjokken låg fem små sjöar. Jag tog sikte på en punkt på ett kalfjäll långt bort för att kunna hålla riktningen. Jag sökte mig till öppna myrar som var lättvandrade såvida det inte växte tät vide. Ett område var väldigt stenigt vilket jag rundade för att minimera skaderisken. I den typen av terräng är det ofta gott om håligheter i marken som kan vara svåra att upptäcka. Jag hade fiskat på ett flertal ställen i storjokken både uppströms och nedströms platsen som var mitt mål för dagen, men just här hade jag aldrig varit.

Jag tänkte tillbaka på den mörka kvällen i vintras då jag låg i sängen och tittade på satellitbilder och till min förvåning upptäckte ett kort parti med forsar i storjokken som såg helt underbara ut för fiske. Flera kilometer nedströms och uppströms flyter jokken stilla och i mycket djupa sel. Efter den upptäckten tog det flera timmar innan jag kunde komma till ro och somna.

Jag var spänd på hur det skulle se ut och framme vi storjokken kunde jag nöjt konstatera att det var ännu bättre än jag hade drömt om. Det var fem korta forsar med små lugna partier mellan. Men det var svårt att hitta en tältplats, till och med för mitt lilla enmanstält. Till slut fann jag en liten plan plätt högst upp på en liten kulle.

Fisket lockade men först tältresning och iordningställande av liggunderlag samt sovsäck. Därefter tog jag fram min lilla lätta fiskeryggsäck och flugspöt. Strax nedanför min tältplats mynnade den nedersta forsen i ett flera kilometer långt sel. På avstånd tornade stora regnmoln upp sig.

Det högg öringar på alla ställen där forsarna mynnade ut i lugnare partier. En öring rusade uppför forsen förbi mig utan att jag kunde rubba den i den starka strömmen. Sedan for den runt i poolen ovanför och rusade därefter ner för strömmen igen, förbi mig, ner i poolen där den tog flugan. Så småningom kunde jag ta in den, försiktigt lossa flugan och hålla den tills den simmade ut i storjokken igen.

Inga vak efter insekter syntes, vilket inte var konstigt eftersom det knappt fanns några insekter. Inte ens mygg som det vanligtvis brukar myllra av. Jag kan inte minnas att jag ens varit i närheten av så få mygg i fjällen som den här sommaren. Kanske var det en förklaring till att öringarna var ganska smala.

Molnen i öster mörknade mer och mer, samt kom sakta närmare. Men de rörde sig också norrut vilket gjorde att jag slapp det som såg ut som ett kraftigt ösregn.

När solen närmade sig horisonten var himlen nästan helt molnfri.

Mitt i natten kom kylan, dimman lyfte från vattnet och skapade magi.

Dag 3 – vilodag

Nästa dag vaknade jag upp till ännu en fin sommardag. Min frukost bestod av havregrynsgröt med knäckebröd och te. En typisk standardfrukost för mig i fjällen.

Kristallklart och väldigt gott vatten kändes lyxigt.

Överallt i strömmen var botten helt täckt av gröna alger.

På vägen till den översta forsen intog jag hjortron till frukost-efterrätt.

Ovanför den översta forsen fick jag några öringar. Nedströms gjorde jokken två kraftiga krökar. Där var det djupt och med riktigt stora stenar på botten.

I bortre delen av den andra kröken stod också några öringar.

På kvällen började jag fisket där forsen, nära tältet, mynnade ut i selet. Det dröjde inte särskilt länge tills en fin öring tog nymfen. Precis när jag närmade mig med peangen för att lossa flugan knyckte öringen till och den smala peangen spetsade fisken strax bakom gällocket. Så snopet och trist. Jag avlivade omedelbart öringen eftersom den antagligen inte skulle överleva.

Det blev ett kort kvällsfiske. Istället satte jag igång att rensa och tillaga fisken. I ryggsäcken fanns lite folie ifall det skulle behövas. En liten bit ifrån kanten, där forsen slutade, låg en stor hög med lagom stora pinnar. Troligtvis hade en vattenvirvel skapat högen vid högvatten. Pinnarna var kruttorra och det blev enkelt att göra upp eld och få till en fin glöd där fisken sedan stektes. Nedanför den högsta strandlinjen, intill pinnhögen, fanns en bra plats för elden. Efter nästa högvatten skulle inga spår efter elden finnas kvar.

Fisken smakade bra och jag blev proppmätt.

Dag 4 – vandring till övre delen av storjokken

Nästa dag packade jag ryggsäcken igen och vandrade vidare. Mitt mål var samma jokk, fast cirka åtta kilometer uppströms. Sedan tidigare vandringar visste jag att det skulle löna sig att inte följa jokken utan istället gå tillbaka två kilometer till ledan, följa den och sedan gå ner till jokken igen. Utmed jokken var det bitvis väldigt högt och svårgenomträngligt vide och sankt.

Även nu blev mitt vägval de öppna och lättgångna myrarna. Mellan myrarna tog jag kortaste vägen genom fjällbjörkskogen. Ännu en dag med härlig sommarvärme. Det blev en svettig vandring uppför mot leden. Men jag gillar värme och en fördel när man vandrar själv att det spelar ingen roll hur illa man luktar, ingen annan behöver ha ont av det. En annan stor fördel är att man kan göra allt i sin egen takt. När jag fiskade tog jag det väldigt lugnt. Jag kunde sitta och titta på vattnet en lång stund innan jag började fiska och jäktade inte vidare till nästa fiskeplats. Den här turen ville jag använda vandringsdagarna som träningspass inför höstens orienteringstävlingar och höll därför ett hyfsat tempo utan särskilt många raster.

Fjällbjörkskog påverkad av fjällbjörkmätare.

Innan jag lämnade leden ville jag njuta en stund av utsikten över jokken i dalen. För fyrtio år sedan hittade vi ett bra vägval ner till jokken. Jag hade för mig att vi då höll åt väster men jag gick nog inte tillräckligt långt västerut ty jag hamnade i ett blött och risigt område innan jag till slut nådde fram till jokken.

Det såg ut som jag mindes det med den stora skillnaden att för fyrtio år sedan fanns det inga spår efter något tält eller eldstad. Nu hade nyligen ett gäng fiskare varit där. De hade lekt scouter och byggt en torkställning.

Dessutom hade man byggt en gedigen rök. Ingången till röken, där elden hade varit, började vid stenen ända nere vid vattnet. Sedan ledde en lång gång under stenar fram till mynningen, där fisken hade legat på ett galler av kvistar. Antagligen hade någon typ av påse legat över träställningen och hållit kvar röken.

Naturen är till för alla men det är långt ifrån alla som har där att göra. Den typen av människor som till exempel i det här fallet bygger torkställning, rök och stor eldstad utan att röja bort spåren efter sig innan de tar helikoptern hem tycker jag ska stanna hemma och bygga på sin tomt istället. Sedan kan de åka till butiken och köpa fisk till sin rök. Det måste inte vara så men troligtvis har man rökt fisk och tagit med den i helikopter hem. Jag tycker det är helt okej att flyga men inte att ta med fisk hem. Vattnen i fjällen är ganska känsliga och det är helt i sin ordning att ta upp så mycket fisk man vill äta på plats, men om många även tar med fisk hem då kan det ta lång tid innan ett fint fiskevatten återhämtar sig. Om många idkar rovfiske, då kan det gå så långt att man tvingas stänga vatten helt från fiske för ge det en chans till återhämtning. Tyvärr inte helt ovanligt.

På den här platsen hade jag och en fiskekompis ett fantastiskt fiske då vi besökte den för drygt fyrtio år sedan. Vi fick mycket fisk, både öring och röding. Ingen fisk var under halvkilot. Nu var jag spänd på hur fisket skulle vara. Med tanke på hur tältplatsen såg ut, hade ett gäng fiskare varit där alldeles nyligen. Om de hade varit kvar när jag kom då vet jag inte var jag tagit vägen. Det fanns inte några andra bra alternativ i närheten. Min förhoppning på fisket hade sjunkit. På kvällen hade jag ändå ett trevligt fiske med många hugg, men den största fisken låg nog på cirka halvkilot.

Dag 5 – vilodag

Efter frukost provade jag fisket men det var ingen fart på fisken. Vädret var fortfarande fint men det hade börjat blåsa. Jag spenderade många timmar med att bara sitta och titta ut över jokken. Ett tag studerade jag en liten gnagare som höll till i den byggda röken. Den kanske hittade lämningar efter fisk eller små rötter som blivit tillgängliga. Jag hade tänkt riva röken och återställa naturen men i och med att gnagaren höll till där fick röken vara kvar. Plötsligt kom en havsörn flygande på låg höjd över jokken och försvann österut. En härlig naturupplevelse. Vi såg örn även för fyrtio år sedan och då såg vi också många älgar. På en av turerna såg vi tretton älgar. En av älgtjurarna var tämligen orädd och en annan tjur var väldigt stor, kanske den största jag sett i Sverige. Det här året såg jag ingen älg över huvud taget vilket var lite sorgligt.

