Det tredje bokskogsreservatet, Myskebackarnas naturreservat, var det största och låg lite mer svårtillgängligt än de andra två. Där fanns ingen bilväg som gick fram till reservatet och därmed ingen parkering med informationsskyltar som brukar vara det första som möter oss besökare. Jag fick gå en bra bit innan jag nådde reservatsgränsen. Det fanns inga stigar i reservatet och jag önskar att det såg ut så i många fler reservat som kommit till för att skydda och bevara en skyddsvärd skog. Reservat som i första hand bildats för att vara till för det rörliga friluftslivet kan gärna ha anlagda stigar och tydliga skyltar. Det skulle kunna finnas två varianter, en är naturreservat där skyddet av naturen prioriteras och den andra kan kallas friluftsreservat och anpassas för det rörliga friluftslivet. Tyvärr kommer det förmodligen anläggas stigar även i Myskebackarnas naturreservat och vips försvinner all känsla av orörd natur, vilket jag tycker är jättetrist.
Naturreservat nummer två, Getabäckens naturreservat, utgjordes av en sluttning med bokskog och var avlångt med granplantager som syntes överallt på långsidorna av reservatet. Om jag skulle slippa få med plantagerna i bakgrunden behövde jag rikta kameran åt det hållet som bokskogen och reservatet sträckte sig. På bilden nedan syns granplantaget i bakgrunden.
Dött bokträdRötter på bokträdBokskogDött träd med trädsvampar
I bortre delen, där monokulturen tog vid var granplantaget avverkat. Jag försökte se framför mig hur det hade sett ut en gång i tiden när reservatet ingick som en del av en större sammanhängande bokskog. Men det var mycket svårt att föreställa sig det. I bilden nedan visar pilen längst till vänster en röd färgmarkering och pilen längst till höger en stolpe som visar reservatsgränsen. Det är ett stort plus och föredömligt att det ingår en rand av plantage i reservatet. I många andra reservat har jag sett hur gränsen går precis där skogen slutar och plantaget tar vid.
Kalhygge i Halland
Nedanstående bild speglar och sammanfattar på ett bra sätt landskapet i det inre av mellersta Halland.
De senaste tre veckorna har jag varit i Halland hos min mamma. Hon hade varit inlagd på sjukhus och behövde hjälp i hemmet tills hon orkade klara vardagssysslorna själv. Jag hade packat med mig fotoprylar och träningskläder. Mitt jobb är sådant att jag kan utföra det nästan var som helst bara det finns en bra bredbandsuppkoppling. Jag hade tagit med en stor skärm och min stol hemifrån.
På min lediga tid åkte jag bland annat till fyra olika naturreservat. Tre av reservaten bestod av bokskog med inslag av gamla träd, stående såväl som döda och liggande. Samtliga skogsområden låg i kuperad terräng och det var förmodligen den främsta anledningen till att skogen fanns kvar. Reservaten utgjorde tre små fragment omgivna av plantage. Jag skulle kunna sammanfatta naturen i mellersta Halland med tre ord, plantage, plantage och plantage. Det rör sig gissningsvis om endast några promille av arealen som utgörs av skog. Det fjärde reservatet låg vid havet och hette Vilshärad naturreservat. Reservatet var endast 14 hektar stort och bestod av betade strandängar med stenmurar. Det gränsade till det betydligt större reservatet Haverdal.
Skrockebergs naturreservat
Det första naturreservatet jag besökte bestod inte bara av bokskog utan även gran vilket var trevligt. När jag hade parkerat bilen och bara gått en liten bit kom jag in i granskogen. Där fanns en hel del omkullfallna träd och jag försökte fotografera rotvältor. Dessa bilder har jag gjort svartvita och mörka för att skapa lite mer mystik.
SkogsväsenSkogsväsen
Håris eller vätteskägg
Genom det avlånga reservatet gick en mindre skogsväg vilket gjorde det enkelt att ta sig till den bortre delen som till största delen var bevuxen med bokskog. På marken och även på vissa träd hade det bildats håris på grenar. Jag hade sett det vid ett flertal tillfällen tidigare men inte i den här omfattningen. Då var det också i bokskog. Det hade regnat mycket under två dagar vilket gjorde att döda grenar blivit indränkta av fukt. På morgonen var det minus 8 grader och när fukt hade trängt ut ur grenarna bildades det håris. Jag tog några bilder på detta intressanta fenomen.
