Peter Angvarson Fotografi

 

När jag var ung vandrade jag i fjällen nästan varje sommar. Dels tillsammans med olika fiskekompisar, dels tillsammans med min fru. Ett område som jag besökte några gånger för 40 år sedan har jag varit sugen på att återvända till igen. I och med att jag har tränat mycket orientering de senaste åren har tanken väckts att passa på när min fysik fortfarande är god. Dessutom har jag bantat min packning mycket sedan sist jag vandrade. Förr vägde min packning runt 25 kilo när turen inleddes och nu vägde den 15 kg.

Under senvåren 2023 genomförde jag en vandring med två övernattningar i tält för att prova och lära känna den delvis nya utrustningen. I månadsskiftet juli/augusti 2023 blev det så äntligen av. Åtta dagar med vandring, flugfiske och fotografering.

Dag 1 – vandring till lilljokken

Det började med att jag inte hittade leden och yrade runt i ett stugområde. Med facit i hand var det tur eftersom himlen öppnade sig och regnet vräkte ner innan jag fann leden och hade lämnat de sista stugorna. Jag tryckte mig tätt intill en igenbommad stuga tills ovädret gett med sig.

Två timmar senare lyste solen från en blå himmel.

Mitt första mål var ett sammanflöde av två små jokkar som låg drygt en mil bort. För fyrtio år sedan var leden inte namngiven och vi mötte få andra vandrare då. Nu hade den fått ett namn och jag hade därför räknat med att se många fler vandrare den här gången.

Mängden mogna hjortron utmed leden gav hopp om att det kanske fortfarande var få vandrare som använde leden.

Glädjande nog mötte jag inga andra personer den första dagen. Leden var lika otrampad och lika dåligt underhållen som förr i tiden.

Efter cirka en mils vandring vek jag av från leden och gick mot sammanflödet. Det var större och med mer vatten än jag mindes. Jag hade en ganska klar bild av var vi tältade förra gången men även där var minnet inte så bra. Då tältade vi nära lilljokken men nu hittade jag inte den tältplatsen. Istället slog jag upp tältet en bit bort men med sammanflödet inom synhåll.

Flugspöt tacklades och därefter betraktade jag fiskevattnet en tag för att se om det fanns några insekter och om någon fisk vakade, det vill säga åt insekter på eller precis under vattenytan. Tyvärr var det ont om insekter och vak. Jag knöt på en klassisk ”pheasant tail nymph” och direkt fick jag ett par öringar på två-tre hekto som jag försiktigt släppte tillbaka. Sen högg en betydligt finare fisk.

Två gånger försökte fisken gå ner i strömmen nedanför höljan. Det hade varit svårt att följa efter och därför var jag tvungen att sätta hård press på fisken. Det gjorde att den istället simmade in bakom videbusken längst till  höger i bilden nedan. Där fastnade såklart linan. Jag minskade pressen, väntade och hoppades på att fisken själv skulle dra loss linan från busken. Det gjorde den båda gångerna vilket var väldigt turligt.

Så småningom kunde jag försiktigt bogsera in en vacker öring på grunt vatten. Där fotograferade jag den och lossade flugan. Jag blötte händerna i vattnet för att mina torra händer inte skulle skada öringens omgivande slemskikt. Sedan flyttade jag den långsamt till ett vattendjup som täckte hela fisken så att den kunde ha ryggen upp och var vänd mot strömmen. När den var vänd mot strömmen fick den hela tiden syrerikt vatten. Där höll jag den så pass länge att jag var säker på att den hade återhämtat sig. Det blev kallt om händerna i det kyliga vattnet. Ett tag betraktade jag öringen innan den simmade ut i höljan igen.

Det är viktigt för mig att släppa tillbaka fisk på ett så skonsamt sätt som möjligt. Jag försöker undvika att ta upp fisken ur vattnet och lossar kroken med hjälp av en peang, en långsmal tång som man kan sticka in i munnen på fisken. Med den får jag bra tag i flugan och kan trycka flugan i motsatt riktning som den sitter fast, vilket oftast är inåt i fiskens mun. Sedan stöttar jag fisken tills den har kommit över den värsta mjölksyran. Jag måste använda långsamma rörelser för att inte skrämma fisken, annars kan den bli rädd och simma iväg innan den återhämtat sig.