Till lunch blev det ett frystorkat mål mat.

På eftermiddagen gick jag runt i närheten av tältet och fotograferade olika fjällbjörkstammar.

På kvällen hade jag ännu ett trevligt fiske men inga stora fiskar.

Dag 6 – vandring till rödingsjön

Så var det dags att vandra vidare och lämna storjokken för den här gången. Jag vandrade upp mot leden och korsade den. Fortsatte uppför i en dal.

Jag passerade högsta punkten i dalen och efter ett tag kunde jag se sjön jag vandrade utmed under dag 2. Sedan gick vandringen utmed en fjällsida mot söder. Vädret försämrades och det blev molnigare samt blåste en del.

I lä av en stor sten värmde jag min lunch.

Efter ytterligare några kilometers vandring kom jag in i ett besvärligt område. Det var småkuperat och stenigt vilket gjorde det svårt för mig att göra bra vägval eftersom jag inte såg hur terrängen såg ut. Här gick jag och min fru en gång i tiden men jag hade glömt hur besvärligt det var. Sjön som var mitt mål låg i riktning mot den högra delen av fjället till vänster i bilden nedan. Till vänster i bilden syns även en jokk som jag skulle vada över. Min plan var att vada över den om drygt en kilometer men jag styrde kosan mot jokken istället eftersom det såg betydligt mer lättvandrat ut på andra sidan.

Turligt nog fanns det ett ställe där det gick att vada över, där var jokken bredare och vattnet grundare . På andra sidan var underlaget rena rama motsatsen till stenlandskapet jag nyss lämnat.

Fjällabb, ljungpipare och rödbena hördes över fjällheden.

När fjällsjön som var målet för dagens vandring kom inom synhåll syntes en båt med två fiskare på sjön. Då bestämde jag mig istället för att slå upp mitt tält vid en mindre sjö intill. Enligt kartan låg det en renvaktarstuga vid den stora sjön och det var inte förvånande att det höll till fiskare där. Det är mycket vanligt att renvaktarstugorna hyrs ut till sportfiskare och sportfiskestugor vore ett mer passande namn.

Jag hittade en fin tältplats vid den mindre sjön. Där fick jag en fin röding på spinn för fyrtio år sedan och därför kändes det som ett bra alternativ till den större sjön.

På kvällen fiskade jag en stund i den lilla sjön och hade en röding som simmade efter flugan, men den högg inte.

Dag 7 – vandring till vattenfallet

På morgonen sken solen igen och jag kunde vädra mina prylar innan de packades ned i ryggsäcken.

Hela vandringen gick parallellt med en jokk. Terrängen utmed vattendraget var lättvandrad och på backen växte många blommor, bland annat den ståtliga Kung Karls spira.

Berget i och vid sidan om jokken bestod till stor del av skiffer och på sina ställen hittade jag vackra mönster.

Fjälljokk med botten av vackra bergarter

När jag och min fru vandrade utmed jokken för fyrtio år sedan lyfte plötsligt sju örnar och därefter kom en järv springande över fjällheden efter att den hade passerat jokken.

Vädret blev succesivt sämre under dagen och sent på kvällen började det blåsa och regna. Sista kilometrarna vek min rutt av från jokken något och vände upp mot ett pass mellan två fjäll. Den sista biten var besvärlig med puckelpist och mycket ris på marken. När jag kom fram till den led jag skulle vandra på dagen efter, slog jag upp tältet. Normalt sett vill jag inte tälta precis intill en led men vädret var uruselt och jag var väldigt sliten. De två senaste dagarnas vandringar hade varit två tuffa träningspass, precis som jag hade tänkt mig. Jag lade stenar på de mest vindutsatta tältpinnarna. Stenarna lade jag tillbaka innan jag vandrade vidare dagen efter. Nära tältplatsen fanns ett fint vattenfall men det blev inga bilder på det på grund av den hårda blåsten.

Dag 8 – den sista vandringsdagen

Regnet hade upphört under natten men det blåste fortfarande.

Då och då lyste solen genom öppningar i molntäcket och fina solfläckar for över landskapet.

Sista dagen följde jag en led fram till min slutdestination som också var den plats där jag startade min vandring. Trots att det bara var att följa leden tyckte jag om att ha kartan framme och hålla reda på var jag befann mig. Jag hade en tryckt fjällkarta hemma vilken användes vid planeringen av turen. Men med mig hade jag A3 utskrifter från Lantmäteriet och två kartfodral i plast. En tryckt karta hade varit stor och otymplig.

Efter drygt en vecka hade lite fjällskägg vuxit ut.

Sammanfattningsvis hade det varit en fin tur. Överlag mycket fint väder, bra fiske, vackra landskap och nästan inga mygg.

Fotoutrustningen utgjordes av en kompaktkamera Sony RX100 IV, fyra batterier, två minneskort på 32 GB vardera och ett litet jobo ministativ typ gorillapod som bara vägde 33 gram.

Fotoresa till Okavangodeltat i Botswana

I mars månad åkte jag på en fotoresa till Botswana med Wild Nature fotoresor och reseledare var Henrik Karlsson. Där besökte vår grupp, om åtta personer, två nationalparker som heter Chobe och Okavango. Själva fotoresan började i Kasane som ligger vid Chobe Nationalpark. Där bodde vi först tre nätter, sedan flög vi till Okavango deltat där vi stannade fem nätter och resan avslutades med två nätter i Kasane. I Okavango bodde vi i Shinde tältcamp. Det här inlägget handlar om Okavango som är ett enormt inlandsdelta i Botswana. Vattnet når inte till havet utan mynnar ut i Kalahariöknen. Vistelsen i Chobe har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Afrikansk vildhund

Inom området som vi besökte befann sig för tillfället två flockar med vildhundar. Vi hade tur eftersom de rör sig över stora områden och de kunde precis lika gärna ha varit i något annat område. En flock har ett stort territorium som kan vara mellan 50 och 200 km² stort.

Jagande vildhundar

Under jakten kan hundarna nå hastigheter på upp till 60 km/h och de är väldigt uthålliga. Till exempel i Serengeti i Tanzania lyckas jakten i nästan 70 procent av alla försök, som jämförelse är lejonets effektivitet bara 23 procent. De kommunicerar under jakten och stannar då och då för att hålla utkik efter var de andra befinner sig. Vi följde efter ett flock när de var på jakt. Vi hade hundar framför, bredvid och bakom bilen. Men plötsligt tappade vi bort dem.

Vi stannade bilen för att ta något att dricka och plötsligt kom en impala springande i det höga gräset i väldigt hög hastighet följd av ett par hundar. Vi hoppade in i bilen och följde efter jakten. Då och då kunde vi se hundar hoppa över det 2 meter höga gräset. Plötsligt vände vår guide bilen in i gräset och efter 100 meter såg vi en flock hundar i ett moln av damm. Jag kunde inte se impalan förrän efter några minuter och då var det bara ben kvar. Efteråt kan jag inte förstå hur våra guider lyckades följa efter hundarna.

Dammet, ljudet av hundar och doften av död. Det var overkligt.

Fläckig hyena

En dag såg vi en hyena som följde en flock vildhundar. Förmodligen var den ute efter att sno åt sig något ätbart från hundarnas byte. Den skulle även kunna döda en skadad hund som kommit på efterkälken. Flocken gillade förståeligt nog inte hyenans närvaro. Plötsligt omringade några hundar hyenan som tog skydd i högt gräs genom att trycka ner bakdelen, som var mest sårbar, i gräset. Jag såg inte det som hände när hundarna attackerade men ett mycket kraftigt och hotfullt morrande från hyenan skvallrade om att den inte uppskattade attacken. Efteråt drog hyenan iväg bort från flocken. Den passerade nära vår jeep och försvann sedan ur vår åsyn.

En kväll när vi var på väg till campen fick vi syn på en hyena i mörkret.

Nattsafari

En kväll gjorde vi en nattsafari och letade efter nattaktiva djur. Guiden som körde höll i ratten med ena handen samtidigt som han skickligt svepte en ficklampa fram och tillbaka med den andra. På reflexerna från djurens ögon kunde han avgöra vilka arter det var. Han berättade att om det var bytesdjur skulle han inte dröja kvar med strålen från lampan för att inte försämra deras mörkerseende. Han ville inte medverka till att bytesdjuren lättare skulle kunna falla offer för ett rovdjur. Plötsligt stannade han bilen, gick ur och lade en filt på marken. Vi klev också ur, lade oss på filten och tittade upp på en fantastisk stjärnhimmel. Vi hittade inga nattaktiva djur men stunden på filten var en fin upplevelse.

Solnedgång över Okavango delta i Botswana.

