Mäktiga vågor rullade in över stranden Playa de Vallehermoso. En stor, övergiven och helt öde swimmingpool låg invid stranden. Västerut, på en halvö såg vi ett gammalt slitet förfallet hus. En kvinna prydde en av dörrarna. Alla satsningar på turism bär sig ej, inte ens på en Kanarieö.
Vi började vår vandring på leden PR LG 6 som slingrade sig uppför en ås och sedan fortsatte ned på andra sidan i nästa dal, Barranco de los Zarzale. Innan vi nådde krönet på åsen vände vi oss om och blickade ut över den motstående bergssidan där en annan led, PR LG 9, ringlade ned.
Leden PR LG 9 ringlade sig nedför den motstående bergssidan.
I Barranco de los Zarzale hade människor byggt otaliga imponerande terrassodlingar vilka får våra svenska stengärdsgårdar och stenrösen att verka fjuttiga vid en jämförelse.
Vi gick ned i dalen, följde en stig in i dalen till en liten by och vandrade sedan upp på bergskammen igen. På toppen av kammen åt vi vår medhavda mat som Sassa hade burit. Hon bar maten och jag bar på mer fotoutrustning, vilket kan tyckas rättvist eller kanske inte, det beror på hur man ser det. Utsikten mot bergsknallen Roque Cano förgyllde vår matrast.
Roque Cano
Eter pausen följde vi leden ned i Vallehermosodalen där den på sin väg mot havet och vår parkerade bil passerade diverse glest utspridda hus. Jag är fascinerad av motiv med gamla dörrar och fönster vilket det fanns några stycken här.
Dag 4
Denna dag vandrade vi i ett område med flera bergstoppar. Precis som tidigare dagar blåste det kraftigt på utsatta ställen.
Roque de Agando
På ena sidan vägen låg Roque de Agando och på andra sidan Roque de Ojila samt Roque de la Zarcita. Jag hade önskat ett fint morgonljus på topparna men den önskan slog tyvärr inte in.
Roque de Ojila
Vi vandrade ut på en skogbeklädd ås som syns längst till höger i bilden nedan. Därefter ner i dalen bakom åsen, till den lilla byn La Laja.
Dalen ned mot byn La Laja
Skogen bestod mest av vackra tallar med en del gamla träd.
La Laja var en liten vacker by som låg en bit ned i dalen. Vandringar ger en helt annan upplevelse och mer äkta sida av Kanarieöarna än den turistställena erbjuder.
La Laja
Vi passerade genom byn La Laja och letade upp början på en stig som skulle leda uppåt igen på andra sidan dalen. Stigen fanns inte med på vår karta men vi hade läst om den i boken ”Vandra på La Gomera” skriven av Anita och Birger Lövland. La Laja ligger på 500 meters höjd och därifrån var det en uppförsbacke med en stigning på 600 meter upp till Mirador El Bailadero på runt 1100 meter.
Roque de Ojila
Halvvägs upp i backen tog vi lunchrast och njöt av utsikten mot Roque de Ojila med vår utgångspunkt Roque de Agando till vänster långt bort i fjärran.
Under denna vandring mötte vi inte någon annan vandrare vilket var en viss kontrast jämfört med vår vandring i höstas på Kungsleden.
Efter dagens fantastiska promenad solade vi vid poolen och på kvällen gick vi till grannbyn och åt supergod mat på en italiensk pastarestaurang. Kameraten följde givetvis med och det råkade bli några bilder.
Under mars månad gjorde jag och min fru Sassa en fotore… ehh… nej jag menar en sol- och vandringsresa till den lilla kanarieön La Gomera. Vi flög till Teneriffa, åkte buss till hamnen i Los Christianos, båt till San Sebastián på La Gomera och sedan körde vi bil tvärs över ön till Valle Gran Rey som ligger på sydvästra delen.