Lite längre uppströms sammanflödet fanns ett utlopp från en sjö. Där hade jag för fyrtio år sedan på en av de största fiskarna som hittills har tagit min fluga. På bilden nedan syns strömmen som utgjorde själva utloppet. Fisken gjorde som den ville. Den simmade ner en bra bit i selet och till motsatta sidan där det fanns ett gäng stenar, där lossade den.

Det blev några öringar i strömmen men ingen riktigt stor. Nedanför strömmen kom ett sel och därefter smalnade selet av. Där stannade jag lite ovanför det avsmalnande partiet. När min fluga gled över den smalaste delen blev det ett jätteplask i närheten av flugan. Fisken tog inte flugan utan jag tror snarare att den blev rädd. Det hade varit roligt att veta hur stor den fisken var.

Efter en god natts sömn och frukost följde jag lilljokken nedströms min tältplats. Jokken bildade ett sel där vattnet flöt stilla fram. Där simmade ett gäng halvkilos öringar och åt sporadiskt av insekter som låg på ytan. Jag bara njöt av synen. Det fanns ingen bra möjlighet att landa en fisk där. Det var cirka två meter djupt precis intill den höga strandbrinken.

Dag 2 – vandring till storjokken

Efter den lilla fisketuren nedströms tältplatsen återvände jag och packade ihop alla prylar i ryggsäcken. Sedan gick jag till leden och fortsatte min vandring på den. En kilometer senare korsade ett fyrhjulingsspår leden. Sådana spår fanns inte för fyrtio år sedan. De människor som åker fyrhjulingar i fjällnaturen måste sakna all känsla och omtanke för den. Vilken förstörelse! Spåren kommer finnas kvar tills nästa istid.

Leden gick parallellt med en sjö under drygt två kilometer. Halvvägs utmed sjön passerade jag två vandrare som hade tagit matrast nere vid sjön. Landskapet varierade mellan fjällbjörkskog och öppna myrar där jag stannade och åt hjortron på flera ställen. Solen sken och det var högsommarvärme. Jag lämnade den stora sjön bakom mig och efter någon kilometer skymtade en mindre sjö genom björkskogen. Snart skulle jag lämna leden och styra kosan mot storjokken. Leden passerade en liten jokk som rann ut i den lilla sjön, där pausade jag och åt lunch. Efter måltiden njöt jag en stund i solen. Då kom de två vandrarna jag sett förut. Jag satt tre meter vid sidan om leden men de såg mig inte, båda stirrade ner på marken. -Hej, sa jag, när de var i höjd med min plats. De hajade till, stannade och vi hade en trevlig pratstund, innan de gick vidare. Bland annat berättade de att deras tur skulle pågå i fyrtiofem dagar och genast kändes min åtta dagars tur inte särskilt lång. 

Efter lunchrasten lämnade jag leden och styrde kosan mot nordost. Två kilometer bort hägrade storjokken. I området mellan mig och storjokken låg fem små sjöar. Jag tog sikte på en punkt på ett kalfjäll långt bort för att kunna hålla riktningen. Jag sökte mig till öppna myrar som var lättvandrade såvida det inte växte tät vide. Ett område var väldigt stenigt vilket jag rundade för att minimera skaderisken. I den typen av terräng är det ofta gott om håligheter i marken som kan vara svåra att upptäcka. Jag hade fiskat på ett flertal ställen i storjokken både uppströms och nedströms platsen som var mitt mål för dagen, men just här hade jag aldrig varit.

Jag tänkte tillbaka på den mörka kvällen i vintras då jag låg i sängen och tittade på satellitbilder och till min förvåning upptäckte ett kort parti med forsar i storjokken som såg helt underbara ut för fiske. Flera kilometer nedströms och uppströms flyter jokken stilla och i mycket djupa sel. Efter den upptäckten tog det flera timmar innan jag kunde komma till ro och somna.

Jag var spänd på hur det skulle se ut och framme vi storjokken kunde jag nöjt konstatera att det var ännu bättre än jag hade drömt om. Det var fem korta forsar med små lugna partier mellan. Men det var svårt att hitta en tältplats, till och med för mitt lilla enmanstält. Till slut fann jag en liten plan plätt högst upp på en liten kulle.