Nya djurarter att fotografera

I Okavango fanns det två vanligt förekommande antiloper som jag inte hade sett förut, tsessebe och lechwe. Tsessebe är bland de snabbaste antiloperna i Afrika och kan springa i hastigheter upp till 90 km/h.

Lechwe finns i sumpiga områden. Bakbenen är något längre proportionellt än hos andra antiloper för att underlätta långdistanslöpning på sumpig mark. De använder det knädjupa vattnet som skydd mot rovdjur. Deras ben är täckta av ett vattenavvisande ämne som gör att de kan springa ganska snabbt i knädjupt vatten.

Fåglar

Lilac-breasted Roller, Lilabröstad blåkråka

Babianer

Bilder med blandade motiv

Fokus ligger på att fota djur på safari men när jag fick syn på det här trädet bad jag guiden stanna. Jag klev ur bilen och tog bilder.

Det är sällan jag fotograferar insekter på safari, men här lyckades jag ta en bild på en fluga.

Vi ett tillfälle när vi gick ur bilarna för att fota vildhundar passade jag på att fotografera en vacker trädstam.

Intill den allmänna toaletten på campen stod en stor termitstack. Ett par ekorrar höll på att bygga bo i stacken. Jag satt där ett tag och försökte ta bilder på ekorrarna.

Vi roterade på olika platser i jeepen vilket var bra. Vid ett tillfälle när jag satt längst bak i bilen fick jag syn på ekorrarna precis när vi passerat termitstacken och bad guiden stanna så att jag kunde ta en bild.

När jag fotograferade nedanstående bilder på vårtsvin hade jag klivit ut ur jeepen och låg ner på marken. Det är oftast en fördel att komma ner på samma nivå som djuren, speciellt mindre djur. Det var synd att något djur bitit av svansen på vårtsvinet. Annars brukar den stå rakt upp som en antenn.

På nedanstående bild ser det ut som om det är måndag morgon och vårtsvinet har vaknat på fel sida.

Två stora lejonhannar

Under ett par dagar letade guiderna efter två fina lejonhannar utan att finna dem. Men vi såg och fotograferade många andra djur under de dagarna och det var inte någon bortkastad tid även om vi inte hittade hannarna.

I slutet av vistelsen i Okavango dök de två hannarna upp i närheten av lägret. Personalen hade hört dem tidigt på morgonen och guiderna visste därför var vi skulle leta. De dröjde inte länge förrän vi hittade lejonen. De var väldigt fina i sina mörka manar. Dessutom hade inte solen hunnit stiga särskilt högt och vi fick ett snyggt morgonljus.

Lejonhannarna letade efter ungen du såg på bilden med termitboet och dess syskon. Ingen av hannarna var far till ungarna, om de hittade ungarna skulle de döda dem. Det låter hemskt, men hanarna lever ett väldigt hårt liv och om de lyckas ta över ett revir måste de bli pappor så snart som möjligt för att deras avkomma ska hinna bli vuxna innan någon annan hane tar över reviret.

Zebror

Det vackraste djuret på resan

En morgon hörde vår guide djur som varnade och han förstod genast att ett rovdjur var i närheten. Rätt som det var kom en leopard gående ut ur ett buskage och passerade bara ett par meter från jeepen. Jag blev så betagen av dess skönhet att jag misslyckades med bilderna när den gick förbi. Men vi fick fler chanser och vid två tillfällen klättrade den upp i två olika träd.

Tältcampen i Okavango

Som jag nämnde i inledningen bodde vi i Shinde tältcamp. Tälten som låg lite avskilda från varandra innehöll ett sovrum med dubbelsäng och en toalett med dusch. Det fanns även en dusch på utsidan att välja på. Tält låter kanske inte så bekvämt men standarden var högre än jag behövde. Vi fick inte gå själva mellan tältet och den gemensamma byggnaden utan vi följdes av en i personalen. Det skulle kunna dyka upp djur och vi fick veta att en leopardhona använde campen som gömställe för sin unge. Det hade hon gjort sedan ungen var nyfödd och nu var den 7-8 månader gammal.

Personalen var trevlig och maten god. Guiderna var mycket kunniga.

Tältet jag delade med en annan deltagare.

Den gemensamma byggnaden rymde bar med stor terrass, ett rum för kaffe/the, en toalett och två stora matplatser.

Terrassen framför baren och en av matplatserna.

Toa, i gemensamma utrymmena, med utsikt.

Vandring i Värmland

Första veckan på semestern vandrade jag och min fru dagsturer i Värmland. Vi bodde i två olika stugor, tre nätter strax utanför Kristinehamn och fyra nätter mellan Torsby och Hovfjället. Båda stugorna var fina, prisvärda och stugvärdarna var mycket trevliga.

Kristinehamn

När vi installerat oss i stugan och stugvärden bjudit oss på kaffe med smörgås och kaka, åkte vi till Picassostatyn som ligger strax söder om Kristinehamn. På återvägen stannade vi till vid en fin badplats och njöt av det varma vattnet i Vänern. Det var faktiskt det varmaste badet för mig i sommar och när jag badat i Vänern förut har det alltid varit svinkallt.

Naturreservat Nötön-Åråsviken

I naturreservatet finns tre leder, Prästöleden, Nötöleden och Arskogsleden. Vi vandrade de två förstnämnda.

Prästöleden

På Prästöleden passerade vi först Linsöstugen, där det såg ut som att man kunde övernatta om man velat det. Sedan gick vi till östra udden och där såg vi en havsörn. Längst söderut på leden heter området Prästudden. Ett vackert område med många fina ekar i ett öppet landskap.

Nötöleden

Första och sista delen på Nötöleden är samma. Vid ledens delning valde vi att först gå öster ut. Delvis gick stigen genom fina alkärr och ganska tät lövskog. Leden vände sedan söder ut och därefter åt väster mot Österstugan. Vid stugan som ligger mitt på halvön finns det några ängar. Leden fortsatte väster ut mot Hästudden. Här ändrade skogen karaktär och övergick till gammal granskog. Framme vid udden öppnade skogen upp sig och det var en vacker udde som såg ut att vara en perfekt tältplats för paddlare eller vandrare. Efter udden vandrade vi norrut till delningen och samma väg åter till bilen.

Sammanfattningsvis var det ett flackt område med trevliga leder och fin skog. Jag lyckades emellertid inte ta en enda bild värd att visa. Vi såg inga andra människor och heller inga andra bilar på reservatets parkeringar.

Vandring på öar och fotografering av lavar

Vi ställde bilen på parkeringen avsedd för Picasso statyn och gick den korta biten till bryggan, där båten låg förtöjd, som skulle ta oss till Vålön. Överfarten till Vålön tog bara 10 – 15 minuter och där vi gick iland låg två badplatser. Vi vandrade leden söderut mot Kalvön och när vi gått över bron till Kalvön var vi inne i Sibberöns naturreservat. Vi fortsatte mot nästa ö, Sibberön. Där gick vi ut på Västra Lakholmsudden som längst ut bestod av kala klippor. Solen sken och en svag vind smekte över Vänerns vatten. Vi stannade på udden och njöt av vistelsen. Min fru löste korsord och jag letade motiv. På vissa klippor och stenar växte fina lavar och jag roade mig med att ta bilder på olika mönster.

Innan vi vandrade tillbaka gick vi ut på Östra Lakholmsudden. Vi hade gott om tid tills båten skulle avgå och vi passade på att bada vid en av stränderna nära båtbryggan.

Sandgrund med Lars Lerin

En dag när väderprognosen spådde regn åkte vi till Karlstad och tittade på Lars Lerins konstverk på Sandgrund. Som jag har skrivit i tidigare inlägg kan konst vara en utmärkt inspiration och utvecklande för oss fotografer. Förutom konstupplevelsen utspelade sig ett drama i utställningslokalen. Plötsligt hördes en kraftig smäll från krossat glas när ett stort verk föll i golvet. Kraschen följdes av höga upprörda skrik från en besökare som hastigt lämnade lokalen. Jag befann mig i andra delen av rummet och såg inte vad som hände. Området med glas på golvet spärrades av och sedan kom en av personalen bärande på själva konstverket som såg ut att ha överlevt kraschen. På golvet syntes ett spår av blodstänk som gissningsvis kom från personen som lämnade lokalen.

Torsby

Hovfjället

När vi hade anlänt till stugan norr om Torsby åkte vi till Hovfjällstoppen och vandrade en kort kvällstur förbi Trekantmyren, Giljankorset och Dammen. Vi hade planerat att gå den längsta leden, som var cirka 12 km, tre dagar senare. Det blev tyvärr inte som vi hade tänkt oss på grund av en punktering i slutet av vistelsen.

