Jag och min fru Sassa klev av tåget i Abisko den 7:nde september efter en tjugotre timmar lång tågresa. Från stationen tog det cirka fem minuter att promenera till Abisko fjällstation. Där bodde vi en natt och på kvällen intog vi en utsökt trerätters middag med utsikt över sjön Torneträsk.
På morgonen åt vi en bastant frukost innan vi lämnade fjällstationen och påbörjade vår drygt tio mil långa vandring.
Den första etappen gick vi i Abisko nationalpark där leden följer Abiskojokk fram till Abiskojaurestugorna.
Bilden ovan, på fjället Giron, är fotograferad från bron över Abiskojokk strax innan vi kom fram till Abiskojaurestugorna.
Dag två bjöd på turens längsta vandring, cirka tjugofyra kilometer. Väl framme vid Alesjaurestugorna hittade jag ett enkelt skjul med en vacker vägg av björk. Alesjaurestugorna har många bäddar och eftersom de snart skulle stänga för säsongen hade vi lyxen att få ett eget rum. På kvällen tog vi sedan ett underbart bastubad.
Alldeles intill nästa stuga på Kungsleden, Tjäktjastugan, rinner Tjäuftjanjira och bildar ett vacker fall som jag inte kunde motstå. Vem tusan har kommit på det namnet?
Dag fyra passerade vi Kungsledens högsta punkt Tjäktjapasset och vandrade sedan ned i dalen Tjäktjavagge där Sälkastugorna ligger. De ”vaktades” av en stor hund som inte ens bemödade sig att vifta lite på svansen när vi dök upp. Om det berodde på det regniga vädret eller att vi var de miljonte besökarna den här säsongen var svårt att gissa.
Under natten blåste det hårt och sängen skakade när vinden tog i som mest.
Dagen efter skulle bli regnig och eftersom vi hade planerat in två extra vilodagar stannade vi i Sälkastugorna en natt till. Alla stugor har inte bastu men den här hade det och vi utnyttjade den de två kvällar vi var där.
Som fotograf vet jag att dåligt väder kan innebära fina fotograferingsmöjligheter. Plötsligt blev det en glipa i molnen och solen lyste igenom. Jag var snabbt ute ur stugan och tog några bilder innan molnen åter slöt sig.
Vi träffade många utländska vandrare. De kom från länder som Canada, USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Norge, Danmark, Finland och Småland. Vissa dagar talade jag mer engelska än svenska. Vid ett tillfälle när jag gick in i torkrummet stod Sassa där och talade engelska med en annan kvinna. Jag sa något till Sassa på svenska i förbifarten varpå kvinnan utbrast: ”-Talar du svenska!?”. Vid en övernattning var jag och Sassa de enda svensktalande gästerna i stugan. Det bodde en svenskt till där fast han bodde inte i stugan utan i tält.
Den här bilden tipsade den trevlige lokföraren från Småland, Ove, mig om vid ett av de många tillfällen vi träffades under turen.
En perfekt matlagningsplats ska ha nära till vatten, vacker utsikt och vara bekväm.
Dag sex fortsatte vi vidare genom Tjäktjavagge och under seneftermiddagen kom vi fram till Singistugorna. På kvällen gjorde vi en liten fotoutflykt till ett sel nere i dalen. Långt borta kunde vi skymta Kårtjevuolle sameviste.
På den sjunde dagen kom vi fram till Kebnekaise fjällstation där vi stannade två nätter.
När vi satt och åt mat på kvällen blev ljuset plötsligt overkligt magiskt. Jag gick ut och tog några bilder. Det fanns inte tid att gå någonstans så det fick bli bilder med ett av fjällstationens hus i förgrunden. Som så ofta när det är ett otroligt ljus försvann det fort och jag återgick snart till maten igen. Detta var något av det mest speciella ljus jag hittills har upplevt. Ett regnväder med mörka blå moln hade dragit österut och kvar fanns lättare moln som belystes av en lågt stående sol. Sassa skulle bestiga Kebnekaise dagen efter och hade beställt bra väder och det var hennes beställning som var på väg in under kvällen.