Fisket lockade men först tältresning och iordningställande av liggunderlag samt sovsäck. Därefter tog jag fram min lilla lätta fiskeryggsäck och flugspöt. Strax nedanför min tältplats mynnade den nedersta forsen i ett flera kilometer långt sel. På avstånd tornade stora regnmoln upp sig.

Det högg öringar på alla ställen där forsarna mynnade ut i lugnare partier. En öring rusade uppför forsen förbi mig utan att jag kunde rubba den i den starka strömmen. Sedan for den runt i poolen ovanför och rusade därefter ner för strömmen igen, förbi mig, ner i poolen där den tog flugan. Så småningom kunde jag ta in den, försiktigt lossa flugan och hålla den tills den simmade ut i storjokken igen. 

Inga vak efter insekter syntes, vilket inte var konstigt eftersom det knappt fanns några insekter. Inte ens mygg som det vanligtvis brukar myllra av. Jag kan inte minnas att jag ens varit i närheten av så få mygg i fjällen som den här sommaren. Kanske var det en förklaring till att öringarna var ganska smala. 

Molnen i öster mörknade mer och mer, samt kom sakta närmare. Men de rörde sig också norrut vilket gjorde att jag slapp det som såg ut som ett kraftigt ösregn.

När solen närmade sig horisonten var himlen nästan helt molnfri.

Mitt i natten kom kylan, dimman lyfte från vattnet och skapade magi.

Dag 3 – vilodag

Nästa dag vaknade jag upp till ännu en fin sommardag. Min frukost bestod  av havregrynsgröt med knäckebröd och te. En typisk standardfrukost för mig i fjällen.

Kristallklart och väldigt gott vatten kändes lyxigt.

Överallt i strömmen var botten helt täckt av gröna alger.

På vägen till den översta forsen intog jag hjortron till frukost-efterrätt.

Ovanför den översta forsen fick jag några öringar. Nedströms gjorde jokken två kraftiga krökar. Där var det djupt och med riktigt stora stenar på botten.

I bortre delen av den andra kröken stod också några öringar.

På kvällen började jag fisket där forsen, nära tältet, mynnade ut i selet. Det dröjde inte särskilt länge tills en fin öring tog nymfen. Precis när jag närmade mig med peangen för att lossa flugan knyckte öringen till och den smala peangen spetsade fisken strax bakom gällocket. Så snopet och trist. Jag avlivade omedelbart öringen eftersom den antagligen inte skulle överleva.

Det blev ett kort kvällsfiske. Istället satte jag igång att rensa och tillaga fisken. I ryggsäcken fanns lite folie ifall det skulle behövas. En liten bit ifrån kanten, där forsen slutade, låg en stor hög med lagom stora pinnar. Troligtvis hade en vattenvirvel skapat högen vid högvatten. Pinnarna var kruttorra och det blev enkelt att göra upp eld och få till en fin glöd där fisken sedan stektes. Nedanför den högsta strandlinjen, intill pinnhögen, fanns en bra plats för elden. Efter nästa högvatten skulle inga spår efter elden finnas kvar.

Fisken smakade bra och jag blev proppmätt.

Dag 4 – vandring till övre delen av storjokken

Nästa dag packade jag ryggsäcken igen och vandrade vidare. Mitt mål var samma jokk, fast cirka åtta kilometer uppströms. Sedan tidigare vandringar visste jag att det skulle löna sig att inte följa jokken utan istället gå tillbaka två kilometer till ledan, följa den och sedan gå ner till jokken igen. Utmed jokken var det bitvis väldigt högt och svårgenomträngligt vide och sankt.

Även nu blev mitt vägval de öppna och lättgångna myrarna. Mellan myrarna tog jag kortaste vägen genom fjällbjörkskogen. Ännu en dag med härlig sommarvärme. Det blev en svettig vandring uppför mot leden. Men jag gillar värme och en fördel när man vandrar själv att det spelar ingen roll hur illa man luktar, ingen annan behöver ha ont av det. En annan stor fördel är att man kan göra allt i sin egen takt. När jag fiskade tog jag det väldigt lugnt. Jag kunde sitta och titta på vattnet en lång stund innan jag började fiska och jäktade inte vidare till nästa fiskeplats. Den här turen ville jag använda vandringsdagarna som träningspass inför höstens orienteringstävlingar och höll därför ett hyfsat tempo utan särskilt många raster.