Ängenleden

Sydväst om Torsby finns Ängenleden som går runt Ängsjön. Leden är sjutton kilometer och det är ingen naturupplevelse förutom cirka 150 meter som går genom ett litet naturreservat med orörd skog på Flisåsberget. Resterande 16850 meter går genom plantage i olika stadier eller över kalhyggen. Låten ”Ack Värmeland du sköna” bör skrivas om till ”Ack Värmeland du kalhuggna” för att göra Värmland rättvisa. För den kultur- och historieintresserade fanns det många intressanta berättelser att ta del av på leden som passerade många gamla torpgrunder med infotavlor. Dessutom fanns det två områden med gamla fångstgropsystem. Jag valde att inte bära med kamera och stativ vilket efteråt visade sig var rätt beslut. Däremot tog jag bilder med mobilen.

Sundsbergsleden i Sunne

Leden startar och slutar vid Selma Spa. Det var svårt att förstå var man fick parkera men bortanför parkeringen för Selma Spa fanns en liten parkering där det var tillåtet att stå med bilen.

Vi gick leden medurs och i början vandrade vi genom några fina partier med granskog. Även denna gång gick vi på hyggen och i plantage. Vissa delar hade nyligen blivit gallrade. Det fanns dock några områden med fin natur och dessutom en fin utsiktsplats.

Gultberget

Sista dagen skulle vi ha vandrat en lång led runt Hovfjället men som jag skrev tidigare gick det om intet på grund av en punktering. Istället gick vi till ett naturreservat som låg på lagom avstånd från stugan, eftersom bilen var på verkstad den dagen.

På väg till reservatet passerade vi några ödehus. När jag ser sådana hus hus väcks frågor som vem som bott där, hur var deras liv och när bodde någon där senast.

I reservatet hittade vi den största rotvälta jag hittills sett.

På reservatets infotavla hade vi läst om en fjäril, Pantermätare, som bara förekommer i Värmland och Skåne. Min fru lyckades få syn på fjärilen vilket var kul och intressant. Jag hade bara en normalzoom och därför är bilden nedan kraftigt beskuren. Jag undrar om fjärilen förekommer i helsvarta varianter, annars har den som gett namn åt fjärilen förmodligen aldrig sett en panter. Ett lämpligare namn kanske skulle varit Leopardmätare eller Jaguarmätare.

Höga Kusten dag 6

Ön Trysunda

Första båten till Trysunda avgick från Köpmanholmen klockan nio. Vi kom fram till Trysunda drygt trettio minuter senare. Båten lade till i en vik kantad av fina sjöbodar. Innanför bodarna låg små bostadshus. Det gamla fiskeläget, med sitt kapell från 1654, var ett litet och pittoreskt samhälle.

Vi började med att gå upp på en liten kulle strax öster om fiskeläget och tog bilder över viken med sjöbodar.

Sedan vandrade vi upp till ett utsiktsberg och där fikade vi.

Sedan gick vi runt östra delen av ön. Vi kom först till Storviken, en strand fylld med stenar i olika storlekar samt en del klippor. Där hade jag gärna fotograferat i ett fint morgon- eller kvällsljus. Nu var det istället ett stenhårt ljus från en blå himmel. Jag provade lite med ett gråfilter och tog bilder som jag annars inte hade tagit ifall jag varit där enbart för att fotografera. Då hade jag som sagt fotat tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Reflexerna i vattnet gjorde att bilderna blev lite annorlunda.

Vatten sköljer över stenar på strand som finns på Trysunda, Höga Kusten.

Vatten skäljer över stenar på strand som finns på Trysunda, Höga Kusten.

Stenar på klippa på Trysunda, Höga Kusten.

Nästa vik vi kom till var en fin badvik och där fanns det en del båtar med människor som åkt dit för att bada. Efter det gick vi till en liten göl med näckrosor. Där hittade jag inget motiv. Vi följde norra stranden västerut och passerade en del båtar och tält på stranden. Hela ön är ett naturreservat och ändå fick man tälta. Det kändes lite ovant med alla tält eftersom det i Bohuslän inte är tillåtet att tälta på det viset.

Det var en vacker ö och den som vill åka dit för att fotografera kan bo på ett vandrarhem. Under vintern lär det endast bo två personer på ön.

Höga Kusten dag 5

Vi inledde dagen med sovmorgon och sedan tittade vi på olympisk damhandboll. Sverige vann sin kvartsfinal mot Korea med 39-30. Därefter sprang jag en löprunda på tio kilometer och under tiden köpte min fru jättegoda chokladpraliner i Docksta för tjugo kronor styck. Det kan tyckas dyrt men de var verkligen goda.

Docksta gamla kyrka

På eftermiddagen stannade vi till vid Docksta gamla kyrka. Den var stängd och vi beskådade den från utsidan. Jag tyckte mig se en utomjording på en av väggarna.

Vårdkullberget

På kvällen gick vi upp på Vårdkullberget som låg nära Docksta. Min fru hade med sig något att läsa och efter det tänkte hon plocka blåbär. Det gjorde att jag kunde fotografera och ha gott om tid på mig.

När vi vandrade var jag annars tvungen att fatta snabba beslut när jag ville fotografera. Därför hade jag alltid kameran på ett stativ som jag bar på axeln. Då kunde jag snabbt sätta upp stativet och ta en bild. Jag hade bara ett objektiv med mig på resan, ett normalzoom 24-105 med bländare 4.

Det var härligt att i lugn och ro gå omkring på berget och leta motiv. Solen var ännu lite för stark och därför började jag på skuggsidan av berget. Jag letade efter döda träd och fina mossor samt lavar. Eftersom mossan var kruttorr undvek jag att trampa på den och det gällde att se sig för. Jag ville inte förstöra mossan genom att gå på den.

Lavar på klippa, Vårdkullberget, Höga Kusten.

Död tall på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Tallskog på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Jag försökte hålla koll på solen och när den stod lite lägre drog jag mig uppåt toppen på berget.

Död tall i motljus på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Solens strålar på tall på Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

När solen hade gått ner avslutade jag kvällen med fotografering på ett klapperstensfält. På väg mot bilen hittade jag min fru som hade plockat ett par liter blåbär som vi njöt av på frukosten dagen efter.

Död tall på klapperstensfält, Vårdkullberget, Docksta, Höga Kusten.

Vandring i Dolomiterna – del 2

Vandringsdag 5 – Från rifugio Boé till rifugio Vicenza

Efter två övernattningar på rifugio Boé var det dags att dra vidare. Vi följde led 647 och vandrade först samma väg vi kommit till rifugio Boé. Efter någon kilometer vek 647 av åt vänster medan 666 fortsatte rakt fram. Första biten gick leden över en karg och vacker högslätt. Där ville en verkligen inte ha dimma, då hade orienteringen varit väldigt besvärlig. Underlaget var plant och därför var denna del lättgången.

Val Gardena

När slätten tog slut fortsatte 647:an ned i dalen Val la Sties. En bit ner i dalen delade sig leden, 647:an åt vänster och led 656 gick rakt fram. Vi tog 656 som ledde västerut mot bilväg 242.

Så småningom kom vi ner i skog och där var underlaget besvärligt med knöliga och vassa stenar. Vi var tvungen att hålla koncentrationen för att inte trampa fel och falla i utförslutet. Jag började känna mig väldigt seg vilket inte gjorde saken bättre.
Vi passerade en fin bäck med naturliga små badpooler som tyvärr redan var upptagna av andra vandrare.

Val Gardena

Led 656 slutade i en vägkrök och därifrån promenerade vi på asfalt upp till Passo Sella. Söder om vägen låg ett område med grönskande blomsterängar. Vi stannade flera gånger och fotade både landskapet och blommorna.

Val Gardena

Väl uppe på passet tog vi en paus och köpte vatten. Sedan väntade en backe på 500 meter upp till rifugio T. Demetz som låg på 2685 m.ö.h. En kunde åka linbana dit upp vilket var väldigt lockande för mig eftersom jag hade en dålig dag men jag bet ihop kämpade på. Sassa fick vänta på mig då jag behövde vila ofta men till slut kom vi upp.

När vi nådde rifugio T. Demetz kom vi upp där gästerna till restaurangen satt och åt och drack. En grupp asiatiska kvinnor gav oss applåder och då kände jag att det var värt allt slit.

Efter en kort stunds vila vandrade vi nerför igen mot rifugio Vicenza, där vi skulle bo den kommande natten.

Val Gardena

Rifugio Vicenza låt på 2253 m.ö.h. med en skön utsikt över högplatån Seiser Alm. Även denna rifugio saknade duschmöjligheter.

Val Gardena

På kvällen gick jag en lite bit tillbaka upp mot rifugio T. Demetz och fotograferade berg och moln i ett fint kvällsljus.

Val Gardena

Vandringsdag 6 – Från rifugio Vicenza till Tieser Alpl Hutte

Vi vandrade först led 525 en kort sträcka ned i dalen och sedan tog vi av på led 527 västerut på skrå utmed berget mot rifugio Sasso Piatto.

