Det har varit ett vackert och kallt vinterväder i Bohuslän i drygt två veckor. Vi har haft snö och stundtals ganska många minusgrader. Den sjätte februari fotograferade jag på kusten. Under normala år brukar jag oftast vara helt själv på kusten vintertid. Men när jag skulle parkera bilen var det fullt med bilar på parkeringsplatsen. Jag skulle äta några smörgåsar innan jag gick ut och åkte istället till en annan stor parkering där det fanns plats. Efter fikan åkte jag tillbaka och då fanns det som tur var en plats ledig.
Jag gillar att vara själv och fotografera i naturen. Därför är en av de största nackdelarna, för min del med coronapandemin, alla människor som är ute i naturen. För mig innebär det inte att delad glädje är dubbel glädje när det handlar om naturupplevelser. Min upplevelse ökar desto färre människor det vistas i naturen. Jag hoppas att människor börjar umgås hemma igen när pandemin är över. Däremot kan min fotoupplevelse vara stor även om många människor vistas runt omkring som till exempel vid fotograferingen av hägrar jag skrev om i mitt förra inlägg. Där fanns det hela tiden ett gäng fotografer och många andra människor som promenerade. Det var en rolig fotoupplevelse men någon naturupplevelse kände jag inte.
Jag har haft stor nytta av att ha sprungit orientering i min ungdom vilket jag nyligen börjat med igen. Det finns kartor över i stort sett alla områden och jag har aldrig hämmats i min fotografering av att inte hitta ut eller hitta hem. Dessutom orkar jag ta mig till de flesta ställen även med en tung fotoutrustning. För att slippa spår från människor i snön gick jag till ett område som låg långt från parkeringsplatsen.
När det ligger snö på klipporna brukar jag noggrant planera min fotografering, annars kan det plötsligt dyka upp ett fint motiv som blivit förstört av mina egna spår och det vill jag helst undvika.