Morgonen dag åtta var kall med frost på marken. Alla moln var borta.
Jag klättrade upp i en stenig brant där det fanns fina höstfärger och hann ta lite bilder innan ljuset blev alltför starkt.
Under förmiddagen gick jag runt i ett område med stora stenblock söder om jokken Laddjujohka.
Två veckor innan vi skulle resa fick jag en inflammation i ett muskelfäste i ena höften. Jag var osäker på om jag skulle klara vandringen. Sassa som är vältränad Friskis & Svettis ledare bar all vår gemensamma packning som mat och kök för att minska vikten i min ryggsäck. Tack Sassa! Jag åt inflammationshämmande medicin och gick långsamt, framför allt när det var uppförsbacke, för att inte förvärra inflammationen. Det funkade och jag var glad för det. Att bestiga Kebnekaise var dock helt uteslutet för mig. Tråkigt eftersom vädret var perfekt. Klart och vindstilla. Sassa klättrade upp tillsammans med en grupp och guide. Det hade varit en fantastisk upplevelse.
Sista vandringsdagen. Lunch mellan Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta med fjället Karmaspakte i bakgrunden.
Det här fjället hade en vackert rundad form. Jag tog bilden när vi inte hade särskilt långt kvar till Nikkaluokta. Tyvärr kan jag, trots att jag vet ungefär var vi befann oss, inte finna ut på kartan vad fjället heter.
(Uppdatering 2016-11-03) Det är utlöparen på Kåkifjället, vilket Alf Fjellborg i Kaalasjärvi var vänlig och berättade för mig via mail.
I Nikkaluokta tog vår vandring slut. Dagen efter skulle vi ta bussen till Kiruna och därifrån nattåget hem till Uddevalla.
Den här typen av vandring när man bor i stugor är mycket bekväm. Det finns mat att köpa i de flesta stugorna. Man behöver varken bära med sig tält, sovsäck, liggunderlag eller mat vilket gör att ryggsäcken därför blir lätt. Min säck vägde 7,5 kilo och Sassas drygt 11 kilo.
Man är inte särskilt väderberoende eftersom man alltid kommer fram till en varm stuga vid dagens slut. Det är ändå viktigt att ha bra kläder. Jag hade så pass varma kläder att jag skulle klara att vara ute i minus tio grader och kunna vara stilla och fota utan att frysa. Som jag nämnt tidigare hade flera stugor bastu vilket kändes väldigt lyxigt. Kebnekaise fjällstation har allt man kan önska sig och lite till. Det var en fin naturupplevelse med mycket vackra landskap. Men man får ingen vildmarkskänsla på grund av att allt är så lättillgängligt och exploaterat. Vi passerade ett par samevisten och området känns mer som en kulturmark än en vildmark. Vi såg tamrenar och det enda vilda djuret jag såg var en hare som höll till vid Kebnekaise fjällstation. Trots att vi vandrade i slutet av säsongen, strax innan stugorna stängde, såg vi många andra vandrare och vi träffade många väldigt trevliga människor. Jag har svårt att föreställa mig hur många turister det är under högsäsong.
På morgonen, den dagen vi skulle resa hem, passade jag på att fota i Nikkaluokta. Naturen bjöd på fin dimma och frost.
Från början hade jag tänkt ta med min systemkamera och ett objektiv, en normalzoom. Dessutom ett resestativ. I och med min höftskada ändrade jag mig och tog en kompaktkamera istället, Sony RX-100 IV. Den innehåller ingen spegel, det vill säga inga rörliga delar. Då kunde jag välja ett lättare stativ som väger cirka ett kilo. Jag hade med fem batterier och en liten lätt laddare eftersom det finns ström på Kebnekaise fjällstation. Övriga stugor har inte ström för att ladda batterier. Tre minneskort, ett 64 GB och två 32 GB.