Val Gardena

Först gick vi i ett landskap som präglades av blomsterängar och barrskog. Sedan övergick terrängen till öppna betesmarker ju närmre rifugio Sasso Piatto vi kom.

Val Gardena

Choklad funkade inte särskilt bra som mellanmål.

Vi åt en mycket god lunch på rifugio Sasso Piatto tillsammans med många andra gäster innan vi fortsatte led 4 väster ut.

Val Gardena Led 4 följde en bergskam med vackra betesmarker och betande kossor. Inte någonstans i Sverige har jag sett kossor som har det så bra som dessa kossor hade det.

Val Gardena Det var väldigt lättvandrat och många vandrare passade på att vara ut i det fina vädret. Sista biten innan vi kom fram till rifugio Sasso Piatto följde leden en liten väg.

Rifugio Sasso Piatto var ett mycket modernt och nyligen reparerat ställe. Där hade vi bokat ett eget rum med egen dusch, en underbar känsla när vi inte hade duschat på fyra dagar.

Vi hade förväntat oss att maten skulle vara extra bra på ett så fint boende men även om den inte var dålig så var det ändå den sämsta vi åt på hela turen.

Val Gardena I ett STORT torkrum på nedre plan hängde massor av vandringskängor i långa rader på tork, en mindre förmögenhet med tanke på hur dyra dessa skor brukar vara.

Vandringsdag 7 – Från Tieser Alpl Hutte till rifugio Bolzano

Innan soluppgång och frukost smög jag ut en stund med kameran. Tog led 2 tills en vy över högslätten Seiser Alm öppnade sig åt nordväst. På vägen dit fotograferade jag nedanstående landskap.

Val Gardena

Dalen bortom Seiser Alm, vari Ortisei skulle ligga, var insvept i dimma.

Val Gardena

Någon hade satt upp en fin bänk där jag kunde sitta och njuta av utsikten innan det var dags att återvända till rifugion och äta en god frukost.

Val Gardena

Efter frukost inledde vi dagens vandring västerut på led 4 mot rifugio Bolzano. Det var en förhållandevis kort och enkel tur.

Val Gardena

När vi gått en tredjedel av sträckan kunde vi njuta av en fin utsikt över alperna i söder.

Sista halvan av vandringen gick vi på en platå med alpängar och betande kossor samt hästar.

Val Gardena

Vi stannade många gånger och fotade blommor, kossor och hästar. Vid ett tillfälle mötte vi massor av skolungdomar, en hel skola. De skulle ta en gruppbild på ett ställe med fina berg i bakgrunden och då passade även vi på att fotografera dem. Tyvärr sa en av lärarna till oss att vi inte fick publicera bilderna så därför kan jag inte visa någon bild på detta.

Val Gardena

Lagom till lunch kom vi fram till rifugio Bolzano. Vädret var strålande fint och vi kunde sitta ute och äta lunchen. Sedan tog vi en promenad utmed led 3 till en plats där två dalar nästan möttes. En från söder och en annan från norr. Där den norra började var mobiltäckningen god och vi tänkte återvända senare på eftermiddagen för att höra på web-radio när Sverige skulle möta Schweiz i VM-åttondelsfinal i fotboll.

När vi kom tillbaka till dalen efter att ha tagit det lite lugnt på rifugion hade mörka moln tornat upp sig runt omkring. Åska mullrade både norr och söder om oss. Mullret och även blixtar kom närmare och det kändes inte bekvämt att befinna sig så högt upp i det öppna landskapet. Dessutom såg det ut att bli ösregn. Därför beslutade vi att återvända till rifugion och det fick bli som det blev med matchen. Vädrets makter var inte mycket att göra något åt. Som tur var fick vi in web-radion på Sassas mobil och vi kunde lyssna på hela matchen liggandes i sängarna i vårt rum. Sverige vann till slut och gick vidare till kvarten där de förlorade mot England. Dessutom hann vi precis komma inomhus innan regnet öste ned i ett par timmar. Efter matchen åt vi middag och när vi var klara såg jag hur det klarnade upp och verkade bli kanonväder.

Val Gardena Vi hämtade kamerorna, gick ut och fotograferade tills det blev mörkt.

Val Gardena Det blev en väldigt fin avslutning på den dagen.

Val Gardena

Vandringsdag 7 – Från rifugio Bolzano till Ortisei

Den sista morgonen var jag uppe före solens uppgång men även om det var fint ljus så blev det inte bra ljus på alperna runt omkring. Kvällsljuset dagen före var mycket bättre.

Val Gardena

Några alpkajor satt på en klippa och värmde sig i morgonsolen.

Val Gardena

Så började vi den sista vandringen för denna gång.

Val Gardena Vi korsade Seiser Alm och gick genom en fin barrskog ner till Ortisei där vi startat vår vandring. Lederna var i tur och ordning 1, 5, 6 (passerade förbi hotell Panorama, Ritsch Schwaige och Icaro) och sista biten ned i dalen till Ortisei följde vi led 15.

Val Gardena Landskapet var vackert med ett överflöd av blommor på sina ställen. Det var även ett överflöd av människor eftersom det ligger flera hotell på slätten och det är enkelt att ta en linbana dit från Ortisei. Stundtals mötte vi fler människor än på Kungsgatan i Uddevalla centrum, vilket i och för sig inte säger så mycket.

Val Gardena Vädret var toppen även denna dag och vi njöt av den fina vandringen. På platsen där nedanstående bild är tagen skulle jag vilja fotografera någon gång när det är fint ljus och lite lagom dimmigt.

Åter i Ortisei.

Vandring i Dolomiterna – del 1

Nu ska jag skriva om en vandringsresa till Val Gardena i Italienska alperna, de så kallade Dolomiterna. Efter avklarat midsommarfirande åkte jag och min fru Sassa till Italien och gick en tur som kallas Val Gardena 2000. Siffran antyder att leden till övervägande delen går över 2000 meters höjd. Vi bodde på alpstationer, så kallade rifugi. Standarden varierade men var överlag bra. En skulle ha med sig eget sovlinne och inneskor. Det serverades mat och på vissa ställen fanns halvpension som innebar trerätters middag och frukost. I övrigt kunde en välja från middagsmeny. Antal bäddar per rum varierade från två till drygt tio bäddar. Vi hade bokat allt boende i förväg. Det krävde mycket tid men sedan var det skönt att bara koppla av och njuta av resan.

Jag kommer att skriva om vilka leder vi vandrade, ifall någon blir inspirerad och vill gå samma runda. Kartan som täcker hela vandringen heter Tabacco 05 (Val Gardena – Ale di Siusi Gröden – Seiseralm) och jag köpte den på kartbutiken.se

På sidan www.valgardena.it hittade vi bra information om boende och transfer. Dessutom var det bra att kolla på flygplatsernas sidor samt hotels.com momondo.com m.m.

Resdag

Jag och min fru Sassa flög från Göteborg till München (ett bra alternativ är annars att flyga till Innsbruck). Därifrån åkte vi med Südtirol bus transfer via Innsbruck till Ortisei i Val Gardena. En timme försenade anlände vi till hotell Charlet Hartsman som hade stängt för kvällen men de hade lämnat nyckel åt oss i ett litet kassaskåp utanför entrén. Väl inne i vårt fina rum började vi fundera över hur mycket vi hade betalat för rummet eftersom det var mycket bättre än vi normalt brukar boka. Det visade sig att vi blivit uppgraderade vilket förklarade den höga standarden.

Vandringsdag 1 – Från Ortisei till Rifugio Firenze

Efter en fantastisk frukostbuffé vandrade vi på en nedlagd järnvägsbanvall in till Ortisei centrum och efter 15 minuter var vi framme vid kabintåget som skulle ta oss upp till Chalet Resciesa, på drygt 2000 meters höjd. När vi klivit ur tåget följde vi led 35 över ett öppet sluttande område med ängsmarker. Solen sken och många turister hade precis som vi tagit kabintåget upp för att vandra. De flesta såg ut att gå dagsvandring. Kossor och hästar betade på ängarna.

Val Gardena

Framme vid Rifugio Brogles tog vi en kort rast innan vi skulle klättra upp 400 meter på led 6. I början växte det skog och i slutet av backen var det trädfritt samt ganska brant. På slutdelen, innan vi kom upp på toppen, bestod leden mestadels av berg och lösgrus. På ett par branta ställen hade vajrar monterats i berget att hålla sig i. Det var jobbigt, men inte särskilt svårt. Vi kände oss ovanligt flåsiga på grund av höjden.

En nästintill panikslagen kvinna hade svårt att ta sig ned på ett av de lodräta ställena och hennes tålmodige man hjälpte henne ned, en decimeter i taget. Efter oss kom ett par med en hund, en beagle. Vi ville se om hunden kunde ta sig upp själv. Först klättrade en i paret upp och sedan tog den andre tag i hundens sele och skickade upp den.