Innan jag lämnade leden ville jag njuta en stund av utsikten över jokken i dalen. För fyrtio år sedan hittade vi ett bra vägval ner till jokken. Jag hade för mig att vi då höll åt väster men jag gick nog inte tillräckligt långt västerut ty jag hamnade i ett blött och risigt område innan jag till slut nådde fram till jokken.

Det såg ut som jag mindes det med den stora skillnaden att för fyrtio år sedan fanns det inga spår efter något tält eller eldstad. Nu hade nyligen ett gäng fiskare varit där. De hade lekt scouter och byggt en torkställning. 

Dessutom hade man byggt en gedigen rök. Ingången till röken, där elden hade varit, började vid stenen ända nere vid vattnet. Sedan ledde en lång gång under stenar fram till mynningen, där fisken hade legat på ett galler av kvistar. Antagligen hade någon typ av påse legat över träställningen och hållit kvar röken. 

Naturen är till för alla men det är långt ifrån alla som har där att göra. Den typen av människor som till exempel i det här fallet bygger torkställning, rök och stor eldstad utan att röja bort spåren efter sig innan de tar helikoptern hem tycker jag ska stanna hemma och bygga på sin tomt istället. Sedan kan de åka till butiken och köpa fisk till sin rök. Det måste inte vara så men troligtvis har man rökt fisk och tagit med den i helikopter hem. Jag tycker det är helt okej att flyga men inte att ta med fisk hem. Vattnen i fjällen är ganska känsliga och det är helt i sin ordning att ta upp så mycket fisk man vill äta på plats, men om många även tar med fisk hem då kan det ta lång tid innan ett fint fiskevatten återhämtar sig. Om många idkar rovfiske, då kan det gå så långt att man tvingas stänga vatten helt från fiske för ge det en chans till återhämtning. Tyvärr inte helt ovanligt.

På den här platsen hade jag och en fiskekompis ett fantastiskt fiske då vi besökte den för drygt fyrtio år sedan. Vi fick mycket fisk, både öring och röding. Ingen fisk var under halvkilot. Nu var jag spänd på hur fisket skulle vara. Med tanke på hur tältplatsen såg ut, hade ett gäng fiskare varit där alldeles nyligen. Om de hade varit kvar när jag kom då vet jag inte var jag tagit vägen. Det fanns inte några andra bra alternativ i närheten. Min förhoppning på fisket hade sjunkit. På kvällen hade jag ändå ett trevligt fiske med många hugg, men den största fisken låg nog på cirka halvkilot.

Dag 5 – vilodag

Efter frukost provade jag fisket men det var ingen fart på fisken. Vädret var fortfarande fint men det hade börjat blåsa. Jag spenderade många timmar med att bara sitta och titta ut över jokken. Ett tag studerade jag en liten gnagare som höll till i den byggda röken. Den kanske hittade lämningar efter fisk eller små rötter som blivit tillgängliga. Jag hade tänkt riva röken och återställa naturen men i och med att gnagaren höll till där fick röken vara kvar. Plötsligt kom en havsörn flygande på låg höjd över jokken och försvann österut. En härlig naturupplevelse. Vi såg örn även för fyrtio år sedan och då såg vi också många älgar. På en av turerna såg vi tretton älgar. En av älgtjurarna var tämligen orädd och en annan tjur var väldigt stor, kanske den största jag sett i Sverige. Det här året såg jag ingen älg över huvud taget vilket var lite sorgligt.

Till lunch blev det ett frystorkat mål mat.

På eftermiddagen gick jag runt i närheten av tältet och fotograferade olika fjällbjörkstammar.

På kvällen hade jag ännu ett trevligt fiske men inga stora fiskar.

Dag 6 – vandring till rödingsjön

Så var det dags att vandra vidare och lämna storjokken för den här gången. Jag vandrade upp mot leden och korsade den. Fortsatte uppför i en dal.

Jag passerade högsta punkten i dalen och efter ett tag kunde jag se sjön jag vandrade utmed under dag 2. Sedan gick vandringen utmed en fjällsida mot söder. Vädret försämrades och det blev molnigare samt blåste en del.

