Innan jag besökte Dovrefjäll i Norge hade jag inte sett myskoxe. I mitt tidigare inlägg om Dovrefjäll beskrev jag mina försök att fotografera älg i Fokstumyra och eftersom det var ganska svårt blev det desto mer bilder på myskoxar. Det är svårt med en ny art som en inte känner till beteendet hos. Myskoxen är omskriven som farlig och oberäknelig. Därför var jag extra försiktig till en början. Myskoxarna jagas inte på Dovrefjäll och är tämligen orädda för människor. En ska ha respekt för alla djur och speciellt orädda djur, samtidigt är det underbart att kunna studera och fotografera dessa djur som får leva ett naturligt liv.
Jag tog första bussen från Hjerkinn upp till fjällstationen Snöheim och i början såg vi flera myskoxar. Busschauffören stannade och vi kunde se en del av djuren på nära håll. Däremot syntes inga myskoxar till i området närmast Snöheim. Sjön vid stationen låg spegelblank och jag började med lite landskapsfotografering. En fin öring simmade iväg från forsnacken vid utloppet i sjön. En del av sjön täcktes av en tunn isskorpa.
Jag började gå en annan väg tillbaka mot Hjerkinn. Efter fyra kilometer nådde jag ett flackt område. Till höger om vägen gick en flock oxar och till vänster låg en annan flock och vilade. Jag gick åt vänster, mot en liten kulle som låg ungefär en halv kilometer från den vilande gruppen. Vädret var behagligt, solen värmde och nästan ingen vind. I skydd av kullen kunde jag se flocken och ytterligare två djur som vilade ett hundratal meter från flocken. Efter en stund upptäckte jag tre djur som kom ner för en sluttning på andra sidan om mig. Också de var långt borta. Snart dök även ett ensamt djur upp mellan de båda flockarna.
Jag lagade till min avancerade lunch, en frystorkad maträtt. Tillagningen bestod i att tillsätta varmt vatten, röra om i påsen och vänta tio minuter. Jag hoppades att några djur så småningom skulle passera min kulle. När den perfekt tillagade maten var uppäten vilade gruppen fortfarande. De tre andra djuren gick åt fel håll. Dags för lite Ruzzle-spel på mobilen.
Så äntligen började gruppen röra på sig. Det var kor med kalvar och en stor hane. De två myskoxarna reste sig också, det var en hona och en hane. Jag gissade att honan egentligen tillhörde flocken och var barn till hanen i gruppen samt att hon därför uppvaktades av en annan hane. Denne hane var säkert inte välkommen i flocken och därför höll de två sig hela tiden en bit efter de andra. Det ensamma djuret var också en hane och även han var förmodligen kär i honan. Han följde de två på behörigt avstånd. Tyvärr gick inte flocken mot min kulle och därför fortsatte jag min vandring efter att ha tagit några bilder på de två myskoxarna i deras härliga fjällmiljö.
Den andra flocken till höger om mig hade nu vandrat en bra bit bortåt upp på en höjd. Jag fortsatte min promenad mot Hjerkinn. Bortom ett berg som kallas Haukberget låg två myskoxar och vilade sig. Jag ändrade min kurs mot djuren. Dessa började röra sig och jag försökte placera mig så att de med lite tur skulle kunna gå snett mot mig. Det lyckades ganska väl och resulterade i ett antal bilder.
Sedan ändrade de kurs mot Haukberget. Jag gjorde en kringgående rörelse mot andra sidan berget. Där stod en stor grävmaskin med en stor skopa. Grävmaskinen användes för att återställa området från ett militärt övningsfält till ett mer naturligt opåverkat område. Jag ställde mig bakom skopan och hoppades på att myskoxarna skulle hålla kursen och då komma mot mig. Här kunde de få komma på några meters håll. En halvtimme passerade. Inga djur i sikte. Ingen tur den här gången.
Ganska nöjd trots allt, fortsatte jag mot Hjerkinn igen. På avstånd syntes bussen på väg från Snöheim mot Hjerkinn. Den stannade till en stund vilket antagligen innebar myskoxe. Jag styrde kosan åt det hållet. Väl framme vid platsen fick jag snart syn på en ensam oxe. Nu provade jag att gå närmre än tidigare. Lade mig ned på knä och väntade. Myskoxen betade skymd av ett videsnår.
Efter cirka tio minuter gick den lite åt mitt håll och jag såg tydligt när den fick syn på mig. Den blängde en stund och gav sedan ifrån sig ett frustande och hostande läte. Jag tänkte att den var osäker på vad jag var för något eller helt enkelt inte gillade mig. Därför ställde jag mig upp för att tydligt visa att jag var en människa och backade fem steg för att även visa den att jag inte var fientligt inställd. Efter det ignorerade den mig helt och betade obekymrat vidare. Jag följde den ett bra tag och tog många bilder.
Ljuset avtog mer och mer och jag ”tackade” för mig. Väl tillbaka vid bilen var det ganska mörkt och min kropp kändes väldigt mör. Kroppen märkte av att jag hade travat runt med en tiokilos ryggsäck samt ett stativ med ett 500 mm tele över axeln. Med diverse avstickare blev det en tur på cirka femton kilometer.
Två dagar senare tog jag bussen till Snöheim igen. Tänkte leta efter fjällräv vilket kändes som ett omöjligt uppdrag. Återkommer till det. Jag var ende passageraren och det var lyxigt med en privatchaufför i en stor buss. Halvvägs gick en ensam myskoxe alldeles intill vägen. Det är inte tillåtet att släppa ut passagerare på vägen till Snöheim annars hade det varit perfekt om jag hade fått gå ut och ta bilder. Busschauffören stannade bussen och vi tittade på oxen. Den vänlige chauffören öppnade så sin sidoruta och jag hängde över honom och fotade genom den öppna rutan.