När vi kom upp till toppen av passet blev vi glatt överraskade vid åsynen av ett helt annat landskap än det månlandskap vi nyss hade lämnat bakom oss. Framför oss bredde en stor grönskande och böljande sluttning ut sig. Vi gick led 1 åt sydost, snett nedför sluttningen mot rifugio Firenze. Efter diverse pauser med landskaps- och blomfotografering kom vi fram till vårt boende.

Val Gardena

Vi tog av oss kängorna, vilka en inte får gå inomhus med i en rifugio. En kom direkt in i baren och där satt ett gäng och tittade på VM i fotboll. Det var tyskar och tyvärr såg de naturligtvis på sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Sydkorea. Samtidigt gick den andra matchen i samma grupp mellan Sverige och Mexiko. Glädjande nog fanns det mobiltäckning och vi smög undan i ett hörn och lyssnade på radiosporten. Sverige vann med 3-0 och vid varje mål hoppade vi runt lite i vårt hörn. Tyskland förlorade med 0-2 och det var dystra miner framför tv:n. Sverige vann gruppen och Tyskland åkte överraskande ut ur VM. Trots vår segerglädje försökte vi ligga lite lågt under middagen. På kvällen fotade vi i närheten av Firenze och ljuset var verkligen fint. Vi hade eget rum och det ingick sängkläder samt handdukar vilket var lite lyxigt.

Val Gardena

Vandringsdag 2 – Från Rifugio Firenze till Rifugio Puez

Firenze serverade en mycket bra frukost för att vara en rifugio. Efter maten packade vi ryggsäckarna och vandrade norrut på led 2-3.

Boendet och maten hade vi betalat kvällen innan eftersom vi ville betala med kort och mobiltäckningen var bättre på kvällen än på morgonen. Den unga kvinnan som tog betalt gick ut för att snabba på köpet.

Där led 2-3, efter ett tag, vände öster ut fanns ett område lämpligt för blomfotografering, en möjlighet som framför allt Sassa utnyttjade.

Val Gardena

Nu gick leden ännu mer uppför och snart fick vi se det första murmeldjuret. Denna gulliga art med sin rultande gång. Den påminner om ett litet gosedjur. Vi såg fler murmeldjur innan marken så småningom blev stenigare och mest liknade ett månlandskap.

Leden delade sig och vi valde led 3A till vänster eftersom leden till höger innebar klättring enligt kartan. Men vi ändrade oss när vi såg att ”vår” led gick upp för ett 100 meter lodrätt stup och vi vände för att ta den andra leden, nummer 2, istället.

Landskapet varierade stort, från gröna blomstrande alpängar till karga månlandskap.

Innan klättringen började rastade vi en stund och drack vatten samt åt lite nötter med russin. Tre andra vandrare vilade på samma ställe och vi pratade lite med dem. De kom från Sydafrika och hade varit i många av södra Afrikas viltrika nationalparker. Klättringen var ganska lätt tack vare vajrar. Sedan gick vi en bit på skrå innan vi vek av mot en lättvandrad platå. Ett fint regn föll över platån som betades av får och getter. Strax innan vi kom fram till rifugio Puez pausade vi och njöt av utsikten. Då kom ett par gående, de stannade till och frågade om vi var svenskar. Det visade sig vara de trevliga Växjövandrarna som vi skulle dela rum med på Puez och även längre fram på turen. På kvällen blev det blåsigt samt mulet och ett tråkigt fotoljus. Därför blev det ingen fotografering. Inne i Puez var det kyligt. Veden var nästan slut och den ransonerades tills nästa vedleverans. På natten hade jag på mig helt underställ, en långärmad funktionströja, en fleece och mössa. Dessutom två filtar.

Vandringsdag 3 – Från Rifugio Puez till Rifugio Boé

På morgonen vaknade jag tidigt och såg att det var fint ljus. Vi sov i ett rum för 12 personer och vi låg närmast dörren. En nackdel när alla ska gå förbi in och ut ur rummet men bra när en fotograf vill smyga ut tidigt och fota utan att störa övriga. Puez låg på kanten av en djup dal. På motstående sida låg solen på och jag fotade åt det hållet. När jag kände mig nöjd tog jag även några bilder på huset. Utanför betade en flock får och plötsligt kom en hund rusande ut från huset och började jaga fåren. Någon i personalen skulle röka och då passade hunden på. Det är tillåtet med hundar på vissa rifugi.

Val Gardena, rifugio Puez — Rifugio Puez

Dagens vandring såg tuff ut och det skulle visa sig vara den tuffaste på hela turen. Vi vandrade led 2 till passet Passo Gardena och därefter led 666 till rifugio Boé på Sella massivet. Första delen fram till Passo Gardena var lättvandrad på en vacker led, med få andra vandrare till en början och många när vi kom nära passet. Det var en stigning på cirka 100 meter vid Forc. De Crespeina. Efter stigningen gick det nedför och där mötte vi ett gäng mountainbikecyklister som bar cyklarna uppför till Forc. De Crespeina.

Leden gick sedan på skrå mot Forc. Cier, ett område med taggiga berg.

Val Gardena

På väg ned mot passet ökade vrålet succesivt från alla motorcyklister som upplevde naturen på sitt vis och bidrog med en kraftig ljudförorening.

Nere i passet fanns hotell och restauranger. Vi passade (haha) på att köpa vatten och gå på toa innan vi påbörjade en stigning på 750 meter upp till rifugio Boé. Först gick leden snett uppåt och sedan sicksackade den in i en brant dal. Sista biten bestod av en lång klättring med hjälp av vajrar där det förutom god benstyrka var bra att vara armstark i förhållande till sin kroppsvikt. Till en början var underlaget löst grus och lösa stenar och i slutet berg. Jag var tvungen att har kameran i ryggsäcken när jag klättrade och därför tog jag inga bilder under själva klättringen.

Val Gardena

Det kändes skönt när klättringen var avklarad även om vi visste att det skulle bli ytterligare en klättring innan vi kom fram till rifugio Boé. Vi kom så upp till rifugio F. Cavazza på 2585 m.ö.h. Där åt vi mat innan vi fortsatte led 666. Den andra klättringen gick också bra och efter den gick vi på snö vissa sträckor innan vi nådde en karg högslätt.

Där hade vi följde med en yngre och en äldre man som hade bott i samma rum som vi den föregående natten. Den äldre mannen vandrade från München till Venedig och på högslätten passerade han den högsta punkten på sin långa vandring.

Mannen i mitten hade kommit upp på den högsta delen av sin vandring mellan München och Venedig. 2912 m.ö.h.

På den karga högslätten växte enstaka färggranna växter.

Det var mycket svårare att gå nedför än uppför på underlag som snö eller löst grus.

På Boé fick vi ett eget rum med fyra bäddar. Maten var bra, det fanns bland annat ett gott grönsaksbord med färska grönsaker. Det var lite oväntat eftersom det inte fanns någon lift eller väg till rifugion. Det fanns inte dusch, endast handfat och kallt rinnande vatten. Det var dessutom enda stället på vår tur där vi inte kunde dricka kranvattnet. Vi spenderade en rejäl summa euro på vatten på grund av detta.

Dag 4 – Dagstur i området kring rifugio Boé

Vi skulle bo två nätter på Boé och dag fyra var tänkt som en vilodag. Vi hade planerat gå en runda via rifugio Fassa led 638 och rifugio Forc. del Pordoi led 627, vilket vi även genomförde. Det var en kort tur men vi hade inte kollat så noga och det visade sig att Fassa låg högst upp på bergsmassivet på 3152 m.ö.h. Så blev det med den vilodagen. Men turen var jättefin, vädret helt fantastiskt och det var skönt att gå med lätta ryggsäckar.

Jag inledde dagen med fotografering tidigt på morgonen. Det var härligt att uppleva bergen helt själv och dessutom var ljuset fint. Efteråt sov jag en stund innan det var dags för frukost.

Val Gardena

Efter frukosten gick vi upp till toppen Piz Boé, 3152 m.ö.h.

Strax nedanför toppen Piz Boé fanns det vajrar att hålla sig i. Därifrån kunde vi se ner på vårt boende, rifugio Boé.

Högst upp låg den lilla rifugio Fassa. Där hade det varit häftigt att bo vid vackert väder. Vi var inte ensamma på toppen. Det var helg och många vandrare hade tagit en lift upp på andra sidan av bergsmassivet och sedan vandrat till Fassa. Vi åt mat på restaurangen som fick sina varor uppflugna med helikopter.

Val Gardena

Efter maten besökte jag en av de mest spektakulära toaletter jag sett hittills.

När toabesöket var avklarat gick vi ned för berget mot rifugio Forc. del Pordoi. Vi mötte många vandrare och vid de brantaste passagerna var det köbildning. Vi hamnade efter en skolklass och det tog tid när alla elever skulle klättra ned. Vid rifugio Forc. del Pordoi vilade vi en stund innan vi vände åter utmed led 627 mot Boé. Vi hann hälsa på rifugio-grisen under pausen.