När vi anlände med båten till San Sebastián, där vi hämtade vår hyrbil, hade mörkret lagt sig och det blåste stormvindar. På öns mitt åkte vi genom ett stort skogsområde ganska högt upp bland dimmoln och i strålkastarnas sken blåste dimman sidledes i hög hastighet. Efter en lång resa var det skönt att checka in på hotellet hos en receptionist som hade börjat tvivla på om vi verkligen skulle dyka upp.
Dag 1
Efter gårdagens långa resa tog vi en välgörande sovmorgon, solade, badade och handlade mat. På eftermiddagen gick vi en kort tur till ett vattenfall, Salto de Agua, som låg längst in i en dal som heter Barranco de Arure. Det var en smal dal med tät vegetation. Framme vid vattenfallet möttes vi av en brant klippvägg som vattnet forsade utför. Själva fallet var inte så intressant, desto mer spännande var klippväggen som bestod av lavapelare.
Klippvägg vid vattenfallet Salto de Agua
Dag 2
Nu var vi sugna på en längre vandring och tidigt på morgonen parkerade vi vår hyrbil på den stora och helt tomma parkeringsplatsen vid friluftsområdet La Laguna Grande. Bilens termometer visade åtta grader och det duggregnade. Som tur var upphörde regnet snart.
De centrala delarna av ön utgörs av en stor nationalpark, Parque Nacional de Garajonay, som är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vi vandrade söderut genom en trollsk skog vilken lär vara en av Europas äldsta urskogar. När vi hade rundat den högsta toppen på ön, Garanojay 1484 meter över havet, vände vi norrut och gick över toppen på tillbakavägen. Helt omgivna av dimmoln hade vi inte någon utsikt på toppen.
Ett område har eldhärjats och ger en lite kuslig känsla när samtidigt dimmorna drar fram över bergen.
Tack vare fuktig luft är öns centrala delar gröna och frodiga.
På ett litet begränsat område reste sig raka och höga trädstammar i form av en planterad skog. Dimman gav ett speciellt ljus i denna av människan skapade pelarsal.
Själva vandringen upp till toppen Garajonay var anpassad för turisterna och därför väldigt lättgången.
Peter på väg upp mot toppen Garanojay (1484 m.ö.h.)
När vi kom åter till bilen var hela området översvämmat av turister och då kändes det bra att åka hem till hotellet där solen värmde gott.
Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.
På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.
Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.
Abiskojokk med Peter i förgrunden. Foto: Cecilia Corin
Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.
Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.
Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?
Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De ”vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.
Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.
Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.
Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.
Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: ”-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.
Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.
Sälkastugorna
Drakryggen
En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.
Fjället Madir vid Singistugorna
Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.
Sälkaglaciären
På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.
När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.
Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.
Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.
Tolpagorni
Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.
Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.
Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.
Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.
I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.
På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.
Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.
Solen värmer, himlen är blå och vinden svag. Utsikten över en glest tallbevuxen dal med berget Morro De Santiago i fjärran är betagande. Jag och min fru har nyss startat dagens vandring och vi skojar om att vi som vanligt har för många klädesplagg nedpackade i ryggsäckarna.
Efter tjugo minuter drar moln in norrifrån och lägger sig som ett lock över landskapet. Med ens faller temperaturen minst tio grader och extrakläderna åker snabbt på. Som lägst ligger molnen femtio meter över våra huvuden och ett tag ser det ut som om vi ska svepas in i en tät dimma. Så småningom stiger molnen samtidigt som vår stig leder kraftigt nedåt och lite av värmen återkommer.
Gran Canarias centrala delar består av berg på upp till knappt tvåtusen meters höjd. Det bidrar till förhållanden där det ofta bildas moln på norra sidan av ön. Molnen kan snabbt svepa in mellan bergen och sänka temperaturen samt ta bort en stor del av en annars storslagen utsikt. Det finns många leder närmare kusten att välja på när väderleksförhållandena är sådana i bergen. Om molnen sluter sig och öppnar sig om vart annat då är det kul att vara fotorgraf. På morgonen kan temperaturen ligga på strax över nollstrecket i bergen och då behöver en ha med vinterkläder. En tunn vatten- och vindtät jacka ytterst, flera varma mellanlager och närmast kroppen något som transporterar bort svett brukar fungera bra. På benen långkalsonger och tunna byxor. Mössa och vantar. Mitt på dagen, vid fint väder, brukar shorts och linne vara bra. På fötterna kan en ha vandringskängor eller bra joggingskor beroende på hur mycket stöd en vill ha för fötterna.