En av dagarna visade väderleksprognosen på regn hela morgonen nästkommande dag. Då passade det perfekt med en välgörande sovmorgon. När jag vaknade verkade det ovanligt ljust i min hytte. Det hade kommit snö istället. Snön försvann vid hytten under eftermiddagen men högre upp låg den kvar längre.
Långa perioder är stora områden mellan Hjerkinn och Snöheim avspärrade under vardagar eftersom militären håller på och återställer området. En kan gå en bit på vägen tills det står en bom med vakter. På vägen dit stannade en militärbil och befälet undrade om jag kände till detta och han berättade att det skulle sprängas idag. När jag fick syn på vakternas vagn såg jag även en myskoxe som gick på vänster sida om vägen.
Myskoxen skulle korsa vägen. På andra sidan vägen satt ett norskt par med en hund och fikade. Vakterna kom ut ur sin vagn och skrek på paret för att uppmärksamma dem på djuret vilket var på väg rakt mot dem. Paret med hunden flyttade sig och när jag fotat klart pratade jag med dem ett tag. De hade talat med vakterna som sagt att efter sprängningen var det ok att gå vidare på vägen.
När vakterna lite senare såg ut att ge sig av frågade jag dem om sprängningen var klar och om det var tillåtet att gå vidare. Det svarade ”ja, om jag bara gick”. Hur skulle jag kunna göra annat än gå? Trodde de möjligtvis att det fanns en bil eller cykel nedstoppad i min ryggsäck? Jag frågade inte utan gick vidare på vägen. Efter ett tag hördes en hög explosion och en rökpelare likt en svamp steg upp. Det small cirka fyra-fem hundra meter till höger om vägen. Vakterna måste ha varit väldigt hungriga eller nåt liknande och haft bråttom iväg då det var långt över lunchtid.
Längre fram på dagen syntes en grupp vilande myskoxar på långt håll i kikaren. Det tog lång tid att gå dit, en bred bäck skulle passeras på vägen och det blev till att hoppa på stenar.
När jag kom ganska nära gick jag upp på en liten höjd och visade mig. Det var två kor med varsin kalv. De reste sig upp och studerade mig lite skeptiskt.
När de insett att det bara var en svensk fotograf från Uddevalla lade de sig ned och idisslade. Nu började en lååång väntan.
Min väntan belönades till slut när den minsta kalven reste sig upp, då gjorde även de andra det och började beta.
Den lilla kalven såg överviktig ut och gick som om den var sjuk. Det var första gången jag sett en så liten kalv och därför fanns inget att relatera till. Alla små kalvar kanske är så kraftiga?
Först bestod maten av i huvudsak vide vilket repades av från buskarna.
Sedan åt de fröställningarna på högt gräs med stor förtjusning.
Den lilla kalven var slö och låg ned medan de andra åt. Den låg mellan mig och de andra djuren. Ett par gånger kom en av korna och kollade till den.
På vägen till bilen låg en slaktad vildren intill en bäck. Det ska finnas ganska många vildrenar i Dovrefjäll. Men eftersom de jagas är de dock mycket rädda för människor och jag såg inte en enda levande vildren på hela veckan.
Sista dagen på myskoxe-fjället åkte jag till Grönbacken. Det ligger cirka tio kilometer norr on Hjerkinn. Där startade en led vid namn myskoxeleden, vilket lät lovande. Under de två första kilometrarna gick leden svagt uppför. När leden delade sig tog jag av åt norr och gick över en bäck på en bro. Strax fick jag syn på en flock långt bort i väster, dock inte myskoxar, utan en flock människor. Det var drygt femtio ripjägare med hundar som hade en fågelhund-tävling i nationalparken. Konstigt ställe att arrangera en sådan tävling på även om det inte skedde någon jakt. Längre norrut syntes ytterligare en grupp människor. Dessa hade kameror och verkade leta myskoxar. Till en början var de samlade men så småningom spred de ut sig på fjället. Det såg ut som om de letade åt olika håll utan att hitta något. Dit var det alltså ingen idé att gå och till jägarna hade jag ingen lust att gå heller. Därför fotograferade jag fjällbjörk istället. På väg mot bilen mötte jag två fotografer från Göteborg, Gustav och Mats. De hade träffat några som berättat om en gammal trött och ”halvdöd” myskoxe vilken skulle befinna sig söder om oss. Efter en stund fick vi syn på den och placerade oss på en liten avsats i höjd med oxen. Den idisslade och vilade.
Mats och Gustav var nöjda efter ett tag och började tala om öl. Jag hade ingen öl i hyttan och kunde lika gärna stanna kvar en stund till. Fem minuter senare slutade myskoxen idissla vilket var ett gott tecken. Efter ytterligare fem minuter reste den sig upp.
Det var fantastiskt kul att fotografera dessa fascinerande och orädda myskoxar. Tänk om det hade funnits områden i Sverige där inga vilda djur får dödas för nöjes skull. Vad jag vet finns inget sådant område i Sverige där det inte är tillåtet att jaga något vilt djur överhuvudtaget. Vilket uppsving för turismen det skulle bli och massor av arbetstillfällen skulle skapas. Istället måste naturintresserade svenskar åka ganska långt för att få uppleva något sådant. Vår naturvård när det avser vilda djur är under all kritik. Något enda stort område, till exempel en stor nationalpark, skulle väl kunna undantas helt från jakt. Det vore väl inte helt orimligt.