Smart med en gris som kunde ta hand om rester från restaurangen.

Halvvägs till Boé mötte vi en stor grupp vandrare. Det var bara att sitta ned och vila tills de passerat.

Val Gardena

När vi kom åter till Boé hade vi fått sällskap i vårt rum av det trevliga Växjövandrarna.

Myskoxar i Dovrefjäll

Innan jag besökte Dovrefjäll i Norge hade jag inte sett myskoxe. I mitt tidigare inlägg om Dovrefjäll beskrev jag mina försök att fotografera älg i Fokstumyra och eftersom det var ganska svårt blev det desto mer bilder på myskoxar. Det är svårt med en ny art som en inte känner till beteendet hos. Myskoxen är omskriven som farlig och oberäknelig. Därför var jag extra försiktig till en början. Myskoxarna jagas inte på Dovrefjäll och är tämligen orädda för människor. En ska ha respekt för alla djur och speciellt orädda djur, samtidigt är det underbart att kunna studera och fotografera dessa djur som får leva ett naturligt liv.

Jag tog första bussen från Hjerkinn upp till fjällstationen Snöheim och i början såg vi flera myskoxar. Busschauffören stannade och vi kunde se en del av djuren på nära håll. Däremot syntes inga myskoxar till i området närmast Snöheim. Sjön vid stationen låg spegelblank och jag började med lite landskapsfotografering. En fin öring simmade iväg från forsnacken vid utloppet i sjön. En del av sjön täcktes av en tunn isskorpa.

Snöhätta Snöhetta Dovre Dovrefjäll Dovrefjell

Jag började gå en annan väg tillbaka mot Hjerkinn. Efter fyra kilometer nådde jag ett flackt område. Till höger om vägen gick en flock oxar och till vänster låg en annan flock och vilade. Jag gick åt vänster, mot en liten kulle som låg ungefär en halv kilometer från den vilande gruppen. Vädret var behagligt, solen värmde och nästan ingen vind. I skydd av kullen kunde jag se flocken och ytterligare två djur som vilade ett hundratal meter från flocken. Efter en stund upptäckte jag tre djur som kom ner för en sluttning på andra sidan om mig. Också de var långt borta. Snart dök även ett ensamt djur upp mellan de båda flockarna.

Jag lagade till min avancerade lunch, en frystorkad maträtt. Tillagningen bestod i att tillsätta varmt vatten, röra om i påsen och vänta tio minuter. Jag hoppades att några djur så småningom skulle passera min kulle. När den perfekt tillagade maten var uppäten vilade gruppen fortfarande. De tre andra djuren gick åt fel håll. Dags för lite Ruzzle-spel på mobilen.

Så äntligen började gruppen röra på sig. Det var kor med kalvar och en stor hane. De två myskoxarna reste sig också, det var en hona och en hane. Jag gissade att honan egentligen tillhörde flocken och var barn till hanen i gruppen samt att hon därför uppvaktades av en annan hane. Denne hane var säkert inte välkommen i flocken och därför höll de två sig hela tiden en bit efter de andra. Det ensamma djuret var också en hane och även han var förmodligen kär i honan. Han följde de två på behörigt avstånd. Tyvärr gick inte flocken mot min kulle och därför fortsatte jag min vandring efter att ha tagit några bilder på de två myskoxarna i deras härliga fjällmiljö.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den andra flocken till höger om mig hade nu vandrat en bra bit bortåt upp på en höjd. Jag fortsatte min promenad mot Hjerkinn. Bortom ett berg som kallas Haukberget låg två myskoxar och vilade sig. Jag ändrade min kurs mot djuren. Dessa började röra sig och jag försökte placera mig så att de med lite tur skulle kunna gå snett mot mig. Det lyckades ganska väl och resulterade i ett antal bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan ändrade de kurs mot Haukberget. Jag gjorde en kringgående rörelse mot andra sidan berget. Där stod en stor grävmaskin med en stor skopa. Grävmaskinen användes för att återställa området från ett militärt övningsfält till ett mer naturligt opåverkat område. Jag ställde mig bakom skopan och hoppades på att myskoxarna skulle hålla kursen och då komma mot mig. Här kunde de få komma på några meters håll. En halvtimme passerade. Inga djur i sikte. Ingen tur den här gången.

Ganska nöjd trots allt, fortsatte jag mot Hjerkinn igen. På avstånd syntes bussen på väg från Snöheim mot Hjerkinn. Den stannade till en stund vilket antagligen innebar myskoxe. Jag styrde kosan åt det hållet. Väl framme vid platsen fick jag snart syn på en ensam oxe. Nu provade jag att gå närmre än tidigare. Lade mig ned på knä och väntade. Myskoxen betade skymd av ett videsnår.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Efter cirka tio minuter gick den lite åt mitt håll och jag såg tydligt när den fick syn på mig. Den blängde en stund och gav sedan ifrån sig ett frustande och hostande läte. Jag tänkte att den var osäker på vad jag var för något eller helt enkelt inte gillade mig. Därför ställde jag mig upp för att tydligt visa att jag var en människa och backade fem steg för att även visa den att jag inte var fientligt inställd. Efter det ignorerade den mig helt och betade obekymrat vidare. Jag följde den ett bra tag och tog många bilder.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Ljuset avtog mer och mer och jag ”tackade” för mig. Väl tillbaka vid bilen var det ganska mörkt och min kropp kändes väldigt mör. Kroppen märkte av att jag hade travat runt med en tiokilos ryggsäck samt ett stativ med ett 500 mm tele över axeln. Med diverse avstickare blev det en tur på cirka femton kilometer.

Två dagar senare tog jag bussen till Snöheim igen. Tänkte leta efter fjällräv vilket kändes som ett omöjligt uppdrag. Återkommer till det. Jag var ende passageraren och det var lyxigt med en privatchaufför i en stor buss. Halvvägs gick en ensam myskoxe alldeles intill vägen. Det är inte tillåtet att släppa ut passagerare på vägen till Snöheim annars hade det varit perfekt om jag hade fått gå ut och ta bilder. Busschauffören stannade bussen och vi tittade på oxen. Den vänlige chauffören öppnade så sin sidoruta och jag hängde över honom och fotade genom den öppna rutan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

En av dagarna visade väderleksprognosen på regn hela morgonen nästkommande dag. Då passade det perfekt med en välgörande sovmorgon. När jag vaknade verkade det ovanligt ljust i min hytte. Det hade kommit snö istället. Snön försvann vid hytten under eftermiddagen men högre upp låg den kvar längre.

Dovrefjäll Dovrefjell Norge

Långa perioder är stora områden mellan Hjerkinn och Snöheim avspärrade under vardagar eftersom militären håller på och återställer området. En kan gå en bit på vägen tills det står en bom med vakter. På vägen dit stannade en militärbil och befälet undrade om jag kände till detta och han berättade att det skulle sprängas idag. När jag fick syn på vakternas vagn såg jag även en myskoxe som gick på vänster sida om vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Myskoxen skulle korsa vägen. På andra sidan vägen satt ett norskt par med en hund och fikade. Vakterna kom ut ur sin vagn och skrek på paret för att uppmärksamma dem på djuret vilket var på väg rakt mot dem. Paret med hunden flyttade sig och när jag fotat klart pratade jag med dem ett tag. De hade talat med vakterna som sagt att efter sprängningen var det ok att gå vidare på vägen.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När vakterna lite senare såg ut att ge sig av frågade jag dem om sprängningen var klar och om det var tillåtet att gå vidare. Det svarade ”ja, om jag bara gick”. Hur skulle jag kunna göra annat än gå? Trodde de möjligtvis att det fanns en bil eller cykel nedstoppad i min ryggsäck? Jag frågade inte utan gick vidare på vägen. Efter ett tag hördes en hög explosion och en rökpelare likt en svamp steg upp. Det small cirka fyra-fem hundra meter till höger om vägen. Vakterna måste ha varit väldigt hungriga eller nåt liknande och haft bråttom iväg då det var långt över lunchtid.

Längre fram på dagen syntes en grupp vilande myskoxar på långt håll i kikaren. Det tog lång tid att gå dit, en bred bäck skulle passeras på vägen och det blev till att hoppa på stenar.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När jag kom ganska nära gick jag upp på en liten höjd och visade mig. Det var två kor med varsin kalv. De reste sig upp och studerade mig lite skeptiskt.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

När de insett att det bara var en svensk fotograf från Uddevalla lade de sig ned och idisslade. Nu började en lååång väntan.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Min väntan belönades till slut när den minsta kalven reste sig upp, då gjorde även de andra det och började beta.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven såg överviktig ut och gick som om den var sjuk. Det var första gången jag sett en så liten kalv och därför fanns inget att relatera till. Alla små kalvar kanske är så kraftiga?