De flesta lederna har bra underlag och är lätta att följa. Det finns flera bra böcker som beskriver vandringsturer på Kanarieöarna samt bra kartor. En bra karta är utgiven av Kompass och heter Gran Canaria. Den är väldigt bra att ha med sig på turen men fungerar också som bilkarta. Ibland kan en undra när en ser framför sig om det verkligen går en led där det enligt kartan ska göra det och om en överhuvudtaget kan ta sig fram där. Men oftast visar det sig vara enkelt att gå när en väl kommer fram.
Nedan har ett träd fallit över leden men det tillhör ovanligheterna.
Vatten är viktigt att bära med sig. Vi hade knappt en liter vatten per person med oss. Är det väldigt varmt behövs mer. Ett bra sätt är att ha vatten i bilen som en kan fylla på med innan och efteråt för att slippa bära så mycket. Till mellanmål åt vi kokta ägg, mackor, nötmix, kakor och frukt.
För turer mitt på dagen räcker det med en mindre ryggsäck. Eftersom vi oftast vandrade på morgonen och ibland på kvällen hade vi säckar med en volym på cirka 45 liter för att få plats till kläder.
För vandring på eftermiddag/kväll och om en inte hinner fram till bilen innan det blir mörkt är det bra att ta med en liten pannlampa eftersom ljuset försvinner ganska snabbt efter solens nedgång. Den är även bra när en vill starta tidigt innan det är ljust.
På Gran Canarias södra udde ligger ett fyra kvadratkilometer stort ökenområde kallat Maspalomas. Inåt land, där sanddynorna tar slut står hotellkomplexen som spön i backen. Området är så präglat av turism en kan tänka sig.
Det är väldigt smidigt att ta sig till Maspalomas speciellt om en kommer dit tidigt på morgonen. Då kör en huvudvägen genom Playa del Inglés nästan ända fram till den avslutande rondellen framför Hotell Rui. Vi kom dock lite fel första gången men det berodde på att verkligheten inte stämde överens med vår karta. På morgonen fanns det gott om parkeringsplatser. Parkeringsavgifterna börjar gälla kl. 10 och då har det fina ljuset försvunnit vilket innebär att det är gratis för naturfotografer.
För att komma till dynorna går en genom hotellet och fortsätter därefter hundra meter tills sanden tar vid.
Fotografering av former och linjer tillhör en typ av fotografering som jag verkligen gillar. Det är jättekul att gå omkring och leta motiv. Jag såg mig för innan jag gick vidare för att inte förstöra något fint motiv med mina fotspår.
Vid första besöket var vi där alla tre och gick runt området. Därefter åkte jag dit själv vid två tillfällen till och bara fotograferade. Första gången blåste det en del och jag skyddade kameran med en påse mot den flygande sanden då jag inte fotograferade. En fördel med vinden var att den hade raderat ut spår från dagen innan.
De två andra fototillfällena bjöd på lugnare väder men då fanns det kvar fler spår i sanden.
Trots att det fanns många spår gick det bra att hitta orörda områden med mönster.
Mönster framträdde tydligast när solen kom fram och skapade skuggor i vågmönstret. När klockan var 09:30 tyckte jag att ljuset blev för starkt och gick åter till bilen. Åkte ”hem” till Puerto Rico och åt frukost i solen på altanen.
Det är olika från fotograf till fotograf vilken typ av väder man föredrar. På Maspalomas kände jag att mitt favoritväder var blåst under natten som sopade bort alla spår och sol från klar himmel när solen gick upp för att få fram tydliga mönster i sanden samt ge intressanta skuggor.
Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg här i min blogg. De två senaste veckorna har jag varit på Gran Canaria och innan dess hade jag influensa. Som tur var hann jag precis bli bra tills jag, min fru och äldsta dottern skulle resa iväg. På Gran Canaria bodde vi i Puerto Rico som ligger på södra delen av ön. Den delen är mest solsäker men landskapet där är torrt och kargt. I centrala delarna av ön är växtligheten frodigare och på norra delen vilken vi inte besökte lär växtligheten vara frodigast. Vårt mål med resan var att vandra, sola, bada och äta god mat. Jag hade även ett lite eget inofficiellt mål att ta ett par bilder.
Den första vandringen gjorde vi strax utanför Puerto Rico. Eftersom jag var osäker på min form efter influensan tog vi hyrbilen uppför en backe till en platå där vi sedan gick en kort runda. På vägen till bilen mörknade himlen inåt ön och solen belyste landskapet.
Nästa utflykt blev till ett stort område med sanddynor i Maspalomas. Det återkommer jag till i ett senare inlägg. Missa inte detta. Därefter styrde vi kosan inåt land till en klippa kallad Roque Nublo. Vägarna till inlandet är bra men krokiga. Det är cirka fyra mil från Puerto Rico och det tog oss en och en halv timma att köra dit (utan fotostopp). När vi närmade oss såg vi moln glida över de branta bergskamrarna. Äldsta dottern såg fram emot att få gå i molnen. Väl framme var allt en enda vit blöt sörja. Vatten avsattes på tallskogens barr och vinden gjorde sedan att det regnade ner på oss. Temperaturen visade fem grader. Framme vid vårt mål på artonhundra meters höjd var allt fortfarande vitt men vi började ana en ljusning i molntäcket. Efter ett tag öppnade sig en lucka i molntäcket och en bedårande utsikt visade sig. Tack vare vinden slöt sig molnen och öppnade sig igen under en period vilket var väldigt intressant. Så småningom försvann molnen helt.
Det flesta vandringar gjorde vi på morgonen och förmiddagen. Fördelarna med det var flera. Vi slapp köra om en massa cyklister som tränade på vägarna upp i bergen, få mötande bilar, det var lätt att hitta parkering när en var först på plats, underbart att komma hem till altanen på eftermiddagen och sola samt ta sig ett dopp i poolen.
Ett par gånger vandrade vi dock på eftermiddagen och vid nedanstående tillfälle lyste solen fint på bergen när vi kom tillbaka till bilen efter turen.
I mitten av september åkte jag till Italienska nationalparken Gran Paradiso. Den ligger i alperna i nordvästra delen av landet. Här finns bland annat Italiens högsta berg, 4061 meter över havet, som också det heter Gran Paradiso. Mitt mål med resan var att se och fotografera, för mig, nya vilda djurarter och ett storslaget landskap. Djuren var framför allt stenbock, gems och murmeldjur. I parken finns även andra djur som till exempel hare, rådjur, rödräv och varg.
Gems
Parken har funnits sedan 1922 och besöks främst av vandrare och klättrare. Jag såg inte någon annan turist som såg ut att vara där bara för att fotografera. Dessutom träffade jag inte på någon annan nordbo under de tio dagar resan varade. På hotellen och alpstationerna (rifugios) kunde några i personalen lite engelska. På campingen i Lillaz, där jag bodde fyra nätter, kunde kvinnan som hade hand om stället inte ett ord engelska och jag kunde inte ett ord italienska. Det gav åtminstone en äkta utlandsupplevelse.
Gems
Djuren höll till på ganska hög höjd. Dalarna ligger på knappt tvåtusen meter och där såg jag bara murmeldjur utom vid ett tillfälle då jag hade tur att se en liten flock gems som för ovanlighetens skull var ganska orädda. Övriga djur såg jag när jag vandrat upp till 2500 – 2700 meters höjd och enligt vad andra berättade var de flesta djuren ännu högre upp. Kanske var det därför jag inte såg så många djur som jag hade räknat med.