Håris
Men när jag ville fotografera träd i landskapet var håriset en stor nackdel. Den vita hårisen blev till störande detaljer som drar till sig ögat i bilderna i och med att vårt öga ofta dras till ljusa detaljer i bilder. Var jag än riktade kameran kom det med håris. På några ställen borstade jag bort det vita med handen för att det inte skulle synas. Det skulle regna på eftermiddagen och då skulle ändå allt håris försvinna.
Efter julfirandet åkte jag ut till Bohuskusten på Annandagen. Vi hade haft minusgrader ett tag och jag hoppades att det inte hade snöat på kusten. Min tanke var att fotografera is. I Uddevalla hade vi några centimeter snö och då kan det vara snöfritt vid öppet hav. Tyvärr visade det sig att det låg minst lika mycket snö vid kusten som i Uddevalla. Då gick det inte att fota is eftersom snön dolde den. Jag noterade att det var vindstilla och ändrade mina planer. Tidigare har jag fotat en klippa och dess spegelbild. En enda gång var det helt vindstilla vid klippan och då var spegelbilden perfekt. Denna dag var det inte lika stilla men jag tog några bilder eftersom ljuset var lite annorlunda med ett starkt sidoljus. En knipa och två svanar förstörde spegelbilden med sina rörelser i vattnet emellanåt.
I efterbehandlingen har jag roterat bilden nittio grader. Det är på rätt sida om min gräns för vad jag gör i Camera Raw och i Photoshop. Jag har en tydlig gräns, jag tar inte bort eller lägger till något i mina bilder. Inte ens det minsta grässtrå eller en ack så liten gren tas bort. Självklart tar jag bort fläckar som beror på damm på sensorn, de hör ju inte till motivet. Däremot kan jag rotera mina bilder eller göra dem uppochner. Det gjorde jag även på den tiden när jag fotograferade analogt med diafilm. I mina diaprogram hade jag ibland med roterade diabilder. Även om jag har satt upp tydliga regler för vad jag gör och inte gör i efterbehandlingen har jag inga synpunkter på vad som allmänt sett är rätt eller fel. Varje enskild fotograf gör som den vill, men jag uppskattar om andra naturfotografer är ärliga med vad de gör och inte gör med sina bilder.
Spegelbild av klippa
Jag insåg att spegelbilden inte var perfekt och då provade jag ICM, Intentional Camera Movement, avsiktlig kamerarörelse på svenska.
ICM, Intentional Camera Movement
På hemvägen åkte jag utmed Åbyfjorden och det var ett vackert ljus med blått närmast horisonten som övergick i ett rosa fält. Jag stannade till vid Nordens Ark och gick ned till fjorden. Jag tänkte ta en bild på bergen på andra sidan och letade efter en bra förgrund. Efter en kort promenad hittade jag ett parti där stenar under isen hade skapat ett mönster och det fick duga som förgrund.
Den 23:e åkte jag till en mosse för att fotografera älg i vinterlandskap. Det var fortfarande mörkt när jag placerade min ryggsäcksstol intill en gran i kanten av mossen. Efter ett tag började det ljusna lite men inga älgar syntes till. När det blev ytterligare lite mer ljus såg jag att det låg en fin dimma över den snötäckta högmossen. Så småningom lättade dimman och avslöjade en totalt älgfri mosse. Vad hjälpte det att omständigheterna var perfekta när älgarna lyste med sin frånvaro. Inga andra vilda djur behagade visa sig heller. Jag har sett både räv och rådjur på mossen tidigare.
När mina mackor blivit uppätna var klockan elva och då gick jag till bilen. På vägen dit såg jag en räv som letade efter gnagare utmed ett dike. Jag valde att göra bilderna i svartvitt och med brus/korn. Då framstod räven tydligt i bilderna och kornet gav bilderna en skön känsla i de ljusa högdagarna som jag gillade.