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Först bestod maten av i huvudsak vide vilket repades av från buskarna.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Sedan åt de fröställningarna på högt gräs med stor förtjusning.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Den lilla kalven var slö och låg ned medan de andra åt. Den låg mellan mig och de andra djuren. Ett par gånger kom en av korna och kollade till den.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

På vägen till bilen låg en slaktad vildren intill en bäck. Det ska finnas ganska många vildrenar i Dovrefjäll. Men eftersom de jagas är de dock mycket rädda för människor och jag såg inte en enda levande vildren på hela veckan.

VIldren Dovrefjäll Dovrefjell

Sista dagen på myskoxe-fjället åkte jag till Grönbacken. Det ligger cirka tio kilometer norr on Hjerkinn. Där startade en led vid namn myskoxeleden, vilket lät lovande. Under de två första kilometrarna gick leden svagt uppför. När leden delade sig tog jag av åt norr och gick över en bäck på en bro. Strax fick jag syn på en flock långt bort i väster, dock inte myskoxar, utan en flock människor. Det var drygt femtio ripjägare med hundar som hade en fågelhund-tävling i nationalparken. Konstigt ställe att arrangera en sådan tävling på även om det inte skedde någon jakt. Längre norrut syntes ytterligare en grupp människor. Dessa hade kameror och verkade leta myskoxar. Till en början var de samlade men så småningom spred de ut sig på fjället. Det såg ut som om de letade åt olika håll utan att hitta något. Dit var det alltså ingen idé att gå och till jägarna hade jag ingen lust att gå heller. Därför fotograferade jag fjällbjörk istället. På väg mot bilen mötte jag två fotografer från Göteborg, Gustav och Mats. De hade träffat några som berättat om en gammal trött och ”halvdöd” myskoxe vilken skulle befinna sig söder om oss. Efter en stund fick vi syn på den och placerade oss på en liten avsats i höjd med oxen. Den idisslade och vilade.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Mats och Gustav var nöjda efter ett tag och började tala om öl. Jag hade ingen öl i hyttan och kunde lika gärna stanna kvar en stund till. Fem minuter senare slutade myskoxen idissla vilket var ett gott tecken. Efter ytterligare fem minuter reste den sig upp.

Myskoxe Dovrefjäll Norge

Det var fantastiskt kul att fotografera dessa fascinerande och orädda myskoxar. Tänk om det hade funnits områden i Sverige där inga vilda djur får dödas för nöjes skull. Vad jag vet finns inget sådant område i Sverige där det inte är tillåtet att jaga något vilt djur överhuvudtaget. Vilket uppsving för turismen det skulle bli och massor av arbetstillfällen skulle skapas. Istället måste naturintresserade svenskar åka ganska långt för att få uppleva något sådant. Vår naturvård när det avser vilda djur är under all kritik. Något enda stort område, till exempel en stor nationalpark, skulle väl kunna undantas helt från jakt. Det vore väl inte helt orimligt.

La Gomera Dag 8 – 9

Dag 8

Denna dag hade vi sovmorgon och spenderade förmiddagen vid poolen. På eftermiddagen vandrade vi en kort tur upp på en speciell klippa, La Fortaleza. Det såg brant och besvärligt ut nerifrån byn Pavon. Visst var det brant men det fanns fina trappsteg att sätta fötterna på.

La Gomera, La Fortaleza

La Gomera, View from La Fortaleza — Utsikt från La Fortaleza

Uppe på klippan blåste en hård vind. Vi gick tvärs över klippan i riktning mot havet. Den utgjordes av en stor platå på toppen. På andra sidan platån beundrade vi utsikten. Skuggor från moln for över havet. Därefter tog vi nästan samma väg tillbaka till stigen som vi kommit upp på.

La Gomera, La Fortaleza

Dag 9

Vi parkerade som första bil vid en trevägskorsning mitt på ön. Innan vi klev ur bilen tittade vi en stund på kartan. Då kom en bofink och satte sig vid ena sidorutan och började picka på backspegeln. Den såg sin egen spegelbild och trodde det var en rival. Det var precis som om den bara väntat på en bil med en konkurrent. Småfåglar är verkligen ointelligenta.

Till en början vandrade vi genom den eldhärjade skogen parallellt med vägen till San Sebastian. Dimman svepte in toppen av ön som så ofta. Efter drygt en halv kilometer vek vi av nittio grader mot syd på PR LG 15. När dimman började lätta framträdde en dramatisk dal med den mäktiga klippan Roque de Agando på andra sidan. Vi fortsatte söderut till byn Imada där vi utgick ifrån dag 7.

La Gomera

Från Imada var tanken att gå norrut mot väg GM-3 men kartan stämde inte riktigt där, vilket jag för övrigt kunde konstatera på flera andra ställen. Istället hamnade vi längre västerut på GM-3. Nu blev det bra ändå. Där låg en kyrka, Ermita del Buen Paso, med en perfekt bänk att rasta och fika på. Från kyrkan hittade vi en fin liten stig som ledde till byn Igualero. Först var den väldigt brant och sedan ledde den oss över ett flackt öppet område. Omkring Igualero växer massor av blommor och där fanns även ett blått hus.

La Gomera

Tillbaka vid bilen syntes tydliga spår från bofinken. Den hade bajsat och spridit ut bajset med vingarna nedanför sidorutorna bakom backspeglarna. Spår fanns även på andra bilar och jag tyckte verkligen synd om fågeln som slösat så mycket energi på ingenting.

La Gomera Dag 5 – 7

Dag 5

Vi parkerade i utkanten av byn El Cercado i närheten av en skola och vandrade tvärs över en dal till grannbyn Chipude. Därifrån följde vi leden PR LG 13 till kanten till dalen Valle Gran Rey där åt vi lunch på en plats med storslagen utsikt över dalen. Sedan gick vi vidare på PR LG 13 som ledde åter till El Cercado. Framme i El Cerado växlade vädret snabbt om då kall dimma svepte in hela landskapet och palmerna vajade kraftigt i den hårda vinden.

La Gomera — Jag fotograferade gärna dessa buskar vars blommor lyste upp sluttningarna.

La Gomera, Valle Gran Rey — Dagens lunchutsikt över Valle Gran Rey

Dag 6

Denna dag gick vi två olika leder i västra delen av den gamla skogen. Den ena leden hette nummer 10 och den andra nummer 5. Vi utgick från två små parkeringsplatser utmed huvudvägen GM-2 som låg med några kilometers avstånd från varandra. Led 10 sträckte sig söder om Montana de los Manantiales och led 5 gick söder om Montana de la Arana. Ingen av turerna bjöd på någon utsiktsplats men skogen i sig var härlig att vandra i. I slutet av den första rundan vräkte regnet ned. Vi hade regnkläder med oss och jag hade även ett paraply. Sassa väntade tålmodigt medan jag gick omkring i skogen och fotograferade i spöregnet. Jag bar stativet med kameran i vänster hand och paraplyet i höger. Det är perfekt fotoljus i en skog när det regnar och framför allt en tid efter att regnet upphört. När vi kom till bilen igen stod där några vandrare som tydligen inte hade haft regnkläder. De hade tagit av sig kläder och vred vatten ur kläderna.

La Gomera, Parque Nacional de Garajonay

När den andra vandringen var avklarad gick vi över på norra sidan av väg GM-2. Där låg en fin utsiktsplats, Montana de la Arana. Därifrån kunde vi se hur skogen såg ut från ovan.

På kvällen satt jag vid poolen och reflekterade.

La Gomera

Dramatiska moln tornade upp sig in mot centrala delarna av ön och solen lyste på molnen som låg högst upp. Det var dags för ett restaurangbesök.

La Gomera

Dag 7

Tur att vi anlände tidigt på morgonen till den lilla vackra byn Imada. Där fanns bara en ledig parkeringsplats. Den var så smal att vi övervägde om vår bil skulle få plats. En äldre man passerade oss där vi stod och han pekade uppmanande på platsen vilket avgjorde saken. En av oss gick först ur bilen och den andra parkerade och kom sedan nätt och jämnt ut ur bilen. Himlen lyste klart blå när vi vandrade österut över en ås och följde kanten söderut i nästa dal. Så småningom vek leden tillbaka över kammen och ned i dalen långt nedanför Imada. När vi vände hade vi uppförsbacke hela vägen upp till bilen.

La Gomera, Imada — Byn Imada där vi startade och avslutade vår vandring.

I fjärran, där dalen slutade, reste sig den mäktiga klippan Roque de Agando.

La Gomera, Roque de Agando — Roque de Agando

Detta var en vacker vandring där vi upplevde två fina dalar och dessutom blåste det inte så mycket samt regnade inte en droppe. Det var varmt och jag var tvungen att kavla upp byxbenen över anklarna för att få lite svalka.