Dovhjort (Fallow Deer) – Sida 2 – Peter Angvarson Fotografi

Ljuset

Det är härligt när dagarna blir längre och solen värmer mer. De flesta människorna verkar längta till detta och särskilt i slutet av vinterhalvåret hör man ofta att det pratas om denna längtan. Visst längtar även jag men det är väldigt bekvämt för en naturfotograf att inte behöva gå upp tidigt på morgonen eller kunna komma hem tidigt på kvällen under vintern och ändå utnyttja det fina ljuset. Jag tror inte att så många är medvetna om att vi naturfotografer till exempel behöver stiga upp runt klockan fyra vid den här tiden på året för att komma ut i tid. För att inte tala om hur det blir i juni. Då går vi upp innan vi har lagt oss.

May the light be with You!

Dovhjortarna lägger ned vapnen så här års och snart börjar nya återigen växa ut.

Brööööl…

Några dovhjortar uppvaktade en flock hindar med bland annat bröl och speciella rörelsemönster. Jag hade smugit mig så nära djuren jag vågade utan att riskera bli upptäckt och väntade på att något skulle hända för att få chansen att ta några bilder. Plötsligt sprang en hind med kalv iväg. Två av hjortarna följde efter men hinden verkade inte lika intresserad av hjortarna som de tycktes vara av henne. Efter någon minut kom först den ena hjorten gående tillbaka och strax efteråt kom även den andra. De passerade då på lagom avstånd från min plats och jag fick bilder på båda två när de gick förbi. Tack vare det tysta läget på slutaren kunde jag ta ett antal bilder på respektive hjort utan att de skrämdes av ljudet från slutaren. Detta trots att avståndet oss emellan inte var så stort.

Heldag i skogen

Igår njöt jag av en hel dags vistelse i skogen. Nåja, nästan i alla fall. Mitt på dagen sov jag två timmar i bilen. På morgonen bjöd vildsvinen på fina upplevelser och under eftermiddagen fotograferade jag snokar i en damm. Dagen avslutades med dovhjortar.

Två snokar simmade medsols runt en damm. Någon gång genade de tvärs över vattnet. Jag låg på knä och mitt kamerastativ stod alldeles intill strandlinjen. Första gången en av snokarna kom simmande utmed kanten stannade den en meter från mig. Länge studerade den mig innan den bestämde sig för att fortsätta. Ormen ringlade upp på marken, passerade mellan stativbenen och sedan ner i vattnet igen.

Nu är tiden inne för hjortarna att feja bort basthuden som har täckt hornen under tillväxttiden. De som har fejat har redan börjat småstångas med varandra trots att det är lång tid kvar till brunsten. Dessa två höll på med det när den större hjorten såg en rörelse från mig. Jag stod därefter helt stilla och efter några minuter gick de bort till några andra hjortar där de stannade.

I granskogen föll det då och då kottar till marken. När ekorren bytte träd passade jag på att ta några bilder. Den var jordig runt munnen och behövde tvätta sig, såvida det inte var en jordekorre förstås. Ekorren utgjorde ett trevligt inslag under väntan på att hjortarna skulle stå på rätt ställe.

Dovhjort

Dovviltet tar nu för sig av det nya spirande gräset precis som den här hjorten gör. Att ta en bild på en vild betande dovhjort tidigt på våren likt denna kan vara mycket tidskrävande. Ofta går hjortarna tillsammans i stora grupper. Vid det här tillfället var dovhjortarna cirka trettio stycken och det innebär sextio vakande ögon. Dessutom är det inte så länge sedan jakten avslutades vilket gör dem mer skygga än längre fram på året innan jakten åter tar sin början. Gruppen med hjortar höll till på en äng. Jag kunde från en granplantering ta bilder på håll och den bästa bilden tycker jag blev en med förgrund i form av en stenmur samt tre hjortar i linje. Helst hade jag velat få med mer av stenmuren men då hade inte hjorten längst bort i bild rymts inom bilden.