Idag har det varit dimmigt hela dagen i Uddevalla. På morgonen åkte jag mot Trollhättan. Halvvägs finns ett par fristående träd och min plan var att fotografera något av dem. Jag valde det trädet som vanligtvis har flest störande objekt i bakgrunden och hoppades på att det skulle vara dimmigt även där. Strax innan jag kom fram märkte jag att solen höll på att bryta igenom dimman på sina ställen. Väl framme snabbade jag mig ut, monterade kameran på stativet och gick raskt mot trädet som var en ek. I förgrunden låg det frost på växterna och solen syntes som en vit skiva i dimman. Efter en stund syntes inte solen men så småningom kom den åter fram igen. Jag placerade solen både till vänster och höger om eken samt bakom och under grenverket. Allra först fotograferade jag med en normalzoom men bytte sedan till ett fast 50 mm samt ett 100 mm för att få olika varianter av bilder. Till bilden nedan använde jag ett 100 mm objektiv.
Nu har nästan all snö försvunnit i Uddevalla. Ett par dagar innan vädret slog om åkte jag till ett naturreservat och fotograferade träd i dimma. Förutom att skapa en lite mystisk känsla döljer dimman störande detaljer i bakgrunden. Det kan en fotograf utnyttja vid till exempel fotografering av träd, speciellt ensamma träd kan se ännu mer ensamma ut i dimma.
Spegelbild av träd
Kamerans vitbalans
Jag har vitbalansen i kameran inställd på dagsljus och då får bilder tagna i samband med solens nedgång samt i den här typen av väder, en kall blå ton. Jag har låtit den kalla tonen till stor del vara kvar eftersom jag vill ha en kall känsla som förstärker vintermotiven.
Trädgrenar i vinterlandskapÅ kantad av trädTräddunge i vinterlandskap
För en och en halv vecka sedan gjorde vintern sitt intåg i mina trakter. När det snöar tidigt på vintern brukar snön sällan ligga kvar någon längre tid. Men den här gången har det varit minusgrader sedan snön kom. Dagen efter att snön föll gick jag en promenad i området där jag bor och fotograferade snöklädda träd och några landskapsbilder. Jag ville passa på eftersom snön oftast blåser av trädgrenar för minsta lilla vindpust och nysnö är så vackert.
Snö på grenverkVinterklädd bäckravinSnötyngda grenar
För en och en halv vecka sedan tänkte jag försöka fotografera dovhjort. Då var hjortarna inne i sluttampen av brunstperioden. Jag hörde några bröl på avstånd men lyckades inte få någon möjlighet att ta bilder. Istället använde jag mig av björkar som motiv. Bilderna gjorde jag svartvita med hjälp Silver Efex Pro 2 i Nic Collection. Jag använde preset Pinhole, filmtyp Fuji Neopan Acros 100 och minskade Brightness till 31%.
Vilda djur kan inte regisseras. Ett uttryck jag har hört och läst flera gånger. Det är en svårighet men samtidigt en tjusning vid fotografering av vilda djur att dessa inte kan regisseras. Vid massor av tillfällen under mina drygt fyrtio år som naturfotograf har jag väntat och hoppats på att ett eller flera djur ska ställa sig på ett visst ställe för att det ska bli en bra bild. Även om det oftast inte blivit som jag önskat så vet jag att då och då uppfylls mina önskningar. Förr eller senare tar jag bra bilder bara jag är tålmodig. För varje tillfälle som ett djur går åt fel håll så kommer jag närmare den gång när allt istället stämmer. Om jag har ett skyggt vilt djur framför mig har jag lärt mig att det är oftast bättre att sitta still och hoppas på turen än att avancera och då riskera skrämma djuret. Ett sätt att öka sina chanser är att lägga ut foder åt djuren och sitta i gömsle vilket jag bara har provat med fåglar. Om man matar vilda djur tycker jag att det ska ske med ett så naturligt foder som möjligt och det bör inte ske i sådan omfattning att man påverkar djurstammarna. Det är till exempel inte okej att placera ut sötsaker för att få ett djur till ett speciellt ställe om sötsakerna inte ingår i djurets naturliga diet. Ett sådant beteende från en fotograf kan öka risken för karies hos djuren och påverka dem negativt.
Lyckas man inte ta en bild där hela djuret syns i bild då kan man göra som jag gjort nedan och fota olika delar. Sedan får betraktaren fylla i resten med sin fantasi.