Gems
Gemsen var väldigt försiktiga. Redan på 150 meters håll kunde de springa iväg om de upptäckte en människa. I terrängen över trädgränsen blev det därför svårt att komma nära dem.
Enda tillfället då jag kunde studera och fotografera gems utan att de sprang iväg.
Kanske vandrar gemsen periodvis utanför parken och blir jagad där eller blir de kanske bortdrivna av bönder som har sina får och getter högt upp i alperna. Det liknade lite förhållandena i svenska fjällen där en liten priviligierad skara samer håller massor av tamrenar som betar ner och utarmar markvegetationen. Överallt fanns det flockar med får och getter, även i de områden där jag var som högst upp på 2700 meters höjd. Parken har stenbocken som symbol men det hade varit mer korrekt och ärligt att ha en tamget som symbol.
När jag hade vandrat upp tusen meter från dalbottnen var det ytterligare tusen meter upp till topparna runt omkring mig. Naturligtvis blev det massor av bilder på alper. Det finns utrymme för rensning bland alpmotiven så småningom.
Utsikt över Cognedalen med parken Gran Paradiso på vänster sida om dalen.
Murmeldjur
Murmeldjur fanns lite varstans. De gillade sydsluttningar med stenskravel och gräs. Även de var mycket försiktiga. Jag hade förväntat mig att de som höll till nära leder skulle vara vana och orädda för människor eftersom djuren ser vandrare med jämna mellanrum. På ett ställe verkade murmeldjuren lite mer tolleranta och där spenderade jag några timmar. Annars gav de oftast ifrån sig ett högt varningspip och försvann ner i sina hålor.
Lammgam
Vid ett tillfälle hade jag turen att se en lammgam under en halvtimmes tid. Den flög utmed alpsidan och emellanåt vilade den på någon sten. Vid två tillfällen passerade den över mig. Lammgamen har ett vingspann på 235 – 275 centimeter att jämföra med havsörn vars vingspann är 200 – 245 cm.
Stenbock
De djur jag helst ville se var stenbockarna med sina maffiga horn. Under tio dagar såg jag tyvärr stenbock endast på ett ställe under två dagar. De ska vara vanliga och höll antagligen till högt upp där det inte gick tamdjur.
Stenbock
De stenbockar jag såg var precis så orädda som jag förväntat mig. Man kunde röra sig sakta och sitta i närheten av dem utan att de verkade särskilt oroade.
Stenbock
Den timmen när jag satt tjugo meter från den fina stenbocken var höjdpunkten på hela resan. Den lade sig ned i sluttningen och idisslade. Bergen runt omkring oss gav en fin inramning och härlig frihetskänsla. Det var värt varenda steg uppför och varenda svettdroppe för att få uppleva detta. Den låg kvar när jag vandrade tillbaka till alpstationen för att äta en trerätters middag.
Det här inlägget innehåller fler bilder än vanligt. Jag har valt ut några bilder från Florens, en stad som bjuder på massor av kultur och människor varav övervägande delen utgörs av turister.
När jag reser med familjen brukar jag ta med mig min kompaktkamera och så blev det även denna gång. Fördelen är att utrustningen är lätt och inte så iögonfallande. Nackdelen är framför allt att kompaktkameran inte är lika snabb som en systemkamera. Påfallande många turister bar runt på en systemkamera och det var inte utan att jag tittade med avund i blicken på dem ibland. Dessutom såg jag en del som fotade med paddor. På en sol- och badsemester är kompaktkameran ett självklart val men på en kultur- och upplevelseresa som denna skulle jag lika väl kunna välja en systemkamera.
Florens katedral. Vi gick upp i både Giotto’s klocktorn samt domen och det blev massor av trappsteg. Normalt sett inte något speciellt men efter som jag var sjuk och hade feber fick jag kämpa.
Uffizi museum. Här man kan gå en hel dag och se fantastiskt fin konst. Det är förbjudet att fota i museet och därför blev det en bild från trapphuset istället.