Solen var på väg ner och min tanke var att kanske hjortarna går mot den delen av ängen som sist är solbelyst. Dovviltet, precis som jag, är nämligen väldigt förtjusta i solens värme. Därför gjorde jag en kringgående rörelse. Ut ur granplanteringen med ännu mer barr i nacken än förut samt över ett berg för att komma till bortre sidan av ängen. Där fanns en brant i vilken jag kunde kamouflera mig och sedan sätta på mig mitt stenansikte för att smälta in i miljön så väl som möjligt. Sedan var det bara att vänta och hoppas på turen. Efter en halv timme såg det glädjande nog ut som om djuren var på väg åt mitt håll. Jag fick vänta ytterligare en timme innan de lååååååååååångsamt hade betat sig fram till mitt gömställe.

De senaste veckorna har jag spenderat tre hela dagar, då menar jag från morgon innan soluppgång ända tills solen gått ner, i dovviltets marker och att jag fick dessa bilder känns som en god utdelning. Även om djurfotografering är tidskrävande så spelar det inte så stor roll eftersom jag njuter av att vistas ute i naturen. Dessutom tar jag även landskapsbilder när jag fotar djur.

Ett misslyckat försök att fota djur i snö

I veckan som gick försökte jag fota djur i vinterlandskap. De djur jag såg kom inte så nära att det fanns möjlighet till några bilder. Istället blev det några landskapsbilder på is.

Jag var klädd i mina nya vita, heltäckande, kamouflagekläder som tomten kom med på julafton. När jag hade öppnat paketet på julafton provade jag så klart kläderna omedelbums, till glädje för de övriga i sällskapet. Min fru menade på att jag inte skulle våga visa mig utomhus utklädd i de kläderna men det bevisade jag nu, så det så.

Fallow Deer (Dovhjort)

Idag tillbringade jag en heldag i dovhjortarnas marker. Det märks att brunsten lider mot sitt slut. Hjortarna verkar trötta och många av hindarna betar rofyllt på ängarna istället för att springa runt och leta efter den snyggaste hjorten. Brölen från hjortarna är inte lika frekventa och intensiva som för en vecka sedan.

Jag tog många bilder på dovvilt inne i skogen idag men jag har trots det valt att visa det här porträttet av en hjort som var på väg ut på en äng för att äta kvällsmat. Han stod en bit ut på ängen när jag passerade inne i skogen på väg till bilen. Efter en stund gick han ut mitt på ängen och anslöt sig till en flock hindar som redan åt i godan ro.

Fallow Deer (Dovhjort)

Innan jag började fotografera dovvilt hade jag en inre bild av att de ska vara ljusbruna och ha vita prickar. De skulle se ut ungefär som en söt Bambi. När jag upptäckte att det finns svarta och grå färgvarianter tyckte jag först att de var fula och konstiga för så skulle de ju inte se ut. Numera är de svarta varianterna de jag gillar allra bäst. Ju svartare desto finare. Jag tycker de svarta ser ut att ha en tuffare attityd och de utstrålar en större personlighet än de som är ljusa.

I går tog jag ledigt från jobbet för att tillbringa en heldag i skogen. Efter att ha suttit på några olika platser med fina miljöer utan att några djur hade visat sig under morgonen var jag på väg mot ett av mina favoritställen. Plötsligt fick jag syn på två horn som stack upp bakom en sten. Då var det bara att försiktigt sätta sig ner på marken och vänta. På hornens rörelser kunde jag förstå att hjorten putsade sig. Så upphörde rörelserna och så småningom började hornen luta betänkligt. Till slut syntes bara ett horn och jag förstod att hjorten hade somnat. Dags att inta lunch. Med ett öga på smörgåsen och det andra på hornet åt jag lunch i godan ro utan att något hände. Efter att ha tittat på hornet i ytterligare en halvtimme beslöt jag mig för att smyga fram till ett stort träd som stod 3-4 meter framför mig. Efter ännu en stunds väntan bakom trädet dök plötsligt ett svart hjorthuvud upp bakom stenen och hjorten tittade åt mitt håll. Efter ett tiotal bilder ställde den sig upp som på beställning och jag passade på att ta fler bilder. I sökaren såg jag något som snabbt passerade bakom hjorten. När jag kikade vid sidan av kameran såg jag att det var en hind med kalv tätt följd av en grå hjort. Då de andra djuren hunnit cirka hundra meter bort beslöt sig ”min” hjort för att följa efter.