Innan jag började fotografera dovvilt hade jag en inre bild av att de ska vara ljusbruna och ha vita prickar. De skulle se ut ungefär som en söt Bambi. När jag upptäckte att det finns svarta och grå färgvarianter tyckte jag först att de var fula och konstiga för så skulle de ju inte se ut. Numera är de svarta varianterna de jag gillar allra bäst. Ju svartare desto finare. Jag tycker de svarta ser ut att ha en tuffare attityd och de utstrålar en större personlighet än de som är ljusa.
I går tog jag ledigt från jobbet för att tillbringa en heldag i skogen. Efter att ha suttit på några olika platser med fina miljöer utan att några djur hade visat sig under morgonen var jag på väg mot ett av mina favoritställen. Plötsligt fick jag syn på två horn som stack upp bakom en sten. Då var det bara att försiktigt sätta sig ner på marken och vänta. På hornens rörelser kunde jag förstå att hjorten putsade sig. Så upphörde rörelserna och så småningom började hornen luta betänkligt. Till slut syntes bara ett horn och jag förstod att hjorten hade somnat. Dags att inta lunch. Med ett öga på smörgåsen och det andra på hornet åt jag lunch i godan ro utan att något hände. Efter att ha tittat på hornet i ytterligare en halvtimme beslöt jag mig för att smyga fram till ett stort träd som stod 3-4 meter framför mig. Efter ännu en stunds väntan bakom trädet dök plötsligt ett svart hjorthuvud upp bakom stenen och hjorten tittade åt mitt håll. Efter ett tiotal bilder ställde den sig upp som på beställning och jag passade på att ta fler bilder. I sökaren såg jag något som snabbt passerade bakom hjorten. När jag kikade vid sidan av kameran såg jag att det var en hind med kalv tätt följd av en grå hjort. Då de andra djuren hunnit cirka hundra meter bort beslöt sig ”min” hjort för att följa efter.