I lä av en stor sten värmde jag min lunch.

Efter ytterligare några kilometers vandring kom jag in i ett besvärligt område. Det var småkuperat och stenigt vilket gjorde det svårt för mig att göra bra vägval eftersom jag inte såg  hur terrängen såg ut. Här gick jag och min fru en gång i tiden men jag hade glömt hur besvärligt det var. Sjön som var mitt mål låg i riktning mot den högra delen av fjället till vänster i bilden nedan. Till vänster i bilden syns även en jokk som jag skulle vada över. Min plan var att vada över den om drygt en kilometer men jag styrde kosan mot jokken istället eftersom det såg betydligt mer lättvandrat ut på andra sidan.

Turligt nog fanns det ett ställe där det gick att vada över, där var jokken bredare och vattnet grundare . På andra sidan var underlaget rena rama motsatsen till stenlandskapet jag nyss lämnat.

Fjällabb, ljungpipare och rödbena hördes över fjällheden.

När fjällsjön som var målet för dagens vandring kom inom synhåll syntes en båt med två fiskare på sjön. Då bestämde jag mig istället för att slå upp mitt tält vid en mindre sjö intill. Enligt kartan låg det en renvaktarstuga vid den stora sjön och det var inte förvånande att det höll till fiskare där. Det är mycket vanligt att renvaktarstugorna hyrs ut till sportfiskare och sportfiskestugor vore ett mer passande namn.

Jag hittade en fin tältplats vid den mindre sjön. Där fick jag en fin röding på spinn för fyrtio år sedan och därför kändes det som ett bra alternativ till den större sjön.

På kvällen fiskade jag en stund i den lilla sjön och hade en röding som simmade efter flugan, men den högg inte.

Dag 7 – vandring till vattenfallet

På morgonen sken solen igen och jag kunde vädra mina prylar innan de packades ned i ryggsäcken. 

Hela vandringen gick parallellt med en jokk. Terrängen utmed vattendraget var lättvandrad och på backen växte många blommor, bland annat den ståtliga Kung Karls spira.

Berget i och vid sidan om jokken bestod till stor del av skiffer och på sina ställen hittade jag vackra mönster.

När jag och min fru vandrade utmed jokken för fyrtio år sedan lyfte plötsligt sju örnar och därefter kom en järv springande över fjällheden efter att den hade passerat jokken.

Vädret blev succesivt sämre under dagen och sent på kvällen började det blåsa och regna. Sista kilometrarna vek min rutt av från jokken något och vände upp mot ett pass mellan två fjäll. Den sista biten var besvärlig med puckelpist och mycket ris på marken. När jag kom fram till den led jag skulle vandra på dagen efter, slog jag upp tältet. Normalt sett vill jag inte tälta precis intill en led men vädret var uruselt och jag var väldigt sliten. De två senaste dagarnas vandringar hade varit två tuffa träningspass, precis som jag hade tänkt mig. Jag lade stenar på de mest vindutsatta tältpinnarna. Stenarna lade jag tillbaka innan jag vandrade vidare dagen efter. Nära tältplatsen fanns ett fint vattenfall men det blev inga bilder på det på grund av den hårda blåsten.

Dag 8 – den sista vandringsdagen

Regnet hade upphört under natten men det blåste fortfarande.

Då och då lyste solen genom öppningar i molntäcket och fina solfläckar for över landskapet.

Sista dagen följde jag en led fram till min slutdestination som också var den plats där jag startade min vandring. Trots att det bara var att följa leden tyckte jag om att ha kartan framme och hålla reda på var jag befann mig. Jag hade en tryckt fjällkarta hemma vilken användes vid planeringen av turen. Men med mig hade jag A3 utskrifter från Lantmäteriet och två kartfodral i plast. En tryckt karta hade varit stor och otymplig.

Efter drygt en vecka hade lite fjällskägg vuxit ut.

Sammanfattningsvis hade det varit en fin tur. Överlag mycket fint väder, bra fiske, vackra landskap och nästan inga mygg.

Fotoutrustningen utgjordes av en kompaktkamera Sony RX100 IV, fyra batterier, två minneskort på 32 GB vardera och ett litet jobo ministativ typ gorillapod som bara vägde 33 gram.